Ska vi verkligen tycka synd om de som förköpts sig när räntan var låg?

Socialbidragstagare och sjukpensionärer får bidrag för att bekosta mat, hygienartiklar och internet. Ja, socialbidragstagare har inget annat, men det kan sjukpensionärer ha, varför kallas det då inte sjukavdrag istället för sjukbidrag? Den som får soc, pension, sjukbidrag och låg och medelinkomsttagare osv bidrar dessutom med betydligt högre andel av sin disponibla inkomst till moms på mat och kläder en vad en miljonär gör.
De som har det sämst lägger heller inte pengar på hög för att själva få ränta utan ger allt de får i moms varje månad bara för att ställa mat på bordet. Så de bidrar med betydligt mer i moms räknat på inkomst.

Jag har fått rotbidrag för att få hjälp att bekosta att renovera köket. Det tackar jag för. Men ser det inte på något sätt som att jag är oumbärlig för att jag kunnat anställa någon i några h för att få detta bidrag/avdrag.

Får barnbidrag för att bekosta en del av mitt barn. Men barnet kostar mer. Precis samma sak som rut och rot-"avdrag" isf. Varför kallas det inte barn-avdrag isf?

Till "Jo, men...".

Jag tror att du kan ha rätt i det. Samtidigt drabbas ju många nu som redan haft det tufft, så perspektivet gäller alla oss som har det väldigt bra. Ja, jag räknar mig till de som har det väldigt bra på grund av boendeform bostadsrätt, med rätt till pengar för att någon kommer hit och gör fint. Har dock inte haft det lika bra hela mitt liv så därför är jag på den sidan. Kommer nog aldrig kunna föreställa mig hur det skulle kännas att argumentera för att jag har rätt till pengar från staten för att kunna bo kvar i mitt drömhus när jag varit rädd för att inte kunna betala hyran.

Jag vet inte om jag blivit mera ödmjuk för att jag haft det tufft tyvärr, men jag är tacksam över mitt nuvarande liv. Samtidigt känner jag mig frustrerad och arg över att det är svårt för politikerna att förstå hur människor har det i vardagen och uppfattar deras politik. Det är deras arbetsuppgift att ha koll på dem de säger sig representera. 

Jo så är det väl.. men de som redan nu har de tufft är knappast samma personer som köpte 6-miljonersvilan när räntan var låg. Banken har sedan länge räknat på att man ska klara 7% ränta, så de allra flesta kommer klara sig helskinnade. De som kommer att "stryka med" är tyvärr de som redan innan levde på marginalen. Ensamstående, sjukpensionärer etc. Jag förstår din tankegång men tycker du kommer lite väl långt från rubriken i din TS. Det är skilda diskussioner enligt mig. 
Ska vi tycka synd om de som förköpt sig? Svar: nej de kommer förmodligen komma helskinnade ur detta även om de fått strama åt en aning. 
Ska vi tycka synd om de som drabbas som redan har det tufft? Svar: Ja jag känner verkligen med dem. Att ha det tight ekonomiskt och så skenar alla priser på det. Dessa personer känner jag med. 

Min egen sits är att jag har förköpt mig men har väldigt goda marginaler. Vi kommer ha skyhöga boendekostnader resten av 2022 och förmodligen stora delar av 2023 men vi kommer inte ha svårt att köpa mat eller annat nödvändigt. Vi har sparande. Visst är det trist, men inget vi kommer lida av på det stora hela. Givetvis hade vi hellre sett att räntorna höll sig låga men å andra sidan ger denna sits perspektiv och vi kan förmodligen föra vidare en sundare ekonomisk syn till våra barn. Spara på maten, elen osv. Vara försiktiga med de resurser vi har, vilket vi glömt de senaste åren!

Javisst är det ju lika kostnadskrävande att anställa en massa tjänstemän som ska behovspröva. Det är ju därför barnbidraget inte är behovsprövat eftersom någon räknat ut att det skulle bli dyrare eller detsamma med handläggare som behovsprövar än att ge alla.

Frågan är då varför socialtjänsterna, har jobbat som boendestödjare så vet hur det fungerar något sånär, i kommunerna inte bara ger bidrag till alla som nolltaxerar och har en diagnos? När staten hävdar att socialbidraget ska vara vårt yttersta skyddsnät.
Men kommunerna gör allt för att slingra sig. Det ska in nya sjukskrivningar var 3 e månad, trots att handläggaren vet att person X varit sjukskriven i 10 år.
Det ska till kostnadskrävande arbetsmarknadspolitiska program med nära 100% deltagande för att ens få ut socialbidraget vilket går emot statens regler. Existensminimum kan även bli avdrag på om handläggaren tycker att en person har för mycket frånvaro. Jobb ska sökas så att arbetsgivare får en massa onödigt att göra för människor som inte har något värde alls på arbetsmarknaden.

Visst är det bra att människor som kan arbeta får krav och hjälp för att komma ut i arbete. Men när man ser personer som aldrig någonsin kan bli anställda och aldrig går ut pga fobier bli tvingade till den ena åtgärden efter den andra så undrar man om det inte bara är ett enda enormt slöseri med pengar.

För några år sen försökte jag hjälpa en man på 48 år att få förtidspension som det hette då. Han hade haft ätstörningar hela livet och hade förlorat alla tänder pga det. Hade ett utseende som ett krigsoffer men blev ändå tvingad att söka jobb. En läkare vi konsulterade inom psykiatrin tyckte att han kunde pensioneras. På FK sa läkaren där att han ju hade haft ett jobb som diskare på timmar under några månader när han var 20 så pension gick inte för sig.
Hans egen läkare skrev ut näringsdrycker men ville ändå inte sjukskriva eftersom hans hälsoproblem var "självförvållade" pga av att ätstörningen satt i huvudet.
Han tog livet av sig senare fick jag höra.

Jag bytte jobb. Mitt hjärta blödde verkligen av att se alla sjuka och förtvivlade individer som hade högre krav på sig än de kunde klara av utan boendestödjare som kom och följde dom till soc, fk, läkare, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, psykiatrin. Hade det inte varit billigare att bara ge dessa personer förtidspension eller sjukpension kan man ju undra? Det hade lyft ett stort ok av stress från deras axlar dessutom.
Det är väldigt tyst om denna gruppen. De har ingen kraft att själva vara drivande och överklaga egna avslag. Hur ska de ha kraft att skriva insändare, engagera sig på andra sätt när de inte kan fixa saker som gagnar dem själva?
Känner att jag har ett ansvar att föra deras talan även om det mest blir på forum.

(g) och (jo men) : Jag hoppas att era inlägg tillsammans skapar insikt hos de som trådstartaren inte tycker att vi ska tycka synd om.

Jag uppskattar konkreta inlägg som ger kunskap om hur det faktiskt ser ut. 

Så himla bra skrivit!

Är det bra skrivet för att även folk i 6-miljoners villor kan bli av med jobbet? Är det bra för att även en person som tidigare bott i förorten kan raljera över människors livssituation och trångboddhet genom att skriva "visst kan vi bo 6 personer i en etta i Rinkeby, det vore billigt".

Är det bra skrivet för att bara vissas oro är värd att tas på allvar, de vars oro befinner sig en bra bit från fattigdomsgränsen?

Varför copypastar du inte G:s inlägg med ett "bra skrivet"?

Men det kanske är på väg. 

Du, jag har ingen sexmiljonersvilla. Jag bor nu i en rätt trång, men hyfsat billig, lägenhet. Jag har mycket goda marginaler, men kan ändå känna oro för mig och för andra. Är det märkligt? Jag tycker snarare att motsatsen är märklig. Jag känner verkligen inte bara oro för välbeställda människor, utan för samhället i stort. För vad händer med alla restauranger, bagerier och andra företag som inte har råd med vare sig el eller varor? Vad händer med de som arbetar där då? Vad händer med deras elräkningar och privata matinköp?

Jag raljerar inte över andra människors trångboddhet. Jag gör ett konstaterande. Vi skulle kunna bo oerhört billigt, men på bekostnad av oerhört mycket annat. (Jag har för övrigt aldrig sagt att vi kan bo sex personer i en etta). Men frågan är om det är värt det, för att sen kunna slå mig själv för bröstet och berätta hur bra jag gjort, och hur korkade alla andra är.

Nej vi ska inte tycka synd om någon. Men jag förstår inte vad ni vill? Det låter som att ni tycker det är bra att Sverige hamnar i fritt fall ekonomiskt. Medelklassen är den stora drivmotorn i ekonomin och att folk ska sälja/fly hus och hem för att el och räntor blir för dyrt är väl det sämsta alternativet för Sverige? Då kommer det ta alldeles för lång tid innan ekonomin kommit på fötter igen. Själv sitter jag i en lägenhet med låga elpriser och räntorna överlever vi, men jag tycker på inget vis att det här är bra för Sverige. Vi VILL ha ruljangs på bostadsmarknaden och att företagen kan gå runt. Oavsett om man tycker att folk har förköpt sig eller inte, så är det här katastrof för svensk ekonomi. Går medelklassen dåligt, går Sverige dåligt. 

Kia, du har rätt, jag blandade ihop ditt inlägg om "hela familjen i en etta i Rinkeby" med ett annat inlägg som talade om sex personer i en lägenhet i Tensta.

Det positiva var att det kom en djupare förklaring från dig om vad du är orolig över, näringsidkarnas väl och ve. 

Näringsidkarna blev livräddade under pandemin med allas våra pengar och det är möjligt att det inte alls har påverkat inflationen i bostadspriserna. 

Cervenka skrev en artikel idag som handlade om att inget vet vad som fungerar ekonomiskt. Så att man kan lika gärna slänga all tidigare kunskap överbord. Han hänvisade till vad någon ekonom sagt vid finanskrisen 2008.

Jag känner mig förvirrad eftersom jag trodde att han velat ta moraliskt ansvar genom att skriva boken Fattig-Sverige. 

Till er som säger att medelklassen bär upp Sverige önskar jag bara att er städerska säger upp sig, era sjukvårdare inte tar emot er, att ert säte i kollektivtrafiken aldrig blir städat och att fjärrtåg och bussar körs av riksdagsledamöter samt att er mat körs hem av era tonårsbarn tills ni kommit till sans med denna er verklighetsuppfattning. Väldigt många yrkesgrupper behövs av olika skäl, samhällsnyttuga som skattetekniska, och de barn, gamla och andra som inte kan jobba förtjänar ett drägligt liv. Tycker ni inte det så vet jag inte hur det ska gå.