När man växer ifrån varandra
Jag och mannen träffades när vi var unga. Nyss fyllda 20. Jag blev upp över öronen förälskad och fjärilarna fladdrade som aldrig förr. jag minns hur jag inte kunde sluta le de fösta veckorna. Kunde sitta för mig själv och fantisera om vår framtid och var så lycklig över detta nya.
15+ år senare har vi fortfarande ett fint förhållande, för det mesta. Men vardagen är kantad av småbråk, vardagspussel med barn, aktiviteter och en massa måsten.
Jag börjar mer och mer inse att vi vuxit ifrån varandra och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag inte att vi någonsin kommer kunna känna samma attraktion igen. Innerst inne så vet jag att jag har bestämt mig, tids nog kommer vi att separera. Känner givetvis stor sorg över detta och känner att jag inte har någon aning om hur jag ska kunna ta första steget.
Jag älskar min man men på ett familjärt och vänskapligt sätt. Han är pappa till mina fina barn och är så bra med dem. Vi har ett fint familjeband alla 4 men jag kan helt enkelt inte förlika mig med tanke på att aldrig få bli kär och knäsvag igen. Jag tänker ständigt på hur det skulle vara att träffa en annan man och få bli förälskad.
Men trots att jag nog redan vet att en separation kommer att ske, så kan jag liksom inte förlika mig med att splittra familjen. Våra barn är så familjekära och jag vet att de kommer att bli förkrossade. Dessutom var det inte länge sedan vi flyttade till en ny stad. En stad där de precis gjort sig hemmastadda och älskar. De gillar skolan, vännerna och huset. Allt detta skulle behöva ändras. Jag skulle inte kunna ha kvar huset och jag. vet inte ens hur vi båda hade kunnat hitta en vettig bostad på olika håll.
Vad gör man? Hur går folk vidare utan att gå itu? Jag vet ju vad jag vill men kan inte förmå mig att ta mig framåt med allt som kommer att göra så ont på vägen.
Eller ska man bara acceptera att kärleken tillslut går över till vänskap?
Jag tolkar dig som att det egentligen bara handlar om det intima, allt annat är toppen i er relation? Samma här och samma med att ibland känna obefogad irritation mot någon som egentligen är en helt fantastisk person.
Jag har iaf bestämt mig för att verkligen försöka utveckla vår relation som ett kärlekspar. Det är ju en viktig del i relationen, men det finns ju många andra saker som också är viktiga och som jag inte vill byta bort.
Jag tror att man både kan jobba med sig själv och sin inställning och även göra det gemensamt. Vi kommunicerar mycket, försöker vara nyfikna, hitta ny spänning. Det är inte alltid lätt och känns ibland larvigt, konstigt och obekvämt efter så många år ihop. Det bygger på att man kan vara öppen med det man önskar och våga testa sig fram. Vi är inte där fullt ut, men jobbar på det. Ingen av oss kan ju förändra sig helt, men man kanske kan mötas på olika sätt. Sen om det nykära pirret kommer tillbaka är väl tveksamt, men det kanske blir good enough. Tror att det handlar mycket om vad man har för krav på en relation, dina krav är nog högre än din mans och där kan man nog jobba med sig själv för att känna sig nöjd.
Andra tycker säkert att livet är för kort för att inte ta chansen och få känna det där nyförälskelsepirret. Jag har dock valt den här vägen och hoppas att den ska bli bra!