Ska vi verkligen tycka synd om de som förköpts sig när räntan var låg?

Har du hyst i en en familj om fyra i den där tvåan? För det är ju så, som flera andra konstaterat, att många människor har familj och behöver ändå ha ett visst utrymme. Vi skulle säkerligen kunna träna ihop oss hela familjen, i en etta i Rinkeby. Vi skulle få sova på madrasser på golvet, men jäklar vad billigt vi skulle bo! Sexmiljonersvillor låter för övrigt inte heller särskilt märkligt. Jag kommer från en förort där man nu både skjuter och bränner bilar av och till. Det är svårt att hitta en kåk under sex miljoner, och de som kostar mindre är oftast i sådant skick att det krävs tämligen kostnadskrävande renoveringar, eller så är det dragiga tvåglasfönster och eluppvärmning.  Och trots att jag just nu har det bra, där de ökade kostnaderna inte innebär annat än viss omprioritering, känner jag en oro. Både för mig själv och för andra. Även om jag själv arbetar i en bransch som oftast står mest stabil i kriser, kan också krisen nå dit. Jag och mina kollegor kan bli av med jobbet. Och även om jag nu lever i en trygg relation, kan saker hända, både mig och andra.  Jag har lite svårt för den här typen av egoistiska "alla andra är idioter, kolla på mig hur smart jag är", när man samtidigt utgår från sin egna, mycket snäva bild.