Barnfrågan splittrar oss

Vill du ha ett barn,skaffa ett barn.

Skulle ta ett allvarligt snack helt enkelt. Om han inte har ett hjärta av stål ger han med sig. Ni är 35, inte 30 och har dessutom varit ihop i flera år. Finns ingen tid att förlora.

I värsta fall så sluta med p-piller men det är en nödlösning. 

Man känner sig aldrig helt redo för barn.

Jag tror inte att man någonsin känner sig helt redo för barn. Men ok, mer eller mindre. Vid din ålder vet du inte ens om det är möjligt längre, men kanske kan du få barn tills du blir 50. Men kanske inte. 
Bestäm dig nu hur du ska göra! Fortsätta hoppas eller byta partner. 

Har inte läst alla inlägg här men jag tänker så här.
Det behöver absolut inte vara för sent för dig med barn varken nu eller de närmsta fem åren. MEN, det kan ju ta tid att få till och framförallt om du/ni vill ha två barn så är det ju klokt att börja nu. i snitt tror jag det tar ca 7 mån att bli gravid, lägg till 9 mån graviditet, och ett år amning/föräldraledighet då mensen kanske inte kommit igång eller ni inte känner er redo för nr 2. Sen försöker ni med nr2 i 6 mån och 9 mån graviditet på det. Dvs ett barn när ni är 36/37 och barn mr 2 när ni är ca 40.
vad säger han om ni pratar om den tidsaxeln?
vill han bli en gammal pappa?
(jag tycker inte 40 är gammalt men har hört män över 40 klaga på att de skaffat barn i 40 årsåldern och inte har nån ork.)
går du på p-piller nu så kanske du behöver ta bort det nu då det kan ta ett tag innan kroppen ställer om igen och det går att bli gravid.

ta några ordentliga snack till och annars får du ta beslut om det är värt att vänta längre eller dags att lämna och kanske skaffa barn själv.
jag var själv 37 när jag fick första barnet, så jag förstår din längtan!!

Ja och det var därför jag också skrev att jag utgick från att hon faktiskt var överviktig när jag gav det rådet och inte om det handlade om att hon gått från XS till M.

Jag misstolkar eller så är du dålig på att välja dina ord?

Vikten känns väl ändå som en undanflykt för mannen? "När du gått ner x antal kilo så kör vi" = han får mer tid. Löjligt. Älskar man någon och vill satsa spelar det faktiskt ingen roll om hen väger +X antal kilo.

Om han nu är motvillig och känner sig "tvingad" får han väl öppna munnen och säga hur han känner? Vad vill han - raka rör!

Problemet i deras förhållande verkar vara just denna otydligheten från TS man. Skulle han säga till TS "jag vill ha barn om 2 månader" tror jag att hon skulle köpa det. Men nu ger han ett diffust "i framtiden" - vad betyder ens det? Om en timme? Om en vecka? Fem år? Som sagt - raka rör!

Kan man inte ens ge en person tydliga och enkla besked om en så stor sak i livet som barn, och TS börjar känna sig stressad - så kanske det är helt rätt tillfälle att säga "lämna"? De har varit tillsammans i 10 år, mannen känner säkerligen TS utan och innan. Knappast så att han "köper grisen i säcken".

Min kommentar om vikten har ingenting med mannens kommentar att göra utan det faktum att ts själv anger att hon gått upp i vikt. Och jag säger också att jag i min kommentar utgår från att hon faktiskt är överviktig och inte bara ökat från xs till m.

Och visst, jag tycker att 4 år av otydlighet från mannens sida är extremt dåligt och jag förstår inte att ts har accepterat det. Men det är ändå historia och man måste utgå från läget idag och då är faktan denna:

* förhållandet är inte bra
- min rekommendation kommer aldrig vara att skaffa barn i ett dåligt förhållande så att bli gravid nu med nuvarande partner är ingen bra ide enligt mig 

* ts har gått upp i vikt
- gå ned i vikt för det ökar chansen att bli gravid (under förutsättning att uppgången innebär övervikt)

* ts verkar ändå vilja ha barn med sin partner i första hand
- det är barnfrågan som verkar vara orsaken till problemen. Även om det verkar vara partnerns fel i och med hans ord om vilja utan beslut så kan det vara vettigt av ts att faktiskt satsa på deras relation utan barnpressen för att se om det faktiskt är en relation att skaffa barn i

* alternativet är att skaffa barn på egen hand
- påbörja den processen samtidigt som ts jobbar med de två ovan punkterna så hon inte slösar tid på att vänta på sambon utan om punkt 3 ovan skiter sig så är hon fit for fight att köra på egen hand utan dröjsmål

Men herregud, hon är 35 inte 45. Era inlägg låter som att hon har en dag kvar. 

TS - så illa är det inte. Men dags att gå vidare om mannen inte vill ha barn. Dvs, dags att göra ett aktivt val nu!

www.vitanova.dk/sv/mer-fakta/kvinnans-fertilitet-sjunker/
Länken visar: Statistiken visar att 82 procent av alla par kommer att få ett barn inom ett år och 90 procent efter två år när kvinnan är mellan 35 och 39 år. Dessa siffror är inte så annorlunda jämfört med siffrorna för kvinnor mellan 19 och 26 år, där 92 procent får ett barn inom ett år och 98 procent får ett barn inom två år.

Hej TS,

Vad trist att höra! Jag är i en delvis liknande sits, där frun skjutit på beslutet att skaffa barn hela tiden. Dyker upp nån ny orsak till att det inte är läge hela tiden... jag uppfattar att det är bortförklaringar,  att hon kanske egentligen inte vill ha barn, eller ångrat sig och inte längre vill... jag är snart 40, hon 36. Vi har också haft andra problem på senare tid, i vårt förhållande.  Nu känns det som att det aldrig kommer bli av, om vi hänger ihop. 

Jag börjar fundera på att skiljas, för att fortfarande ha möjlighet att träffa nån annan, som vill ha familj och allt vad det innebär..! Det känns oerhört jobbigt! 

Nej, men det är också väldigt individuellt hur stora reserver man har. Gissningsvis så vet inte TS detta heller, om hon skulle ha lätt eller svårt att faktiskt bli gravid. Vill man dessutom få barn tillsammans med någon och inte köra på på egen hand så är det faktiskt så att det brinner lite i knutarna. Man vill ju hemskt gärna lära känna en person först innan man bestämmer sig för att få barn med den. 

TS sambo kanske också har sett den där statistiken och därmed tycker att "men det är väl inte så farligt, vi har tid att vänta". 

Formellt var det väl hon som tog steget och avslutade det. Båda var ledsna eftersom att vi trots allt tyckte om varandra. Vi pratade igenom det och var båda rätt överrens när det väl sjunkit in. Vi visste ju vid det laget att vi hade helt olika livsmål. Vad hände sen.. tja jag gick vidare, fick ett bra liv. Vi önskar fortfarande varandra god jul och så. Hon har som sagt tre barn och verkar lycklig med barnens pappa, så det var helt rätt val för oss båda. 

Visst är det jättesvårt. Och det beror väl dels på om du upplever att din kille inte alls kommer att vela ha barn, kontra om han bara vill vänta och du känner att det finns tid att vänta (med en rimlig chans att han ändrar sig). Men är du i samma sits som mitt ex var (och till stor del TS verkar vara) så kan det vara så att det svåraste beslutet är det rätta, det är något du måste reflektera dig fram till. Att han är mannen i ditt liv nu betyder inte att han alltid kommer att vara det.. tyvärr. Vi ändras ju genom hela livet och det gör även våra mål och prioriteringar.

Allt du skriver har ingenting med att göra att TS man bara ger ett besked. Det är inte mer komplicerat än så. TS ska inte vänta en dag längre. Mannen har fått tid så det räcker och blir över - 6 månader till kommer knappast förändra honom utan ta mer av TS tid.

Nej?. Vi killar är enkelspåriga. Vill vi ha barn och träffar rätt kvinna så blir det barn utan problem. Tvekar vinst beror det på att vi inte är säkra på relationen (ja vi män kan vara med en kvinna i flera år utan att känna att hon är den slutgiltiga). Så när du säger att han är mannen i ditt liv, är du säker på att du är kvinnan i hans? Han tvekar ju onekligen (om han inte sagt från start att han inte vill ha barn alls- då är det en annan femma).

tror tyvärr du har rätt. det stämmer överens med min egen betraktelse.

som kvinna gäller det att veta vad man vill och våga stå upp för det.

jag, som är mer orubbligt lagd, hade svårt för båda.