Anonym (...)

Mon 23 Jan 2023 11:00

48 svar

När man växer ifrån varandra

Jag och mannen träffades när vi var unga. Nyss fyllda 20. Jag blev upp över öronen förälskad och fjärilarna fladdrade som aldrig förr. jag minns hur jag inte kunde sluta le de fösta veckorna. Kunde sitta för mig själv och fantisera om vår framtid och var så lycklig över detta nya.

15+ år senare har vi fortfarande ett fint förhållande, för det mesta. Men vardagen är kantad av småbråk, vardagspussel med barn, aktiviteter och en massa måsten.

Jag börjar mer och mer inse att vi vuxit ifrån varandra och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag inte att vi någonsin kommer kunna känna samma attraktion igen. Innerst inne så vet jag att jag har bestämt mig, tids nog kommer vi att separera. Känner givetvis stor sorg över detta och känner att jag inte har någon aning om hur jag ska kunna ta första steget.

Jag älskar min man men på ett familjärt och vänskapligt sätt. Han är pappa till mina fina barn och är så bra med dem. Vi har ett fint familjeband alla 4 men jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanke på att aldrig få bli kär och knäsvag igen. Jag tänker ständigt på hur det skulle vara att träffa en annan man och få bli förälskad.

Men trots att jag nog redan vet att en separation kommer att ske, så kan jag liksom inte förlika mig med att splittra familjen. Våra barn är så familjekära och jag vet att de kommer att bli förkrossade. Dessutom var det inte länge sedan vi flyttade till en ny stad. En stad där de precis gjort sig hemmastadda och älskar. De gillar skolan, vännerna och huset. Allt detta skulle behöva ändras. Jag skulle inte kunna ha kvar huset och jag. vet inte ens hur vi båda hade kunnat hitta en vettig bostad på olika håll.

Vad gör man? Hur går folk vidare utan att gå itu? Jag vet ju vad jag vill men kan inte förmå mig att ta mig framåt med allt som kommer att göra så ont på vägen.

Eller ska man bara acceptera att kärleken tillslut går över till vänskap?

Anonym (Eva)

Mon 23 Jan 2023 11:10

#1

Anonym (...) skrev 2023-01-23 11:00:51 följande:

När man växer ifrån varandra

Jag och mannen träffades när vi var unga. Nyss fyllda 20. Jag blev upp över öronen förälskad och fjärilarna fladdrade som aldrig förr. jag minns hur jag inte kunde sluta le de fösta veckorna. Kunde sitta för mig själv och fantisera om vår framtid och var så lycklig över detta nya.

15+ år senare har vi fortfarande ett fint förhållande, för det mesta. Men vardagen är kantad av småbråk, vardagspussel med barn, aktiviteter och en massa måsten.

Jag börjar mer och mer inse att vi vuxit ifrån varandra och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag inte att vi någonsin kommer kunna känna samma attraktion igen. Innerst inne så vet jag att jag har bestämt mig, tids nog kommer vi att separera. Känner givetvis stor sorg över detta och känner att jag inte har någon aning om hur jag ska kunna ta första steget.

Jag älskar min man men på ett familjärt och vänskapligt sätt. Han är pappa till mina fina barn och är så bra med dem. Vi har ett fint familjeband alla 4 men jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanke på att aldrig få bli kär och knäsvag igen. Jag tänker ständigt på hur det skulle vara att träffa en annan man och få bli förälskad.

Men trots att jag nog redan vet att en separation kommer att ske, så kan jag liksom inte förlika mig med att splittra familjen. Våra barn är så familjekära och jag vet att de kommer att bli förkrossade. Dessutom var det inte länge sedan vi flyttade till en ny stad. En stad där de precis gjort sig hemmastadda och älskar. De gillar skolan, vännerna och huset. Allt detta skulle behöva ändras. Jag skulle inte kunna ha kvar huset och jag. vet inte ens hur vi båda hade kunnat hitta en vettig bostad på olika håll.

Vad gör man? Hur går folk vidare utan att gå itu? Jag vet ju vad jag vill men kan inte förmå mig att ta mig framåt med allt som kommer att göra så ont på vägen.

Eller ska man bara acceptera att kärleken tillslut går över till vänskap?

Ja, intensiv förälskelse brukar inta vara livet ut, det övergår till en djupare kärlek istället om man har tur. Sedan betyder inte det att man tappar attraktionen, men vardagslivet med barn kräver ju sitt.

Det jag tycker är konstigt är att du inte ser alternativ till att skiljas. Man kan hitta tillbaka, få lust igen osv. Börja dejta, hitta gemensamma intressen.

Vad ska du göra sedan, om du hittar en ny, när det blir vardag? Lämna och börja om igen?

Vad tycker din man, pratar ni om detta?

Anonym (...) Trådstartaren

Mon 23 Jan 2023 11:19

#2

Anonym (Eva) skrev 2023-01-23 11:10:48 följande:

Ja, intensiv förälskelse brukar inta vara livet ut, det övergår till en djupare kärlek istället om man har tur. Sedan betyder inte det att man tappar attraktionen, men vardagslivet med barn kräver ju sitt.

Det jag tycker är konstigt är att du inte ser alternativ till att skiljas. Man kan hitta tillbaka, få lust igen osv. Börja dejta, hitta gemensamma intressen.

Vad ska du göra sedan, om du hittar en ny, när det blir vardag? Lämna och börja om igen?

Vad tycker din man, pratar ni om detta?

Jo jag förstår ju att känslorna avtar men känns olidligt att tänka på att man ska leva med sin väl livet ut. Vill ha ut mer av livet än så. Det är flera år sedan jag kände attraktion till min man. Vi har stundtals haft ett fungerande sexliv men då har jag fått pusha mig ganska rejält. Var otroligt länge sedan jag kände en attraktion och verkligen ville ha sex med min man. Oftast är det att jag ställer upp för "husfridens" skull.

Min man är nog nöjd med förhållandet men tycker att jag är negativ mot honom vilket han tar upp. och jag förstår honom. Mina känslor är allt som oftast negativa i hans närvaro ovh det är väl också en av aspekterna till att vilja skiljas. Jag känner mig inte som den där positiva och sprudlande personens som jag är med typ alla andra människor. Jag har någonstans tappat bort mig själv. Och jag kan se att barnen börjar ta efter ibland. Vill så gärna vara positiv och glad och ibland tänker jag att idag ska jag inte kommentera en enda negativa sak. Men så kommer irritationen smygandes och jag kan inte låta bli att snäsa åt honom. Och det allra värsta: jag märker att jag drömmer mig bort till ett annat liv, trots att jag är nöjd med allt förutom förhållandet. Jag är så tacksam för våra fina barn, jobbet, hemmet, vännerna osv. Alla komponenter finns där. Men inte lyckan med honom. Drömmer även om andra män och hur det skulle vara att vara otrogen. Även om jag förmodligen aldrig skulle gå dit. Men allt känns som tydliga signaler att detta är fel!

Anonym (Gammal i gården)

Mon 23 Jan 2023 11:24

#3

Vad man gör?
Man kommunicerar. Bokar tid för rådgivning och/eller terapi. Och framför allt är man ärlig!

Anonym (Bella)

Mon 23 Jan 2023 11:31

#4

Jag har aldrig kommit så långt som du så kanske är jag fel person att svara, men ändå inte. Blev lika kär som du i ungefär samma ålder. I din ålder hade jag gjort slut sedan 5 år och fortfarande inte hittat någon. Alla män var idioter verkligen. Men då hade jag inte heller det du har, så kanske uppfattas du mer attraktiv om du ska söka ny partner.

Problemet som jag ser här och nu är ju att du blir otrevlig och behandlar din man illa. Så behandlar man inte en vän. Att dina barn tar efter dig tyder på att du har stor makt. Jag tror att du skulle behöva prata med någon utomstående, kanske t o m i smyg, för han verkar knappt märka något ändå, så att du vet vad du vill. Försök att vara schysst mot honom under tiden, det förtjänar han utifrån det du berättar.

Anonym (känner igen)

Mon 23 Jan 2023 12:25

#5

Anonym (...) skrev 2023-01-23 11:00:51 följande:

När man växer ifrån varandra

Jag och mannen träffades när vi var unga. Nyss fyllda 20. Jag blev upp över öronen förälskad och fjärilarna fladdrade som aldrig förr. jag minns hur jag inte kunde sluta le de fösta veckorna. Kunde sitta för mig själv och fantisera om vår framtid och var så lycklig över detta nya.

15+ år senare har vi fortfarande ett fint förhållande, för det mesta. Men vardagen är kantad av småbråk, vardagspussel med barn, aktiviteter och en massa måsten.

Jag börjar mer och mer inse att vi vuxit ifrån varandra och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag inte att vi någonsin kommer kunna känna samma attraktion igen. Innerst inne så vet jag att jag har bestämt mig, tids nog kommer vi att separera. Känner givetvis stor sorg över detta och känner att jag inte har någon aning om hur jag ska kunna ta första steget.

Jag älskar min man men på ett familjärt och vänskapligt sätt. Han är pappa till mina fina barn och är så bra med dem. Vi har ett fint familjeband alla 4 men jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanke på att aldrig få bli kär och knäsvag igen. Jag tänker ständigt på hur det skulle vara att träffa en annan man och få bli förälskad.

Men trots att jag nog redan vet att en separation kommer att ske, så kan jag liksom inte förlika mig med att splittra familjen. Våra barn är så familjekära och jag vet att de kommer att bli förkrossade. Dessutom var det inte länge sedan vi flyttade till en ny stad. En stad där de precis gjort sig hemmastadda och älskar. De gillar skolan, vännerna och huset. Allt detta skulle behöva ändras. Jag skulle inte kunna ha kvar huset och jag. vet inte ens hur vi båda hade kunnat hitta en vettig bostad på olika håll.

Vad gör man? Hur går folk vidare utan att gå itu? Jag vet ju vad jag vill men kan inte förmå mig att ta mig framåt med allt som kommer att göra så ont på vägen.

Eller ska man bara acceptera att kärleken tillslut går över till vänskap?

Känner igen så mycket i det du skriver TS. I mitt fall är dessutom barnen så stora att de är på väg ut ur boet, så allt ställs liksom på sin spets.

Jag tolkar dig som att det egentligen bara handlar om det intima, allt annat är toppen i er relation? Samma här och samma med att ibland känna obefogad irritation mot någon som egentligen är en helt fantastisk person.

Jag har iaf bestämt mig för att verkligen försöka utveckla vår relation som ett kärlekspar. Det är ju en viktig del i relationen, men det finns ju många andra saker som också är viktiga och som jag inte vill byta bort.

Jag tror att man både kan jobba med sig själv och sin inställning och även göra det gemensamt. Vi kommunicerar mycket, försöker vara nyfikna, hitta ny spänning. Det är inte alltid lätt och känns ibland larvigt, konstigt och obekvämt efter så många år ihop. Det bygger på att man kan vara öppen med det man önskar och våga testa sig fram. Vi är inte där fullt ut, men jobbar på det. Ingen av oss kan ju förändra sig helt, men man kanske kan mötas på olika sätt. Sen om det nykära pirret kommer tillbaka är väl tveksamt, men det kanske blir good enough. Tror att det handlar mycket om vad man har för krav på en relation, dina krav är nog högre än din mans och där kan man nog jobba med sig själv för att känna sig nöjd.

Andra tycker säkert att livet är för kort för att inte ta chansen och få känna det där nyförälskelsepirret. Jag har dock valt den här vägen och hoppas att den ska bli bra!

Anonym (Bella)

Mon 23 Jan 2023 12:37

#6

Piga. (Familjens projektledare)

Prinsessa. (Ack, blev inte mitt liv mer än en ärta)

Onda styvmodern (säg mig vem som vackrast i världen är)

Den vita riddaren (Räddaren)

Säger det dig någonting? Bli inte arg. Skratta inte. Säger det dig någonting om din situation om du frågar figurerna?

Anonym (Violett)

Mon 23 Jan 2023 12:59

#7

Om du alltid är ute efter den där nykära känslan och att vara knäsvag så bör du inte vara i ett förhållande, för den där känslan lägger sig. Man behöver inte heller alltid vara attraherad av sin partner, sådant kan komma och gå. Oftast separerar folk för antingen (oftast) är det brist på kommunikation eller att dem jagar efter den dära känslan dem hade i början. Ett förhållande är så mycket mer än det.

När jag läser din text så tänker jag på att du kanske har andra underliggande problem inom dig själv, t.ex varför känner du behov av att vara nykär och knäsvag? Varför har du tröttnat på din man? Det är bra att alltid ifrågasätta sina egna behov och förstå varför man har dem. Du kan alltid prata med en psykolog om detta.

Anonym (...) Trådstartaren

Mon 23 Jan 2023 13:01

#8

Anonym (Bella) skrev 2023-01-23 12:37:57 följande:

Piga. (Familjens projektledare)

Prinsessa. (Ack, blev inte mitt liv mer än en ärta)

Onda styvmodern (säg mig vem som vackrast i världen är)

Den vita riddaren (Räddaren)

Säger det dig någonting? Bli inte arg. Skratta inte. Säger det dig någonting om din situation om du frågar figurerna?

Jag tycker det är ett löjligt svar men för att ändå reflektera så är jag absolut den som styr upp och fixar i hemmet, vilket säkert är en del av känslorna. Han gör massa bra grejer och är som sagt superfin med barnen (oftast mer pedagogisk än mig). Men han tar sig mycket egentid och har inte mycket tid över efter jobb och ibland nöjen så de där kraven i vardagen är det ofta som jag stå för. Så som handla, städa, tvätta, laga mat. Han gör grejer när han är hemma, men jag känner liksom att jag inte riktigt kan göra allt jag vill för att tiden inte räcker till. Samtidigt som han alltid hittar ett sätt att få tid med sina grejer. Lite på bekostnad av min fritid.

Jag försöker komma iväg och träna några gånger i veckan tex, men han klagar då på att tiden är fel osv. Känns lite som att när jag väl försöker komma iväg (vilket han uppmuntrar) då är det ändå fel för att det inte är på hans föreslagna tid. Allra helst ska jag gå efter barnen somnar enligt honom men då blir det knappt något break i vardagen för mig. Då behöver jag istället fixa hemma eller kanske bara kolla någon serie.

Sen är det ju tröttheten och tålamodet. Jag blir ofta den gnälliga hemma när det gäller barnen eftersom det är jag som ser vikten av att följa rutiner, inte vara uppe för länge, göra sig klar med pyjamas innan lek/tv osv. Känns trist att jag är den som fixar och styr upp men han är den som får det roliga med barnen typ. Kanske skapar det en viss irration gentemot honom. Han är också rätt känslig för när saker blir röriga så det krävs liksom struktur, även om han inte kan upprätthålla det själv. Släpper jag garden så blir saker smått kaos.. Iaf är min känsla så. Jag kan inte "bara få vara".

Jag försöker även förklara att jag inte har lust/tid/ork för sex osv om jag inte fåt tid för vila. Men han ser det som en bortförklaring. Vilket det kanske är, jag vet knappt längre. Han har tagit väldigt få nätet med barnen eftersom jag vaknar på natten men inte han. Han säger alltid att jag kan väcka honom men då är jag redan vaken liksom...

Samtidigt är han bättre på att styra upp date nights etc. Skaffa barnvakt för att vi ska få vara ensamma. Men då känner jag bra att jag hellre vill ha mer närvaro av honom i vardagslivet. Kan liksom inte njuta av kvalitetstiden med honom när jag samtidigt behöver egentid för mig själv! En perfekt kväll för mig innefattar inte honom längre. Jag är hellre för mig själv eller med en tjejkompis. vilket han ju märker.

Ja du hör ju, det mycket som samlats på genom åren som skapar irritation.

Anonym (Sex)

Mon 23 Jan 2023 13:09

#9

Anonym (...) skrev 2023-01-23 13:01:21 följande:

Jag tycker det är ett löjligt svar men för att ändå reflektera så är jag absolut den som styr upp och fixar i hemmet, vilket säkert är en del av känslorna. Han gör massa bra grejer och är som sagt superfin med barnen (oftast mer pedagogisk än mig). Men han tar sig mycket egentid och har inte mycket tid över efter jobb och ibland nöjen så de där kraven i vardagen är det ofta som jag stå för. Så som handla, städa, tvätta, laga mat. Han gör grejer när han är hemma, men jag känner liksom att jag inte riktigt kan göra allt jag vill för att tiden inte räcker till. Samtidigt som han alltid hittar ett sätt att få tid med sina grejer. Lite på bekostnad av min fritid.

Jag försöker komma iväg och träna några gånger i veckan tex, men han klagar då på att tiden är fel osv. Känns lite som att när jag väl försöker komma iväg (vilket han uppmuntrar) då är det ändå fel för att det inte är på hans föreslagna tid. Allra helst ska jag gå efter barnen somnar enligt honom men då blir det knappt något break i vardagen för mig. Då behöver jag istället fixa hemma eller kanske bara kolla någon serie.

Sen är det ju tröttheten och tålamodet. Jag blir ofta den gnälliga hemma när det gäller barnen eftersom det är jag som ser vikten av att följa rutiner, inte vara uppe för länge, göra sig klar med pyjamas innan lek/tv osv. Känns trist att jag är den som fixar och styr upp men han är den som får det roliga med barnen typ. Kanske skapar det en viss irration gentemot honom. Han är också rätt känslig för när saker blir röriga så det krävs liksom struktur, även om han inte kan upprätthålla det själv. Släpper jag garden så blir saker smått kaos.. Iaf är min känsla så. Jag kan inte "bara få vara".

Jag försöker även förklara att jag inte har lust/tid/ork för sex osv om jag inte fåt tid för vila. Men han ser det som en bortförklaring. Vilket det kanske är, jag vet knappt längre. Han har tagit väldigt få nätet med barnen eftersom jag vaknar på natten men inte han. Han säger alltid att jag kan väcka honom men då är jag redan vaken liksom...

Samtidigt är han bättre på att styra upp date nights etc. Skaffa barnvakt för att vi ska få vara ensamma. Men då känner jag bra att jag hellre vill ha mer närvaro av honom i vardagslivet. Kan liksom inte njuta av kvalitetstiden med honom när jag samtidigt behöver egentid för mig själv! En perfekt kväll för mig innefattar inte honom längre. Jag är hellre för mig själv eller med en tjejkompis. vilket han ju märker.

Ja du hör ju, det mycket som samlats på genom åren som skapar irritation.

Men hur är ert sexliv när ni väl får till det? Trots allt är det där som skon klämmer, i de allra flesta fall trots att man inte riktigt vill erkänna det?

Kan du inte göra ett riktigt försök att förnya er när det gäller den biten?

Anonym (...) Trådstartaren

Mon 23 Jan 2023 13:10

#10

Anonym (Violett) skrev 2023-01-23 12:59:36 följande:

Om du alltid är ute efter den där nykära känslan och att vara knäsvag så bör du inte vara i ett förhållande, för den där känslan lägger sig. Man behöver inte heller alltid vara attraherad av sin partner, sådant kan komma och gå. Oftast separerar folk för antingen (oftast) är det brist på kommunikation eller att dem jagar efter den dära känslan dem hade i början. Ett förhållande är så mycket mer än det.

När jag läser din text så tänker jag på att du kanske har andra underliggande problem inom dig själv, t.ex varför känner du behov av att vara nykär och knäsvag? Varför har du tröttnat på din man? Det är bra att alltid ifrågasätta sina egna behov och förstå varför man har dem. Du kan alltid prata med en psykolog om detta.

Du kan nog ha rätt. Jag ställer mig ofta frågan varför jag inte är nöjd. Varför är jag irriterad osv. Han frågar också ibland "varför är du så irriterad", och tyvärr blir ofta svaret att jag är irriterad på honom. Att jag inte kunde få sovmorgon fast vi pratat om det. Att han inte kunde natta barnen medan jag tränade och istället väntar på mig. Varför han inte gjort Ditten eller datten. Och jag blir så trött på mig själv. Jag vet att jag ofta överdriver i mitt tänkande men kan inte låta bli. Varför stör jag mig så mycket fast saker egentligen inte är så fel? Försöker bita ihop sen rinner bägaren över vid ett illa valt tillfälle istället.

Är det verkligen normalt att drömma om andra män? Tycker inte att det borde vara så. Ett par tillfällen har jag till och med fantiserat om att han skulle vara otrogen så att jag kunde vara det med...

Tänker även att det kanske hade varit enklare att ha varannan vecka. då hade jag haft mer energi till barnen och han hade kunnat göra saker på sitt sätt på sina veckor utan att jag behöver finnas där i bakgrunden och bli irriterad på saker som görs fel eller inte alls. Han är passiv för att han VET att jag gör saker bättre eller så blir jag irriterad för att han gör fel.

När jag tänker efter så är det faktiskt konstigt att han inte lämnar mig. Han får inte mycket uppskattning just nu,

När man växer ifrån varandra

INNEHÅLL