Tröttnar mer och mer

Största problemet verkar ju vara din fru. Skilj dig. Din son ska väl inte behöva växa upp i det där?

Är inte gifta som tur är. Men bättre att sonen mår bra än mig själv och han vill att vi ska vara en familj och jag vågar inte lämna honom ensam med henne om vi separerar. Då går jag och oroar mig om hur han mår så vad gör man?
Hade vi inte haft sonen hade jag packat ihop för länge sen...

Frågan är varför din fru är "konstant arg". Har hon anledning att vara det? Kvinnor är ofta missnöjda med att maken inte tar ansvar för barn och hushåll.

Så mitt första råd är att du ser dig själv som aktivt subjekt, se dig som en människa med ansvar för ett hushåll och ett barn. Tänk på vad ni ska äta till middag i helgen, kolla att barnet har rätt kläder för säsongen som kommer, dammsug om det börjar se dammigt ut, etc.

När du känner dig något sånär nöjd med ditt sätt att vara, gå inte in i hennes kritik rätt av. Det gjorde jag i mitt första äktenskap. Hon klagade och jag lovade bättra mig för att jag var så dålig. Till slut hade jag krympt ihop till en tummetott. Och hon ville ändå skiljas. Testa "jag hör vad du säger, kan vi ta en stund på måndag kväll och prata om hur vi vill ha det?"

Mitt andra äktenskap är helt annorlunda. Jag tar ansvar, hon också, vi klagar inte på varandra, försöker acceptera varandras brister och olikheter. Vi är äldre och har inga gemensamma barn, det hjälper förstås. Och klara men naturliga gränser för vem som ansvarar för vad, jag för maten, hon för tvätt och städning.

Ibland är gräset faktiskt grönare på andra sidan. Mitt första äktenskap höll i 20 år, mitt andra hittills i 25. Och vi är lyckliga tillsammans.

Tycker du ska lämna, tillåt dig inte bli behandlad på detta vis. Sen självklart vill sonen att ni ska vara en familj men det betyder inte att det är det bästa för dig eller han, menar alla barn vill ju det. Men kan säga från ett perspektiv att bo med föräldrar som borde separerat men aldrig gjorde det, det gör mer skada, tro mig, att leva i detta destruktiva förhållande för sonen skull. Han kommer tillslut bli påverkad av det även om han är för liten nu för att se det. Så var den vuxna och ta ansvar för både din och sonens skull. 

Du gör sonen en björntjänst om du stannar i relationen. Rannsaka dig själv. Fundera på varför sambon är så arg. Sätt er ner och prata ordentligt med varandra. Framförallt lyssna på varandra. Berätta hur du ser på saken. Hur du känner. Hur du önskar att det var. Att kasta skit på henne är bara kontraproduktivt. Hon ska så klart inte göra det heller. Prova samtalsterapi igen. Ny terapeut och nytt ingångsvärde. Tror också det kan vara värt för dig att satsa på enskilt terapi så du har chans att förstå och göra annorlunda i framtida (eller nuvarande) relationer. 

Sonen mår ju knappast bra av den situation ni har nu. Är hon elak mot honom eller varför vågar du inte lämna sonen med henne? Tråkigt, men lär honom sätta gränser för sig själv. Som ni har det nu lär du honom att en normal vuxenrelation ser ut som den du och din fru har, eller om det var sambo? Hursomhelst, du väljer ju vilka referensramar han ska få med sig från uppväxten.

Hur behandlar du din sambo? Du kanske inte beter dig bra mot henne och därför är hon sådär mot dig. Jag var ihop med en kille som var passiv aggressiv och när jag blev arg och sa ifrån blev jag den onda. Det kanske är dags för en självrannsakan?

Ni behöver samtala när det är lugn och ro.
Bestäm dig för att lyssna på vad hon säger
Fråga henne vad hon behöver för att trivas och må bra. 

Alltid lätta beslut att separera men har ni andra varit i samma situation? Det är lite mer komplicerat än så. Det ska funka med jobb, föräldrarna ska vara trygga bägge 2 för att ta hand om son vilket inte är fallet e här. Ekonomin är inte ditekt lysande för sambon och hur ska hon försörja honom med ett deltids jobb och hyra på nästan 10000:- Sen vill man ju ha sin son helst tillgänglig varje dag i alla fall jag. Det är inte så lätt i slutändan och mycket man får ta hänsyn till.

Hellre lycklig varannan vecka än olycklig varje vecka.

Nu är det inte din relation som diskuteras....
Ska vi beskylla kvinnor som blir våldtagna? ''Vad Hade hon på sig?''.

Nej nu diskuterar vi ts. 

Ts, hur gammalt är ert barn? Ta ett allvarligt snack med henne och förklara läget, ert barn mår garanterat inte heller bra av detta i längden.

Hon får göra som alla andra, make it work. Gå upp till heltid tex.

Jo jag har funderat om jag gör något mer än vanligt men jag fungerar så att jag behandlar folk som jag själv hade velat bli behandlad. Visar folk respekt gör samma sak, om jag får kränkande kommentarer eller anklagelser med falsk information så ryter jag ifrån (oavsett vem). Lögner och folk som manipulerar tar jag avstånd ifrån och jag vet sedan tidigare att sambon kommit med lögner allt för ofta. Dock har hon blivit mer sanningsbenägen med tiden men jag tror innerst inne att hon är besviken på mig? Varför? Ja kraven på en har varit höga redan från början, har ingen koll på vår ekonomi och hon trodde väl att hon kunde leva på mig genom tiden som går. Jobbar deltid gör hon, vill ha hus (som hon knappast har råd med) och vill ha mer barn. Mmm problemet är bara att min kropp inte fixade detta när han var liten. Jag fick ta allt vilket ledde till stress och jag fick attacker. Perioder under ett par års tid kräkte jag konstant mellan 1-2 veckor i rad vilket gjorde att jag rasade 10-15 kilo i vikt och vid ett tillfälle var så svag att jag blev inlagd för dropp i 4 dagar. Hon under denna perioden var självmords benägen och orkade knappt göra något annat än ta hand om sonen.
Hon vill ha ett barn till, mmm jag vågar inte pga att historien kanske upprepar sig så hon är väl besviken där också? Nånstans känner jag att vi aldrig skulle träffats men vi fick världens finaste son och han mår bra ändå och vill att jag ska vara hemma varje dag. Så jag har väl inget annat val än att stanna?

har jag bett henne göra men nej det vill hon inte. Hon vill hitta något annat men det är ju inte så lätt i dessa tider...

Ge familjerådgivning en chans till

Om hon blir ensam så har hon väl inget val. Säger hon jag vill inte och hamnar på gatan så blir det väl du som får vårdnaden om sonen.

Hennes problem, så låt hennes lösa det. Omyndigförklara inte henne. 
Sådant löser sig, om inget annat får barnet bo mer hos dig till hon är på fötter. 

Been there done that, vägrade till sist försörja en lat kvinna och lösa alla hennes problem. Och se på fan, hon löste det efter.en separation och jsg bl3v 3n lycklig människa och 3n bättre pappa.