Hantera ett bonusbarns känslor gentemot en annan förälder?

 Att barnet upplever pappan som frånvarande är ju väldigt tråkigt..o att han inte gör något med barnen och som exempel tar du upp att barnen inte kunde cykla ,simma, åka skridskor … Då har jag en motfråga där .. hur mycket han mamman gjort med barnen då? Det är väl lika mycket hennes ansvar att göra dessa saker med sina barn ?
Detta är inte ett försvar för pappan..men du kan ju inte lägga allt ansvar på att pappan ska göra dessa saker på sina veckor..vad har mamman gjort på sina veckor för att barnen ska lära sig de här som du säger grundläggande sakerna ?

Sedan kan man fråga sig varför barnet upplever pappan som frånvarande.. . Här kan mamman vara tillhjälp..hon har ju ändå varit tillsammans med pappan tillräckligt länge för att skaffa barn med honom..hon måste ju veta och kunna förklara lite för sitt barn hur pappan uttrycker sina känslor.. tänker nu på en kompis till mig..hennes pappa jobbade mycket när vi växte upp och var inte den där pappan som gillade att leka eller åka till badhuset etc...
Han var inte heller särskilt bra på att visa sina känslor , jag var van vid att båda mina föräldrar kramade mig och talade om att de älskade mig och mina syskon..men..min kompis pappa visade sina känslor på ett annat sätt.. genom att praktiskt fixa saker och ting.. Om mamman på måndagen vid middagen frågade henne varför hennes byxor var smutsiga  och hon då förklarade  för sin mamma att det var för att kedjeskyddet på hennes cykel lossade ..så på tisdagen hade hennes pappa hoppat över sin lunchrast för att åka in till stan och skaffa ett nytt kedjeskydd till hennes cykel 
Samma är det nu..är föräldrarna hemma hos henne och pappa ser att något behöver fixas så gör han det åt henne 
- att underlätta för sina barn praktiskt är hans sätt att visa dem sin kärlek..
Ditt bonusbarns pappa måste ju ha sitt sätt att visa sin kärlek… o mamman kan förklara detta..

Är det så att pappan är en sk arbetsnarkoman.. ja då kan man bara finnas där o försöka hjälpa barnet att förstå att pappa älskar det även om han tyvärr inte klarar av att vara den pappa barnet helst velat ha..

mina bonusar har accepterat att deras mamma  älskar dem, på sitt sätt och de vet att de kan ringa henne när de vill men de räknar inte med att hon ska komma på fotbollsmatcher , eller dansuppvisningar de gånger hon dyker upp blir de glada men eftersom de inte räknat med det blir de heller inte besvikna de gånger hon inte dyker upp..

Självklart ha detta varit en sorg för dem men på något sätt har de så som barn gör lärt sig se henne för den hon är o accepterat henne o älskar henne för den hon är.. är det något så vet de att de har sin pappa o mig de kan gå till 

Man lyssnar, visar att man förstår att det är jobbigt, sen försöker man bara vara en stöttande vuxen runt barnet. 
Blir det otroligt problem och jobbigt för barnet, saknad kanske ett, så kan barnet behöva en samtalskontakt utanför hemmet, mammans ansvar att fixa. 

I deras relation ska de ha varit tydligt att han skulle göra just dessa grejer. Jag har själv pratat med mamman om detta och jag vet att jag kommer mestadels få ta dessa aktiviteter själv av olika anledningar. Mamman är delaktig på annat sätt och gör andra aktiviteter som passar henne bättre 👍

Jag är såklart inte upprörd enbart över att han inte lärt barnen cykla och liknande. Han ser såklart till att de har mat och kläder. Han umgås säkert med dom mer än vad barnen ger sken utav. Det finns dock så mycket som visar att det finns noll engagemang från hans sida. 

Eftersom båda barnen har speciella behov så finns samtalskontakter till båda så det räcker och blir över. Jag blir bara väldigt obekväm när barnet säger saker som "Jag önskar du var min pappa", "Jag hatar min pappa", "Han bryr sig ändå inte"..
Vad ska jag säga i dessa situationer? Jag är  nog mestadels tyst nu men borde jag säga något.

Det finns andra barn som sagt sånt också, believe me. 

Man ger dem en kram, en klapp på axeln eller vad som nu passar, och så ler man och säger: "Jag är glad att vi har en fin relation, även om jag inte är din riktiga pappa". Kanske räcker det så.

Om man vill bemöta när ett barn säger att den hatar sin riktiga pappa, så är risken att man trasslar in sig. Barnet har rätt till sina känslor, så man kan liksom inte säga "nej men inte hatar du pappa?" (personligen tycker jag ordet hata är så oerhört starkt så jag använder det aldrig själv). Samtidigt vill man så klart inte uppmuntra att barnet säger såna saker, men att bara ignorera blir väl också fel. Man blir glad när barn känner att de kan anförtro sig, men samtidig vill man inte bli i nån slags maskopi där "vi snackar skit om pappa". Kanske bara säga: "folk är olika och din pappa gör nog så gott han kan". 

Förstår jag rätt att du är mammans partner?

Går det att bara lyssna på barnet, utan att värdera det den säger? Säga Mm och Ok. Mest visa att du lyssnar. Ställa frågor snarare än ha åsikter om det barnet säger. 

Och när barnet vill ha dig som pappa. Skulle det funka att säga att en pappa har barnet redan men du är barnets Johan (eller vad du nu heter)? Det jag tänker är att barnet skulle känna sig trygg av att få bekräftat i ord att ni har en nära relation. Att du är barnets, om du förstår vad jag menar. Eller så hittar ni på ett eget ord för vad du är i förhållande till barnet. Min kompis har tex en extrafarfar. Ett ord som berättar att det finns en orginalfarfar och sen finns det en farfar till (farmors make nr 2) och båda är viktiga. 

Ja, jag är mammans partner.
Nu är jag väl känslomässigt påverkad av min egna relation till mina egna föräldrar. Så för mig skulle de här orden gjort mig helt förkrossad. I mina ögon måste man förtjäna att vara en mamma/pappa inget som kommer gratis. 

Jag försöker bara förbereda mig för vad som kan komma. Att barn säger saker vet jag men detta har pågått i kanske 3-4 år och nu när barnet gått över till att aldrig vilja åka dit så är deras relation nästintill obefintlig. Både mamman och jag tycker personligen att barnet är för ung för att ta det beslutet men jag tror barnet ville ha en reaktion när hen berättade det för pappan men det blev bara ett "Jaha, det går bra för mig". Barnet ska ha frågat flera gånger om pappan inte är ledsen över att hen ska flytta men fått svaret att han inte är det. Sååaatt... Det blev nog droppen. Innan någon påpekar det så har mamman självklart försökt prata med barnet och pappan. Pappan har varit medveten om problemet i deras relation sedan ca 3 år tillbaka. 

Men då fortsätter jag min taktik med att bara lyssna och finnas där för barnet. Jag tycker jag har förklarat att vi har en bra relation även om jag inte är hens riktiga pappa. Hen har testat säga pappa några gånger för att antagligen testa min reaktion. Känns så jäkla fel att rätta barnet? Jag blev väldigt obekväm första gången och log lite till svars vilket resulterade att hen tolkade det som att jag inte ville ha hen som barn...

Att smutskasta pappan framför barnen händer inte. Såklart är det svårt att inte visa en min när barnen berättar något som hänt men vi gör så gott vi kan. 

Om barnet säger "pappa" igen, försök med: "Jag älskar dig också." I praktiken är den förälder som finns där för barnet - alltså du. Det känner barnet av och agerar därefter. Ni kanske kan köra med att hen kallar dig för "pappa Peter", till skillnad från bara "pappa" eller "pappa Jonas".

Och även om ni naturligtvis inte ska smutskasta barnets pappa så bör ni ändå bekräfta barnets känslor av att inte få den uppmärksamhet som det bör få.

Barnen har speciella behov… här skriver du något som påverkar mycket ..nu antar jag att det är inom npf du menar och mitt svar utgår helt från det  ..är det nu så så har du en del av svaret på varför barnet uttrycker sig så… jag har jobbat mycket med barn inom npf och vet att många gånger skiljer sig deras verklighets bild STORT från vad som är sanningen .. om du inte varit med och hört och sett exakt vad som sker när barnet är hos sin pappa så kan du inte veta om pappan är så frånvarande som barnet säger.. det kan vara så att pappan är närvarande..men inte på det sätt barnet just nu anser vara rätt …
Jag har hört och sett föräldrar som gör allt för sina barn och som man ser verkligen älskar sina barn av sina barn bli anklagade för att att de inte bryr sig för att de inte älskar dem  för att föräldern inte direkt gör det barnet vill just nu… fast det barnet vill just nu kanske inte är genomförbart eller bra för barnet 

Sedan att det ska vara pappans uppdrag att göra vissa saker.. o att hon ska göra andra saker som passar henne bättre ..  Det kan ju vara så att dessa saker inte passade pappan bra heller men han ändå gick med på att göra detta.. men.. de är skilda ..o när hon såg att han inte gjorde detta borde hon även om detta inte passade henne  steppat upp och ändå tagit tag i detta.. 

Att pappan säger att han inte är ledsen över att barnet valt att flytta enbart till er kan mycket väl vara ett sätt att inte  skuldbelägga barnet för att barnet tagit det här beslutet ..inte att han inte är ledsen över barnets beslut men att han agerar som en vuxen och vill att hans barn ska göra det som barnet mår bäst av.. många gånger har barn med speciella behov jobbigare än andra barn med växelvis boende .

Sen.. npf - diagnoser är ärftligt.. det är stor chans att båda  föräldrarna har en egen diagnos i någon grad iom att båda barnen har speciella behov.. detta kan också spela in i hur de valt att göra och på vilket sätt de är involverade och delaktiga i sina barns liv .. 
Npf- spektrat är stooort .. alltifrån precis  över gränsen till att få en diagnos - där svårigheterna bara märks i vissa specifika situationer och man många gånger kan leva ett vanligt liv till de som har grava svårigheter inom mer eller mindre alla situationer ..detta oavsett vilken eller vilka npf- diagnoser man har 

Stötta på samma sätt som du hade gjort om det vore en grannunge som hade problem med sin pappa, samma nivå av engagemang. Man lyssnar och bekräftar barnet men tar inte parti. Den stora biten ska tas av mamman i det här fallet och det är en diskussion som hon främst borde ha. Sedan att barnet känner sig tryggt med dig och vänder sig till dig är bara fint, men du själv ska inte gå in i den där situationen mentalt och känslomässigt. Det kommer ingen må bra av.

Håller med

Håller absolut med om att lyssna, bekräfta och ställa frågor på det barnet berättar. I min roll som lärare får jag höra allt möjligt om föräldrar. Jag lyssnar, ställer frågor och bekräftar barnet i sina känslor. Ibland kan de bästa intentioner inte hjälpa utan man sårar sitt barn. 

?Jag förstår att du blev ledsen när han sa/gjorde så, vad gjorde du sen? Hur kan du göra nästa gång för att han ska förstå att du ville x??

Sen resonerar vi ihop. För min del handlar det ju också att förstå mer av situationen för att förstå om barnet far illa i hemmet. 99 procent av gångerna kan man ändå ana sig till helheten och hjälpa barnet se hur den vuxna reagerade och varför. Har dock också varit med om att barn verkligen far illa, men då är ju det viktigaste att jag är en stadig liten kobbe i deras stormande hav. Att ta och förvalta det barnet anförtror.

Min erfarenhet är att barnen ofta testar att säga sina känslor av ilska högt, men nog inte skulle uppskatta att jag svartmålade deras föräldrar. Fokusera hellre på dina relation till barnet, att du gillar att ha hen kring dig och bryr dig om hen. Den andra relationen med barnets biologiska pappa är ju en helt egen och rör inte er relation. Barnets känslor för biopappan och dig kommer gå upp och ner genom livet. Så när barnet säger att hen önskade att du var hens biopappa, fokusera på att du är glad att ni korsat varandras vägar. Säg ?vilken tur att du får ha en extra förälder, man kan aldrig ha för många osv?.