Barnfrågan splittrar oss

Om förhållandet inte är bra så är det ju inte optimalt att skaffa barn, det är knappast något som brukar göra förhållanden bättre. 

Mitt förslag är att göra en plan som funkar både med och utan din partner. 

Börja med att ta tag i vikten. (Utgår från att du faktiskt är överviktig, om du gått från storlek XS till M så kanske det mer handlar om att få ett sunt förhållande till mat). Ge det 6 månader där du målmedvetet och på ett hälsosamt sätt tar tag i din hälsa så att du får en sund vikt, bra matvanor och livsstil. Och under de 6 månaderna att du också låter bli att prata om barn och att du och din partner fokuserar på varandra och får en andningspaus från barntjafsen. 

Sedan påbörjar du barnverkstaden. Och det med eller utan din partner där han får välja om han vill påbörja försöken att skaffa barn med dig, vara passiv i dina försök att skaffa barn på egen hand men ändå fortsätta förhållandet eller om han i så fall väljer att separera. 

Självklart att du gör detta i dialog med din partner. "Nu ger jag det 6 månader där jag satsar på oss och min hälsa och lägger undan allt barnprat. Efter det kommer jag försöka bli gravid och min högsta önskan är att du är med mig på det spåret. Men om du inte är det så kommer jag att gå vidare och försöka få barn på egen hand." 

Jag är kvinna. En synnerligen rationell och lösningsfokuserad sådan som kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och inte se allt svartvitt. 

Ts säger själv att hon behöver gå ned i vikt för hälsans skulle och det är svårare att få barn som överviktig så det är ju hur som helst något hon kanske bör göra innan hon blir gravid. Och om hon ska skaffa barn själv så gissar jag det också är något som tar lite tid att komma igång med och inte något hon kan inseminera imorgon utan att det tar en viss tid att komma till att det är dags för insemination.

Då är det väl bra att använda den tiden till att dels bli hälsosam och dels faktiskt se om förhållandet är något som är värt att bygga vidare på. Nu är det ju helt infekterat av barnfrågan och kanske inte alls ett förhållande som man bör skaffa barn i. 

Att hon och partnern låter bli att tjata och bråka om barn i ett halvår betyder ju inte att hon inte samtidigt på egen hand kan kontakta läkare och påbörja processen för en insemination. Om det sedan om ett halvår faktiskt är bra mellan dom så kanske det blir att de skaffar barn tillsammans, och om inte så skaffar hon barn på egen hand. 

Det är väl ändå en mycket bättre lösning än att tvinga partnern att skaffa barn i en dålig relation? 

Och inte långt ifrån lösningen att lämna och skaffa barn på egen hand, men att faktiskt ge förhållandet en chans och eventuellt få partnern som villig pappa istället för en okänd donator. 

Nu väljer du ju verkligen att misstolka allt. 

Fokusera på vikten kommer från ts egen kommentar om att hon borde ta tag i den för sin hälsas skull och också det faktum att det är svårare att bli gravid som överviktig. Det är absolut ett ansvar som hon själv borde ta för att öka sina chanser att bli gravid, det är ingen annan som kan göra det åt henne. 

Ts verkar ju faktiskt hellre skaffa barn med sin partner än på egen hand. Då kanske det kan vara bra att medan hon förbereder sig för att skaffa barn på egen hand parallellt satsar på förhållandet så kanske det i slutändan när allt ställs på sin spets för att det börjar närma sig insemination att de skaffar barn tillsammans i ett lyckligt förhållande istället för att hon gör det själv.

Jag har inte på något sätt sagt att hon absolut ska stanna med honom oavsett vad, däremot att hon inte ska skaffa barn med en motvillig man som känner sig tvingad till det i ett förhållande som är dåligt.

Jag försöker hjälpa henne med att arbeta med två spår parallellt där det ena är att skaffa barn på egen hand och det andra att skaffa barn i ett lyckligt förhållande. Det anser jag som betydligt mer lösningsfokuserat och konstruktivt än att bara gasta lämna. 

Sedan om det är så att han är ett as i övrigt så borde hon såklart göra det så snabbt som möjligt, men om de varit tillsammans i 10 år så gissar jag att de faktiskt älskar varandra riktigt mycket i grunden. 

Min kommentar om vikten har ingenting med mannens kommentar att göra utan det faktum att ts själv anger att hon gått upp i vikt. Och jag säger också att jag i min kommentar utgår från att hon faktiskt är överviktig och inte bara ökat från xs till m.

Och visst, jag tycker att 4 år av otydlighet från mannens sida är extremt dåligt och jag förstår inte att ts har accepterat det. Men det är ändå historia och man måste utgå från läget idag och då är faktan denna:

* förhållandet är inte bra
- min rekommendation kommer aldrig vara att skaffa barn i ett dåligt förhållande så att bli gravid nu med nuvarande partner är ingen bra ide enligt mig 

* ts har gått upp i vikt
- gå ned i vikt för det ökar chansen att bli gravid (under förutsättning att uppgången innebär övervikt)

* ts verkar ändå vilja ha barn med sin partner i första hand
- det är barnfrågan som verkar vara orsaken till problemen. Även om det verkar vara partnerns fel i och med hans ord om vilja utan beslut så kan det vara vettigt av ts att faktiskt satsa på deras relation utan barnpressen för att se om det faktiskt är en relation att skaffa barn i

* alternativet är att skaffa barn på egen hand
- påbörja den processen samtidigt som ts jobbar med de två ovan punkterna så hon inte slösar tid på att vänta på sambon utan om punkt 3 ovan skiter sig så är hon fit for fight att köra på egen hand utan dröjsmål