När man växer ifrån varandra

Men hur är ert sexliv när ni väl får till det? Trots allt är det där som skon klämmer, i de allra flesta fall trots att man inte riktigt vill erkänna det?

Kan du inte göra ett riktigt försök att förnya er när det gäller den biten?

Vid enstaka tillfällen har vi ett riktigt bra sexliv. Händer ett par gånger om året typ. Kan pågå någon vecka eller mer. Senast var på någon semester i somras när vi var på ett lyxigt hotell utan krav på vardagssysslor. Men även då kan jag störa mig på att han inte är lyhörd osv. Kan tex göra helt andra grejer än de som jag uppenbart visar att jag gillar. Måste visa EXAKT vad jag vill, annars blir det inte bra. Vilket väl är lite konstigt efter 15 år. Nog borde man kunna förstå/lära sig vad den andra gillar utan att personen ska behöva säga rakt på varje gång. Vilket let till att jag sätter min egna njutning åt sidan. Inte så sexigt att behöva styra varje rörelse. 

Sen har han ett ganska stort sexuellt behov medan mitt är mycket mindre. Hade nog varit mer attraherad om det blev mer sällan men riktigt bra. Han vill gärna ha sex flera gånger i veckan medan jag tycker någon gång i månade räcker. Så jag ställer upp oftare än jag vill, vilket dödar lusten. Men inte heller så schysst att gång på gång avvisa. Vi är så väldigt olika.. 

Ja, men då tycker jag nog att du har svaret där. Det behövs inga övriga förklaringar. Du är inte attraherad av honom sexuellt längre.

Jo så är det nog. Men då återstår frågan, vad gör man? Lämnar man för det? går det att reparera? Ha sex med andra? Hade typ kunnat testa sex med andra tillsammans med honom men det känns som ett så sjukt förslag att ens föreslå. 

Jag tycker det är ett löjligt svar men för att ändå reflektera så är jag absolut den som styr upp och fixar i hemmet, vilket säkert är en del av känslorna. Han gör massa bra grejer och är som sagt superfin med barnen (oftast mer pedagogisk än mig). Men han tar sig mycket egentid och har inte mycket tid över efter jobb och ibland nöjen så de där kraven i vardagen är det ofta som jag stå för. Så som handla, städa, tvätta, laga mat. Han gör grejer när han är hemma, men jag känner liksom att jag inte riktigt kan göra allt jag vill för att tiden inte räcker till. Samtidigt som han alltid hittar ett sätt att få tid med sina grejer. Lite på bekostnad av min fritid. 

Jag försöker komma iväg och träna några gånger i veckan tex, men han klagar då på att tiden är fel osv. Känns lite som att när jag väl försöker komma iväg (vilket han uppmuntrar) då är det ändå fel för att det inte är på hans föreslagna tid. Allra helst ska jag gå efter barnen somnar enligt honom men då blir det knappt något break i vardagen för mig. Då behöver jag istället fixa hemma eller kanske bara kolla någon serie. 

Sen är det ju tröttheten och tålamodet. Jag blir ofta den gnälliga hemma när det gäller barnen eftersom det är jag som ser vikten av att följa rutiner, inte vara uppe för länge, göra sig klar med pyjamas innan lek/tv osv. Känns trist att jag är den som fixar och styr upp men han är den som får det roliga med barnen typ. Kanske skapar det en viss irration gentemot honom. Han är också rätt känslig för när saker blir röriga så det krävs liksom struktur, även om han inte kan upprätthålla det själv. Släpper jag garden så blir saker smått kaos.. Iaf är min känsla så. Jag kan inte "bara få vara". 

Jag försöker även förklara att jag inte har lust/tid/ork för sex osv om jag inte fåt tid för vila. Men han ser det som en bortförklaring. Vilket det kanske är, jag vet knappt längre. Han har tagit väldigt få nätet med barnen eftersom jag vaknar på natten men inte han. Han säger alltid att jag kan väcka honom men då är jag redan vaken liksom...

Samtidigt är han bättre på att styra upp date nights etc. Skaffa barnvakt för att vi ska få vara ensamma. Men då känner jag bra att jag hellre vill ha mer närvaro av honom i vardagslivet. Kan liksom inte njuta av kvalitetstiden med honom när jag samtidigt behöver egentid för mig själv! En perfekt kväll för mig innefattar inte honom längre. Jag är hellre för mig själv eller med en tjejkompis. vilket han ju märker. 

Ja du hör ju, det mycket som samlats på genom åren som skapar irritation. 

Var ju en man nyligen som tänkte sig att en ensamstående mamma kunde få sprutt på sexlivet genom att flytta in och ligga med honom och hans fru. Hon var visst lite bi, så han trodde att det kunde gå bra, men var samtidigt rädd för hur hon skulle reagera på förslaget. 

Men om du kan tänka dig sådant kanske det kan vara någon att ta kontakt med. De kanske bor i närheten av er nya stad? Eller testa swingers? 

Konstigare saker har hänt. Vad synd att du tyckte att mitt svar innan var löjligt, men det kanske hjälpte dig att reflektera lite i alla fall. Och din tråd gav uppenbarligen andra tillfälle att känna igen sig i dig.