Min livslånga sorg

Hej
Tack för beskrivningen. Jag står precis i det där valet att offra mig själv för svek och stanna/ härda ut, främst för bernens skull, eller att lämna med allt som då hör till. Men det k ä nns så onaturligt (och jsg vill verkligen inte vbli tvungen) att träffa mina barn bara varannan vecka. Samtidigt som känns som omöjligt att fortsätta leva med någon som en uppenbarligen inte känner. 

Hm... du känner igen dig i det TS skriver, utom i det enda hon skriver om?

Som min kollega sa:snart är barnen vuxna .Du fixar detta.Du får helt enkelt skaffa ditt liv och trivas med verkligheten för din egen och barnens skull.

Varför bor barnen växelvist om varken du eller de verkar vilja det? Om det har gått tio år så är de säkert gamla nog att få välja själva.

Vissa av svaren du fått känns lite knasiga måste jag säga och jag gissar att de är skrivna av någon utan erfarenhet.

jag förstår dig till 100 procent. snart tio år sedan gör mig med och jag har till och med en ny man och fler barn men det gör fortfarande ont när jag tänker på det som inte blev och de svåra dragningar som är mellan mig och mina stora barns pappa. Personligen kommer jag också även för alltid känna en sorg att vi inte kunde lösa våra problem och jag saknar fortfarande honom även om jag lämnade och inte kunde vara kvar. Inte önskar att jag hade stannat kvar. Han fick mig att må dålig och var oerhört nedlåtande när han hade dåliga dagar. När han var den personen jag tyckte om och förälskade mig i som ung så hade vi hur kul som helst. Har aldrig känt mig så nära någon som han. Men efter 16 år och enormt mycket smärta och tårar lämnade jag med tre små barn som fått leva varannan vecka sedan dess. 

 

All styrka till dig.

Barnen bestämmer själva var de vill bo ungefär från 11 års ålder

Ja det är synd om alla yngre barn som får separerade föräldrar, men ibland går det bra ändå tex. när båda bor nära inom typ gångavstånd.

Men alltså?att man saknar sina barn och är ledsen för kärnfamiljen som inte blev för en själv eller för dem betyder ju inte att man vill undanhålla dem från femtio procent med den andra föräldern. På sådan här svar låter det ungefär som att att vänta in barnens 11 eller 12 årsdag är lösningen så länge man är den förälder som de väljer att bo hos. Är det mindre sorgligt att barn bara bor hos en förälder och tappar vardagen med den andra om båda är bra föräldrar men bara inte klarar av en relation med varandra?!

Det jag har svårast med är hatet mot mig själv, att jag där och då valde min egen lycka framför barnens. Jag trodde jag gjorde något som på sikt skulle bli bra, åtminstone hade potential till att bli det, istället blev det ett ännu större hål i mitt hjärta, med ännu mer självförakt. Det låter dramatiskt kanske men det är så jag känner. Jag tror jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för den egoismen.

Den här självkritiken, är den baserad på vad dina barn sagt eller är det nåt du upplever själv? Min mamma resonerade lite som du, att hon skulle kämpat mer för att hålla ihop familjen. Det tog ett tag innan jag lyckades övertyga henne att hon istället väntade för länge med att separera. Hade hon inte försökt kämpa för kasst förhållande i fem år kanske jag inte hade kommit i kläm. Det var en klar befrielse när hon till sist bestämde sig för att skiljas.

Vad jag menar är att man som förälder lätt målar upp en bild av hur det ska vara och om det inte går enligt plan är det en katastrof. Barnens mamma är lite i den situationen. Eftersom hon var den som valde att separera lägger hon också skulden på sig själv för att det blivit så dåligt. Men det dåliga finns i hennes huvud. Barnen säger att de mår bättre nu och det märks på deras humör och skolgång.

Det läggs för mycket skuld på föräldrar som väljer att separera idag (särskilt mot kvinnor) för att det går mot nån slags norm. Det är inte skilsmässan som skadar mest, det är hur föräldrarna hanterar situationen gentemot barnen.

Tack för din reflektion. Intellektuellt förstår jag vad du säger. Och jag är livrädd att projicera något på barnen. Nämner aldrig deras pappa eller hur jag känner utifrån den här situationen, jag vet att jag t.o.m. anses som en slags skilsmäss-förebild för många som jonglerar allt själv med god ekonomi och engagemang i både barnens liv och mitt eget och vi har en bra föräldrar-relation, är t.o.m. barnvakt åt deras gemensamma två barn ibland. Men ingen vet min känsla så fort en högtid eller födelsedag närmar sig, skuggan jag upplever ligger över att vi aldrig är en komplett familj med bara mig. Att jag känner mig värdelös och otillräcklig. Främst när mitt yngsta barn uttrycker sorgen över att vi inte är ihop, trots att hen var pytteliten när vi separbetade, och ofta kontaktar mig på pappaveckor med längtan och saknad, det brutala i att inte få ha oss samtidigt och konsekvenserna av en ny familj hen varken valt eller trivs med. Det är vidrigt.

Vi vet inte hur gamla barnen är, men det vanligaste är ju att barnen bor varannan vecka, med båda föräldrarna. Och det står ingenstans att barnen inte vill bo med deras pappa.

Ser man att ens barn mår dåligt av växelvis boende så behöver man ta upp ämnet med den andra föräldern. Alla barn är inte gjorda för att bo varannan vecka och det får dom vuxna acceptera. 

Nej, inte alls luddigt, och jag menade inget illa! Jag tyckte bara att det var lite lustigt att Ttrådstarten ENBART handlar precis om sorgen vad gäller barnen, och så skriver du att du känner igen dig UTOM i det ENDA trådstarten handlar om, om du är med. Lite som om nån hade skrivit att hen var så lessen för att hen hade förlorat jobbet, och får till svar av nån att åh, hen känner igen sig för att hen är lessen över sin dåliga ekonomi, men förlorat jobbet har hen inte gjort. Är du med på hur jag menar? Inte elakt menat, som sagt, utan mer bara en lustig grej 

Min syrra och hennes ex löste problemet genom att låta ungarna bo på samma ställe hela tiden, men föräldrarna bytte boende varannan vecka. Tycker det var en svinbra, ansvarstagande och schysst lösning. Varför ska barnen straffas för att de vuxna inte kan leva ihop, liksom?