Det Fattig-Sverige du inte trodde fanns
Jag uppskattar dig.
På förekommen anledning hänvisar jag till mitt ställningstagande i denna tråd
www.familjeliv.se/forum/thread/82291260-anvanda-familjelivtradar-i-studie/3
Citat 1:
Tyvärr dämpas min entusiasm av att det inte alls är de jämlika trygghetssystemen Annah saknar, när hon steg för steg försvagas och känner sig alltmer misslyckad. Snarare verkar hon sörja de senaste decenniernas bortskämda normaltillstånd för de lyckade. Mår man bra går det skitbra. Mår man dåligt är man en loser. Medelklassen har de senaste decennierna varit ett överbetalt monster.
Själv tänker jag: skönt att detta lyxliv är över. När allt handlar om weekendresor, dansk design, livspussel och padel, då blir folk idioter. Nu däremot, nu börjar verkligheten. Så även för Annah, musikjournalist och författare samt mamma på halvtid. Hon är visserligen frilansare, men på något sätt har hon ändå lyckats leva det perfekta livet. Pengar saknas inte, även om hon själv tycker det. När Försäkringskassan börjar jävlas är det inget omedelbart ingripande från kronofogden som hotar. Villan i Hägersten (med sjöutsikt) är inte precis på väg till exekutiv auktion. Det största problemet tycks vara att hon, när bufferten sinar, kommer att bli tvungen att leva på sin välavlönade sambo.
Citat 2
Mina invändningar gäller alltså bristen på kritik av själva värdeskalan. Att långtidscovid kan vara kopplat till ett system där man måste prestera på topp för att ingå, det missar Annah Björk. Att vara ?någon som inte orkar? gör att hon känner sig värdelös på ett individuellt plan, utan att dra några politiska slutsatser.
Tidigare var hon alltid ?på väg någonstans, i raketfart?, och det ser hon som positivt. Men jag börjar misstänka att hennes långtidscovid innehåller en stor dos utmattningsdepression också. Och vad är sjukdom kontra normal, åldersrelaterad desillusionering (= mognad)? Hallå, vi är många som, trots att vi är hyfsat friska, aldrig har orkat åka på skidsemester, engagera oss som tränare i barnens fotbollslag, hetsjogga uppför kilometerlånga trappor i parken eller resa till Topanga för att kändisspotta Lana Del Rey.
Det hela slutar alltså med att Annah fortfarande är jättesjuk, om än lite mindre sjuk än i början, och på vägen dit har hon inte bara känt sig som en dålig människa själv utan också fått mig att känna mig som en sådan, eftersom jag inte helhjärtat ställer upp på hennes sorgesång över förlorade privilegier.
Vi har helt enkelt lite olika måttstockar för vad som är ett okej liv. Men mot slutet börjar även Annah ifrågasätta poängen med sin tidigare überpigga och glättiga persona. Att vara sjuk eller svag eller helt enkelt bara tagga ner, det borde inte vara en social defekt. I ett vettigt samhälle ska det tvärtom vara en orubblig, mänsklig rättighet
Jag kan tolka fel, men jag tror att skribenten menar att eftersom föräldrarna i utsatta områden förväntas kompensera för samhällets icke på godtagbart sätt utförda uppgifter så skulle man kunna ha ett system där de fick lön för att nattvandra och ta hand om andras barn.
Jag vet flera familjer som flyttat till mindre orter. Tyvärr varierar mottagandet väldigt. Det finns en stor oro kring våldet i hela landet och människor med invandrarbakgrund får betala ett högt pris.
Jag tycker hur som helst att det var en mycket bra text i ämnet.
Ok, så vi tycker olika om artikeln. Jag håller med om att det fanns en viss vaghet i artikeln som du pekade ut. Vad bra att det kom fram positiva exempel på invandrade familjer som du känner vilka det gått bra för, då jag håller med om att tonen i denna artikel är stundtals mörk, men för mig dög den bra trots sitt mörka stråk.