Nöjd med ett barn?

Fler människor skulle behöva hålla tyst med åsikten om att syskon är så fantastiskt och att det är synd om ensambarn.

Sanningen är väl att det är synd om barn vars föräldrar inte orkar ta hand om dem, och barn som hamnar i skuggan av ett syskon som behöver väldigt mycket stöd, eller som är väldigt utåtagerande ....

Folk har väldigt mycket åsikter om att syskon är så bra, eftersom det är fullständig tabu att prata om syskonskap som inte fungerar, och föräldrar som inte orkar, och om att det faktiskt inte alltid blir som man tänkt....

Jag tänker att man bara vet hur det är att ha spädbarn/bebis när man är förälder till någon under 1 år och att man inte kan veta hur det blir med två. I min värld är man sällan realistiskt när det kommer till barn och det är mer ett känslomässigt beslut än ett faktiskt logiskt beslut förankrat i verkligheten.

Folk ångrar inte sina barn offentligt, och folk är väldigt duktiga på att rättfärdiga att det alltid är värt det och kommer med idéer om varför fler barn är bättre än att faktiskt vara nöjd och låta ett barn vara nog.

Det är ju fint att du är tydlig med att du tycker att människor har rätt till syskon, men eftersom du själv inte har något, så vet du ju faktiskt inte alls vad det skulle kunna innebära.

Ett syskon kan vara en vän, någon som alltid ställer upp, men det kan också vara en förövare och en människa som förstör ditt liv. Det kan också vara någon som det inte är något större fel på men som inte gillar dig, eller tvärt om och en person som kan vara förjävlig.

Att bestämma sig för att vilja ha ytterligare barn bör föregås av en vilja att faktiskt ha ett barn till. Inte att ha ett "syskon".