Hantera ett bonusbarns känslor gentemot en annan förälder?

Håller absolut med om att lyssna, bekräfta och ställa frågor på det barnet berättar. I min roll som lärare får jag höra allt möjligt om föräldrar. Jag lyssnar, ställer frågor och bekräftar barnet i sina känslor. Ibland kan de bästa intentioner inte hjälpa utan man sårar sitt barn. 

?Jag förstår att du blev ledsen när han sa/gjorde så, vad gjorde du sen? Hur kan du göra nästa gång för att han ska förstå att du ville x??

Sen resonerar vi ihop. För min del handlar det ju också att förstå mer av situationen för att förstå om barnet far illa i hemmet. 99 procent av gångerna kan man ändå ana sig till helheten och hjälpa barnet se hur den vuxna reagerade och varför. Har dock också varit med om att barn verkligen far illa, men då är ju det viktigaste att jag är en stadig liten kobbe i deras stormande hav. Att ta och förvalta det barnet anförtror.

Min erfarenhet är att barnen ofta testar att säga sina känslor av ilska högt, men nog inte skulle uppskatta att jag svartmålade deras föräldrar. Fokusera hellre på dina relation till barnet, att du gillar att ha hen kring dig och bryr dig om hen. Den andra relationen med barnets biologiska pappa är ju en helt egen och rör inte er relation. Barnets känslor för biopappan och dig kommer gå upp och ner genom livet. Så när barnet säger att hen önskade att du var hens biopappa, fokusera på att du är glad att ni korsat varandras vägar. Säg ?vilken tur att du får ha en extra förälder, man kan aldrig ha för många osv?.