Barnfrågan splittrar oss

Är man, och har faktiskt själv varit den som "inte varit redo" för barn. Det ledde till separation och trots att det var jobbigt så är jag så glad att jag inte gick med på det. Hon har idag tre barn och jag är skitglad för hennes skull. Har även idag insett barn inte är min väg att gå, det livet är inte för mig, men den insikten är ju inte helt lätt att komma till, det kan ta sin tid. 

Cred till din sambo som är ärlig med att han inte är redo, men ett minus till honom för att han inte fullt ut förstår (eller vill förstå) att ditt fönster är snävare än hans och att du inte har samma tid att vänta. Och kanske är det så att han aldrig vill ha barn.

Jag skulle säga lämna, dels för att ett redan knaggligt förhållande inte blir bättre av barn, utan nästan alltid sämre, och dels för att det ju oftast tar ett par år att med en ny partner komma till punkten där man känner varandra tillräckligt väl för att ta steget och skaffa barn. 

Fint och ärligt skrivet av CyniskOptimist! Jag vill tillägga att det visst tar lite tid att landa rätt med ny man innan barnförsöken påbörjas men att det samtidigt inte behöver ta såå lång tid. Med min nye man tog det mindre än ett år.... För han som jag visste ju innan vi träffades att vi väldigt gärna ville ha barn. 

Ja, men alltså. Hur lång tid tror han att ni har för honom att "bli redo"? Visst att du har ju några år kvar, men inte många och speciellt inte om ni vill ha fler än ett barn. Det brinner ju i knutarna.

Om jag var du skulle jag nog ta en allra sista snack med honom om att det är ju mer eller mindre nu eller aldrig som gäller. Annars måste du gå vidare för att hitta någon som faktiskt ÄR redo för barn eller skaffa barn på egen hand. 

Precis. Att dessutom säga att han VILL ha barn med henne kan ju också ge väldigt falska förhoppningar om han sen drar sig från att faktiskt vilja börja skaffa barn. Är det kanske så att han inte vill ha barn alls? De har ju ändå pratat om det här i fyra års tid utan att de har kommit nån vart. 

Jag är kvinna. En synnerligen rationell och lösningsfokuserad sådan som kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och inte se allt svartvitt. 

Ts säger själv att hon behöver gå ned i vikt för hälsans skulle och det är svårare att få barn som överviktig så det är ju hur som helst något hon kanske bör göra innan hon blir gravid. Och om hon ska skaffa barn själv så gissar jag det också är något som tar lite tid att komma igång med och inte något hon kan inseminera imorgon utan att det tar en viss tid att komma till att det är dags för insemination.

Då är det väl bra att använda den tiden till att dels bli hälsosam och dels faktiskt se om förhållandet är något som är värt att bygga vidare på. Nu är det ju helt infekterat av barnfrågan och kanske inte alls ett förhållande som man bör skaffa barn i. 

Att hon och partnern låter bli att tjata och bråka om barn i ett halvår betyder ju inte att hon inte samtidigt på egen hand kan kontakta läkare och påbörja processen för en insemination. Om det sedan om ett halvår faktiskt är bra mellan dom så kanske det blir att de skaffar barn tillsammans, och om inte så skaffar hon barn på egen hand. 

Det är väl ändå en mycket bättre lösning än att tvinga partnern att skaffa barn i en dålig relation? 

Och inte långt ifrån lösningen att lämna och skaffa barn på egen hand, men att faktiskt ge förhållandet en chans och eventuellt få partnern som villig pappa istället för en okänd donator. 

Säger som många andra redan sagt - vill du verkligen ha barn med honom, trots att han kritiserar din kropp och anger det som en anledning att inte skaffa barn med dig - ta ett sista snack att NU börjar vi skaffa barn eller så lämnar du honom och går vidare på egen hand eller med någon som är "redo". Man är ALDRIG "redo" för barn. Men man behöver bestämma sig för att ha det eller inte. Finns ingen magisk tidpunkt där allt bara stämmer till 100% i livet. Kör eller låt bli.

Ja, wow vad du är lösningsorienterad och duktig - här ska ansvaret läggas på kvinnan igen! Sluta hetsa! Fokusera på vikten! Ge honom mer tid!

Ingen har väl sagt något om att TVINGA mannen att skaffa barn? Det handlar bara om att han måste ge ett besked! TS är orättvis mot sig själv om hon ger honom ETT HALVÅR till att tänka på saken! 

Herregud, han får väl bestämma sig för vad han vill! Livet pågår här och nu - antingen så satsar man eller så gör man det inte!

Exakt. Han har haft tio långa år på sig. Han behöver inte få en dag till att fundera.

Något säger mig att han redan har bestämt sig. Actions speak louder than words och hans agerande skriker: Nej! 

Nu väljer du ju verkligen att misstolka allt. 

Fokusera på vikten kommer från ts egen kommentar om att hon borde ta tag i den för sin hälsas skull och också det faktum att det är svårare att bli gravid som överviktig. Det är absolut ett ansvar som hon själv borde ta för att öka sina chanser att bli gravid, det är ingen annan som kan göra det åt henne. 

Ts verkar ju faktiskt hellre skaffa barn med sin partner än på egen hand. Då kanske det kan vara bra att medan hon förbereder sig för att skaffa barn på egen hand parallellt satsar på förhållandet så kanske det i slutändan när allt ställs på sin spets för att det börjar närma sig insemination att de skaffar barn tillsammans i ett lyckligt förhållande istället för att hon gör det själv.

Jag har inte på något sätt sagt att hon absolut ska stanna med honom oavsett vad, däremot att hon inte ska skaffa barn med en motvillig man som känner sig tvingad till det i ett förhållande som är dåligt.

Jag försöker hjälpa henne med att arbeta med två spår parallellt där det ena är att skaffa barn på egen hand och det andra att skaffa barn i ett lyckligt förhållande. Det anser jag som betydligt mer lösningsfokuserat och konstruktivt än att bara gasta lämna. 

Sedan om det är så att han är ett as i övrigt så borde hon såklart göra det så snabbt som möjligt, men om de varit tillsammans i 10 år så gissar jag att de faktiskt älskar varandra riktigt mycket i grunden. 

Fast det står ingenstans i Ts inlägg att hon är överviktig …det står att han vill att hon ska gå ner, och att Ts erkänner att hon är kännsloätare och att hon gått upp under de senaste åren…
men vi vet inget om vilket BMI Ts hade för två år sedan eller vilket BMI hon har idag .
Beroende på hur man ser på sin kropp och vikt kan gått upp de senaste två åren för  en person betyda att hen gått upp 10 kg och för en annan att hen gått upp 2kg… allt beror på var och i vilket sammanhang man startar.

Ser jag till mig själv och mina vänninor så för vissa av dem syns minsta viktförändring direkt medan andra kan gå upp/ ner både 5 o 10 kg utan att det märks särskilt mycket  och då är ingen av dem särskilt överviktig, de ligger skulle jag tro i övre delen av normalt BMI till nedre gränsen för övervikt …några är lite mulliga andra har en kroppsbyggnad där de lägger på sig på ett sätt som inte är så märkbart .