Eurydike skrev 2024-09-11 22:55:38 följande:
Döden ja, allas följeslagare genom livet. En oinbjuden gäst som kastar en skugga över alltihop. Eller så är det en välkommen gäst, så var det för min farmor. När hon dog hade hon verkligen längtar efter att göra det. Hon kände sig färdig med livet, men inte på något sorgset sätt. För vissa kommer döden mycket mer plötsligt och ovälkommet. Ibland hinner man inte ens ta farväl och ibland gjorde man det, utan att veta att det var sista gången. Vissa gånger tänker man mer på döda personer än på levande, just för att de saknas. Plötsligt är de levande personerna, som man kanske inte tänkte så mycket på, i de dödas skara.
Döden är också en kontrast till livet, vilket man blir väldigt medveten om under en begravning. Där sitter man, som en åskådare, och har turen att inte ligga i kistan. Ännu en dag, timme eller minut lyckas man klamra sig fast vid livet. Ibland är det det dyrbaraste och enda man har.
Det är kanske även enda möjligheten man har till att uppleva något alls? Eller så är det som du beskriver, att man fortsätter in i andra potentialer och möjligheter, trots att jag-upplevelsen upphör.
Ja, kanske är den inte helt ovälkommen om upplevelser tar mer än de ger, jag vet inte. Det stämmer, jag hade en vän, vi besökte ett område nära ryska gränsen, sedan tog vi tåget hem och från centralstationen blev det som lite bråttom och det blev inget ordentligt avsked. Sedan sågs vi inte mer eftersom hon inte fanns så länge till.
Döden är upphörandet av metabolismen, förmodligen av jag-upplevelsen med. Å andra sidan, jag-upplevelsen upphör även vid medvetandeförlust och vid djup drömlös sömn. Upplevelser är det enda vi har. Jag-upplevelsen kan också ge oss infallsvinkeln att jaget är en utomstående betraktare av omvärlden, fast vi egentligen är en del av den, lika integrerad som solen, bergen eller haven. Och, här är ju mina små tankar som jag funderar på till och från, att medvetandet möjligen är det som egentligen skapar alltet och i så fall är en avgörande del av existensen. Som stöd har jag bland annat dubbelspaltexperimentet och en del olika kloka personer, som jag på intet vis försöker att jämföra mig med. Mot mig har jag större delen av materialismen.
Ja, det kan vara så! Å andra sidan, även om vi utgår från materialism och påståendet att universum är oändligt, så uppstår möjligheten att vi kan uppstå oändligt många gånger, säg jr35j4, den är en kombination som kommer att uppstå oändligt många gånger om vi genererar olika kombinationer i en evighet. Om det går att applicera eller översätta till jag-upplevelser vet jag inte. Däremot tror jag faktiskt att vi uppgår i potentialer och möjligheter, varur vi väl stammar. Fast jag erkänner, jag är väldigt okunnig inom detta området!
Jag har oftast sett mig som lite oskarp då jag liksom inte lyckats med något mer bestående och är mycket dålig på flera företeelse och ämnen. Men ibland får jag till det lite, det ska inte tolkas som skryt dock.