När man växer ifrån varandra

Jo jag förstår ju att känslorna avtar men känns olidligt att tänka på att man ska leva med sin väl livet ut. Vill ha ut mer av livet än så. Det är flera år sedan jag kände attraktion till min man. Vi har stundtals haft ett fungerande sexliv men då har jag fått pusha mig ganska rejält. Var otroligt länge sedan jag kände en attraktion och verkligen ville ha sex med min man. Oftast är det att jag ställer upp för "husfridens" skull. 

Min man är nog nöjd med förhållandet men tycker att jag är negativ mot honom vilket han tar upp. och jag förstår honom. Mina känslor är allt som oftast negativa i hans närvaro ovh det är väl också en av aspekterna till att vilja skiljas. Jag känner mig inte som den där positiva och sprudlande personens som jag är med typ alla andra människor. Jag har någonstans tappat bort mig själv. Och jag kan se att barnen börjar ta efter ibland. Vill så gärna vara positiv och glad och ibland tänker jag att idag ska jag inte kommentera en enda negativa sak. Men så kommer irritationen smygandes och jag kan inte låta bli att snäsa åt honom. Och det allra värsta: jag märker att jag drömmer mig bort till ett annat liv, trots att jag är nöjd med allt förutom förhållandet. Jag är så tacksam för våra fina barn, jobbet, hemmet, vännerna osv. Alla komponenter finns där. Men inte lyckan med honom. Drömmer även om andra män och hur det skulle vara att vara otrogen. Även om jag förmodligen aldrig skulle gå dit. Men allt känns som tydliga signaler att detta är fel! 

Jag tycker det är ett löjligt svar men för att ändå reflektera så är jag absolut den som styr upp och fixar i hemmet, vilket säkert är en del av känslorna. Han gör massa bra grejer och är som sagt superfin med barnen (oftast mer pedagogisk än mig). Men han tar sig mycket egentid och har inte mycket tid över efter jobb och ibland nöjen så de där kraven i vardagen är det ofta som jag stå för. Så som handla, städa, tvätta, laga mat. Han gör grejer när han är hemma, men jag känner liksom att jag inte riktigt kan göra allt jag vill för att tiden inte räcker till. Samtidigt som han alltid hittar ett sätt att få tid med sina grejer. Lite på bekostnad av min fritid. 

Jag försöker komma iväg och träna några gånger i veckan tex, men han klagar då på att tiden är fel osv. Känns lite som att när jag väl försöker komma iväg (vilket han uppmuntrar) då är det ändå fel för att det inte är på hans föreslagna tid. Allra helst ska jag gå efter barnen somnar enligt honom men då blir det knappt något break i vardagen för mig. Då behöver jag istället fixa hemma eller kanske bara kolla någon serie. 

Sen är det ju tröttheten och tålamodet. Jag blir ofta den gnälliga hemma när det gäller barnen eftersom det är jag som ser vikten av att följa rutiner, inte vara uppe för länge, göra sig klar med pyjamas innan lek/tv osv. Känns trist att jag är den som fixar och styr upp men han är den som får det roliga med barnen typ. Kanske skapar det en viss irration gentemot honom. Han är också rätt känslig för när saker blir röriga så det krävs liksom struktur, även om han inte kan upprätthålla det själv. Släpper jag garden så blir saker smått kaos.. Iaf är min känsla så. Jag kan inte "bara få vara". 

Jag försöker även förklara att jag inte har lust/tid/ork för sex osv om jag inte fåt tid för vila. Men han ser det som en bortförklaring. Vilket det kanske är, jag vet knappt längre. Han har tagit väldigt få nätet med barnen eftersom jag vaknar på natten men inte han. Han säger alltid att jag kan väcka honom men då är jag redan vaken liksom...

Samtidigt är han bättre på att styra upp date nights etc. Skaffa barnvakt för att vi ska få vara ensamma. Men då känner jag bra att jag hellre vill ha mer närvaro av honom i vardagslivet. Kan liksom inte njuta av kvalitetstiden med honom när jag samtidigt behöver egentid för mig själv! En perfekt kväll för mig innefattar inte honom längre. Jag är hellre för mig själv eller med en tjejkompis. vilket han ju märker. 

Ja du hör ju, det mycket som samlats på genom åren som skapar irritation. 

Du kan nog ha rätt. Jag ställer mig ofta frågan varför jag inte är nöjd. Varför är jag irriterad osv. Han frågar också ibland "varför är du så irriterad", och tyvärr blir ofta svaret att jag är irriterad på honom. Att jag inte kunde få sovmorgon fast vi pratat om det. Att han inte kunde natta barnen medan jag tränade och istället väntar på mig. Varför han inte gjort Ditten eller datten. Och jag blir så trött på mig själv. Jag vet att jag ofta överdriver i mitt tänkande men kan inte låta bli. Varför stör jag mig så mycket fast saker egentligen inte är så fel? Försöker bita ihop sen rinner bägaren över vid ett illa valt tillfälle istället. 

Är det verkligen normalt att drömma om andra män? Tycker inte att det borde vara så. Ett par tillfällen har jag till och med fantiserat om att han skulle vara otrogen så att jag kunde vara det med...

Tänker även att det kanske hade varit enklare att ha varannan vecka. då hade jag haft mer energi till barnen och han hade kunnat göra saker på sitt sätt på sina veckor utan att jag behöver finnas där i bakgrunden och bli irriterad på saker som görs fel eller inte alls. Han är passiv för att han VET att jag gör saker bättre eller så blir jag irriterad för att han gör fel. 

När jag tänker efter så är det faktiskt konstigt att han inte lämnar mig. Han får inte mycket uppskattning just nu,

Vid enstaka tillfällen har vi ett riktigt bra sexliv. Händer ett par gånger om året typ. Kan pågå någon vecka eller mer. Senast var på någon semester i somras när vi var på ett lyxigt hotell utan krav på vardagssysslor. Men även då kan jag störa mig på att han inte är lyhörd osv. Kan tex göra helt andra grejer än de som jag uppenbart visar att jag gillar. Måste visa EXAKT vad jag vill, annars blir det inte bra. Vilket väl är lite konstigt efter 15 år. Nog borde man kunna förstå/lära sig vad den andra gillar utan att personen ska behöva säga rakt på varje gång. Vilket let till att jag sätter min egna njutning åt sidan. Inte så sexigt att behöva styra varje rörelse. 

Sen har han ett ganska stort sexuellt behov medan mitt är mycket mindre. Hade nog varit mer attraherad om det blev mer sällan men riktigt bra. Han vill gärna ha sex flera gånger i veckan medan jag tycker någon gång i månade räcker. Så jag ställer upp oftare än jag vill, vilket dödar lusten. Men inte heller så schysst att gång på gång avvisa. Vi är så väldigt olika.. 

Jo så är det nog. Men då återstår frågan, vad gör man? Lämnar man för det? går det att reparera? Ha sex med andra? Hade typ kunnat testa sex med andra tillsammans med honom men det känns som ett så sjukt förslag att ens föreslå. 

Kramar till dig! Hur gamla är era barn? 

Tack för era svar. De flesta var konstruktiva och bra. 
Och många verkar eniga om att jag inte borde göra något förhastat. Vilket jag håller med om. Samtidigt är jag inte sugen på parterapi och jag kan liksom inte se hur saker kommer lösa sig av sig själv. Men jag tänker försöka börja mer lite egna åtgärder och se om situationen blir bättre. De jag kommer på just nu är:
*Mer tid på eget håll för min del, för att få tid för återhämtning och reflektion
*Mer upparbetade scheman för vardagssysslor så som hämta/lämna barn, sovmorgnar osv (för att minska konflikter) 
*Reducera skärmtid i form av sociala medier och ägna mer tid åt att försöka vara närvarande i stunden 
*Tänka mer på mitt mående. Äta som jag bör, vila som jag bör, träna osv. 
*Prata och berätta hur jag känner (vilket känns som den svåraste, har aldrig varit helt ärlig). 

Några tips på vad mer jag kan göra? 

Idag hände tyvärr en grej som fick mig att fundera på separation igen. Jag är så ledsen! hade ändå blivit bättre denna vecka när jag ansträngde mig för att det skulle vara bra. Och plötsligt blir känslorna bara kaos igen.