Jag är ett endabarn. Mamma fick dessutom mig när hon var väldigt ung (20 år) så ni kan ju gissa hur många som frågade henne om hon inte skulle ha fler barn. Jag har alltid trivts som endabarn. Har varit hos morföräldrarna på landet hela sommaren från jag var pytteliten till jag var långt upp i tonåren.
Mina föräldrar separerade när jag var ung (2 år) och det dröjde länge innan pappa hittade någon ny. Mamma blev tillsammans med sin sambo (de lever fortfarande ihop, 40+ år senare) strax efter att hon och pappa separerat (mamma och pappa var aldrig gifta). Via pappa fick jag iofs ett syskon när jag var 13, men vi är inte uppväxta som syskon så det räknas inte.
Sambon, mina barns pappa, är också endabarn. Vet inte om han någonsin saknat syskon men jag tvivlar på det.
Vi diskuterade det där mycket när vi pratade om eventuella framtida barn. Hur många ville vi ha, hur stor åldersskillnad skulle det vara etc. Summa summarum var "ett barn, två om det blir tätt emellan". Det dröjde två misslyckade graviditeter och 5 år innan det till slut blev levande barn. Då blev det två på en gång. Hade det bara blivit en bebis så hade det blivit ytterligare en generation med endabarn för jag ville inte gå igenom vare sig fler missfall eller en till förlossning.
Vad gäller syskonrelationer så har jag sett hur surt det kan bli på nära håll. Mamma har en syster och de umgås inte alls. Vi har aldrig firat jul tillsammans utan mamma och syster har firat varannan jul med sina föräldrar sen de blev vuxna. Visst, de hjälptes åt när mormor hade dött med att ta hand om morfar men eftersom mamma bodde på samma sida stan som morfar så fick hon dra ett tyngre lass. Nu, när även morfar är borta och de delar på sommarstugan så är moster där och "bara tar det lugnt" någon vecka här och där medan mamma försöker hålla i ordning på skogstomten, vattna, måla och göra allt det där som behövs göras på hus. Moster vill inte hjälpa till med något alls, helst inte stå för hälften av kostnaderna heller, men vara där när hon känner för det ska hon vara.
Pappa är yngst av 6 syskon och trots att han är pensionär numera så märker man hur han inte tas på allvar av sina syskon. Han är fortfarande "bortskämda lillebror" som kommer med massa konstiga idéer det aldrig blir något av.
Har jag då varit ensam som endabarn? Nä, jag har roat mig själv. Haft ett fåtal nära vänner som jag litat på (och som ibland visat sig vara opålitliga). Jag vet att jag klarar mig själv. Det är självklart trevligt att ha någon att luta sig mot men jag behöver inte ha sällskap och stöttning hela tiden. Jag behöver helt enkelt ingen även om det är trevligt att ha någon. Jag är alltid den som vill att andra ska må bra, har alltid varit. Har aldrig haft problem att dela med mig av det jag har.
Nu när jag två barn själv, saknar jag då syskon? Nä, eftersom jag ser hur mina föräldrars syskonrelationer är. Även om mina tvillingars relation är underbar att se, hur de har varandra etc så är det något jag tror beror mycket på att de är just tvillingar. De har liksom en väldigt speciell relation redan från början som inget i världen kan skapa på annat vis än att man delar allt redan från det att man är ett litet gryn.
Så, ett barn eller fler? Det kan bara du svara på om ni ska satsa på. Men skit i vad alla andra tycker. Mina tvillingar har samma kön och självklart har då frågan dykt upp om att försöka på en trea för att försöka få det motsatta könet. Har väl svarat både det ena och det andra dryga svaret just för att den som frågar ska inse hur lite de har med det hela att göra.
Lycka till vad du och din partner än väljer! Men gör det NI vill, inte vad normen och alla andra säger! 
