Hantera ett bonusbarns känslor gentemot en annan förälder?

I deras relation ska de ha varit tydligt att han skulle göra just dessa grejer. Jag har själv pratat med mamman om detta och jag vet att jag kommer mestadels få ta dessa aktiviteter själv av olika anledningar. Mamman är delaktig på annat sätt och gör andra aktiviteter som passar henne bättre 👍

Jag är såklart inte upprörd enbart över att han inte lärt barnen cykla och liknande. Han ser såklart till att de har mat och kläder. Han umgås säkert med dom mer än vad barnen ger sken utav. Det finns dock så mycket som visar att det finns noll engagemang från hans sida. 

Eftersom båda barnen har speciella behov så finns samtalskontakter till båda så det räcker och blir över. Jag blir bara väldigt obekväm när barnet säger saker som "Jag önskar du var min pappa", "Jag hatar min pappa", "Han bryr sig ändå inte"..
Vad ska jag säga i dessa situationer? Jag är  nog mestadels tyst nu men borde jag säga något.

Ja, jag är mammans partner.
Nu är jag väl känslomässigt påverkad av min egna relation till mina egna föräldrar. Så för mig skulle de här orden gjort mig helt förkrossad. I mina ögon måste man förtjäna att vara en mamma/pappa inget som kommer gratis. 

Jag försöker bara förbereda mig för vad som kan komma. Att barn säger saker vet jag men detta har pågått i kanske 3-4 år och nu när barnet gått över till att aldrig vilja åka dit så är deras relation nästintill obefintlig. Både mamman och jag tycker personligen att barnet är för ung för att ta det beslutet men jag tror barnet ville ha en reaktion när hen berättade det för pappan men det blev bara ett "Jaha, det går bra för mig". Barnet ska ha frågat flera gånger om pappan inte är ledsen över att hen ska flytta men fått svaret att han inte är det. Sååaatt... Det blev nog droppen. Innan någon påpekar det så har mamman självklart försökt prata med barnet och pappan. Pappan har varit medveten om problemet i deras relation sedan ca 3 år tillbaka. 

Men då fortsätter jag min taktik med att bara lyssna och finnas där för barnet. Jag tycker jag har förklarat att vi har en bra relation även om jag inte är hens riktiga pappa. Hen har testat säga pappa några gånger för att antagligen testa min reaktion. Känns så jäkla fel att rätta barnet? Jag blev väldigt obekväm första gången och log lite till svars vilket resulterade att hen tolkade det som att jag inte ville ha hen som barn...

Att smutskasta pappan framför barnen händer inte. Såklart är det svårt att inte visa en min när barnen berättar något som hänt men vi gör så gott vi kan.