Hantera ett bonusbarns känslor gentemot en annan förälder?
I deras relation ska de ha varit tydligt att han skulle göra just dessa grejer. Jag har själv pratat med mamman om detta och jag vet att jag kommer mestadels få ta dessa aktiviteter själv av olika anledningar. Mamman är delaktig på annat sätt och gör andra aktiviteter som passar henne bättre 👍
Jag är såklart inte upprörd enbart över att han inte lärt barnen cykla och liknande. Han ser såklart till att de har mat och kläder. Han umgås säkert med dom mer än vad barnen ger sken utav. Det finns dock så mycket som visar att det finns noll engagemang från hans sida.
Eftersom båda barnen har speciella behov så finns samtalskontakter till båda så det räcker och blir över. Jag blir bara väldigt obekväm när barnet säger saker som "Jag önskar du var min pappa", "Jag hatar min pappa", "Han bryr sig ändå inte"..
Vad ska jag säga i dessa situationer? Jag är nog mestadels tyst nu men borde jag säga något.
Förstår jag rätt att du är mammans partner?
Går det att bara lyssna på barnet, utan att värdera det den säger? Säga Mm och Ok. Mest visa att du lyssnar. Ställa frågor snarare än ha åsikter om det barnet säger.
Och när barnet vill ha dig som pappa. Skulle det funka att säga att en pappa har barnet redan men du är barnets Johan (eller vad du nu heter)? Det jag tänker är att barnet skulle känna sig trygg av att få bekräftat i ord att ni har en nära relation. Att du är barnets, om du förstår vad jag menar. Eller så hittar ni på ett eget ord för vad du är i förhållande till barnet. Min kompis har tex en extrafarfar. Ett ord som berättar att det finns en orginalfarfar och sen finns det en farfar till (farmors make nr 2) och båda är viktiga.