När man växer ifrån varandra

Går kanske mot strömmen här men jag tycker inte att man ska vara kvar i en relation där man känner att man tappar sig själv, är irriterad på sin partner vilket går ut över alla som bor under samma tak. 

Tror det är bättre för barnen om man i vissa fall separerar, istället för att dom ska se hur föräldrarna är negativa kring varandra. 

Av den beskrivningen du ger så är det troligtvis högst troligt att stämningen hemma går att ta på, din man har påtalat att du är irriterad och du har själv märkt att barnen tar efter det negativa och du blir trött på situationen själv. 

Menar nu inte att "felet" ligger hos dig, förstår ju också att det ligger mer bakom, men oavsett så är situationen för dig inte hållbar och finns risk att du kommer må sämre. 

Testa parterapi, oavsett så är det bra att där kanske få upp ögonen eller nå fram till varandra på ett sätt ni inte kunnat tidigare. Alternativt så är det en bra plats att ventilera och kunna sköta eventuell separation snyggt där ni fått vrida och få fram det ni känner och vill och frågetecken rätas ut och ni kan hitta ett sätt att kommunicera/lösa hur det blir framåt. 

Ibland kan det ju vara så enkelt att ni båda känner samma sak, går samma stig som ni alltid gjort och inte tar er ur diket. En liten knuff i rätt riktning kan kanske få er fram på en annan väg? 

Oavsett vart det leder så är det viktigt att ni tar tag i det, annars kan det bli ännu mer infekterat, du känner dig inte sedd och han kanske känner sig felaktigt behandlad eller var skon nu än må klämma. Ingen av er lär ju må bra i detta, och som sagt det väller även över på barnen att se hur ni två är mot varandra, så det är inte heller en bra miljö för dom.