När man växer ifrån varandra

Rakt av nu här: Förälskelse är knark för att vi ska föröka oss snabbt och effektivt.

Alla som slutat med droger vet att saknaden dröjer kvar men det är inte rimligt att begära att hela livet ska vara en heroinkick. Faktum är att våra kroppar och signalsubstanser går på sådant högvarv att vi hade bränt ut vår hjärna (=brist på livsviktiga substanser) om kroppen fortsatte i det läget.

Så vad gör man då? Man satsar på gemensam mark, intressen och att hitta en väg framåt efter att barnen blivit flygfärdiga. Kanske har man helt olika mål och då är det kanske inte meningen att man ska pensionera sig ihop. 

Men att bara ge upp p.g.a. att minnet av knarket lockar om relationen annars är bra, det är lite svagt tycker jag. 

Som vi alla vet tappar kroppen och nervsystemet i reaktionsförmåga genom livet och oddsen att få till en lika hög tripp som före 25 är därför rätt dåliga, även om det finns undantagsfall som tangerar det. Men vardagen kommer ikapp dig även där.

Tänk efter noggrant. Det är inte lätt att utvärdera en relation under de är det är som mest intensivt med livspusslet

Tänk på att det kommer bli samma sak när nästa förälskelse lägger sig. För det kommer den göra. Varför inte försöka hitta tillbaka till varandra igen istället? 

+1

Är i samma sits som dig, mår så dåligt just nu. Det kändes som att jag läste mitt eget brev. 

Jag har pratat med min man, han vill inte separera men jag vill. Jag är 40 år gammal och träffade honom när jag var 19 år. 

Ska jag verkligen bli kvar för hans och barnens skull?

Jag försvinner, jag drunknar i denna relation. 
Jag har inga vänner som har separerat och som har barn. 

Känner mig tom inombords 🥲

 

Tänk igenom detta igen snälla ts.
Bryta upp en fin familj under barnens uppväxt för att du vill bli kär igen.
Se det fina du har

Nu är jag kanske ingen bra äktenskapsrådgivare. Har pajat varje enskilt förhållande jag varit i. Men jag har aldrig blivit anklagad för att vara tråkig. Tvärt om har jag fått beröm för min förmåga att överraska.

Problemet med att vara otrogen som ni fantiserar om är att det är en drog. Det är svårt att sluta.

Kramar till dig! Hur gamla är era barn? 

Går kanske mot strömmen här men jag tycker inte att man ska vara kvar i en relation där man känner att man tappar sig själv, är irriterad på sin partner vilket går ut över alla som bor under samma tak. 

Tror det är bättre för barnen om man i vissa fall separerar, istället för att dom ska se hur föräldrarna är negativa kring varandra. 

Av den beskrivningen du ger så är det troligtvis högst troligt att stämningen hemma går att ta på, din man har påtalat att du är irriterad och du har själv märkt att barnen tar efter det negativa och du blir trött på situationen själv. 

Menar nu inte att "felet" ligger hos dig, förstår ju också att det ligger mer bakom, men oavsett så är situationen för dig inte hållbar och finns risk att du kommer må sämre. 

Testa parterapi, oavsett så är det bra att där kanske få upp ögonen eller nå fram till varandra på ett sätt ni inte kunnat tidigare. Alternativt så är det en bra plats att ventilera och kunna sköta eventuell separation snyggt där ni fått vrida och få fram det ni känner och vill och frågetecken rätas ut och ni kan hitta ett sätt att kommunicera/lösa hur det blir framåt. 

Ibland kan det ju vara så enkelt att ni båda känner samma sak, går samma stig som ni alltid gjort och inte tar er ur diket. En liten knuff i rätt riktning kan kanske få er fram på en annan väg? 

Oavsett vart det leder så är det viktigt att ni tar tag i det, annars kan det bli ännu mer infekterat, du känner dig inte sedd och han kanske känner sig felaktigt behandlad eller var skon nu än må klämma. Ingen av er lär ju må bra i detta, och som sagt det väller även över på barnen att se hur ni två är mot varandra, så det är inte heller en bra miljö för dom. 

Du kloka kvinna !

  Jag beundrar din visdom, hela ditt inlägg andas klokhet. De flesta svaren är som mitt-ta med din man på rådgivning och förklara tydligt att du ännu älskar honom !
 
   Jag gick igenom något liknande vid dryga 50-årsåldern (är nu 72) och ångrar mig ännu. Vi flyttade till ett annat Län (Sörmland) och hade chansen att starta om med nytt boende, båtplats vid Mälaren osv. Vi är nu pensionärer, men hade klarat oss bra ekonomiskt.

   Kämpa med ditt förhållande tillsammans med din man, att bryta nu ställer bara till elände !

Jag önskar dig allt gott !