Nöjd med ett barn?

Men sen då? När de där fantastiska föräldrarna försvinner bort? Syskon får man förhoppningsvis med sig länge och inte bara under en uppväxt :)

Vadå sen? Tror du att jag är helt ensam i världen? Jag har vänner och en make och egna barn. Mins bästa vänner har jag känt sen jag var tre. Kan inte se att syskon hade tillfört mer i mitt liv än vad jag har. 

Jag umgicks och umgås tätt med mina kusiner. Har alltid haft vänner.  Det är ändå inte samma sak.

Nyfiken att veta varför, och hur du är säker? Jag har syskon som är väldigt olika mig och vi kan fortfarande ryka ihop rejält. Våra liv är väldigt olika och våra livsval med. Har noll kontakt med mina kusiner och inga nära vänner mer än min man, men flera halvnära väninnor, så jag kan inte jämföra ditåt.

Folk kommer alltid ha åsikter hur man än gör så länge man inte gör precis som man ?borde?. Helst ska man skaffa två barn En pojk och en flicka med 2-3 år mellan. Ska man skaffa fler än två så är Det för ?ni måste väll testa en gång till? om man skulle ha två av samma kön. Som barn vore en beställningsvara, där man kan välja kön, ögonfärg, längd osv. 

Är du nöjd med ett så är det ert val och ett bra val för er familj. Väljer ni ett syskon är det samma sak där. 

Jag tänker att den som inte skapar en egen familj blir mer ensam som endabarn, kanske.

Jag hoppas du ursäktar att jag svarar på detta.

Jag tror att det är skillnad på personer man bott i hop med, som inte bara delat vardagen, utan även föräldrar med en själv. Som är uppväxta i samma familj. Oavsett hur nära man umgås med till exempel kusiner, så delar man inte riktigt vardagen eller familjedynamiken med dem på samma sätt som är fallet när det handlar om syskon.

Nu är det ju inte samma sak som att man inte kan vara väldigt nära kusiner eller vänner, och ensambarn behöver inte nödvändigtvis sakna att ha syskon, men det är inte samma sak som att ha nära vänner som att ha syskon.

Jag hade som ung alltid bilden av att jag skulle ha två barn. Eftersom första kom när jag var 38 så hade jag ju redan innan hunnit tänka att jag nog skulle förbli barnlös och lite bearbetat sorgen över det, så ett barn är liksom redan det så fantastiskt för mig. En livsbonus.

Därför är jag också glad redan nu. Skulle det bli ett syskon vore det såklart extremt välkommet men jag är redan på stadiet att ha fått fler barn än jag trodde för ett par år sen.

Vi kämpade länge med att få barn, och efter fler IVF än jag vill minnas så fick vi barn samma år jag fyllde 40. Om vi skulle ha försökt skaffat syskon hade vi behövt börja med det direkt, och det orkade vi inte. IVF är otroligt slitsamt på många sätt, och att hålla på med det när vi hade en bebis var inte lockande. Så det blev bara ett barn. Vet inte om vi haft tur eller vad, men ingen har någonsin ifrågasatt det. Inte så vi hört i alla fall.

Nu när barnet är i skolåldern hade jag kunnat tänka mig en sladdis, men inte så mycket att jag orkar dra igång hela cirkusen med behandling utomlands som det skulle behöva bli nu. Så vi är fortfarande väldigt glada och nöjda över vårt ensambarn. 

Förstår tanken. Det är såklart en aspekt. Men då gller det ju huvudsakligen syskon rätt nära i ålder. Är det tex 8-10 år mellan barnen delar de ju inte så mycket, när yngsta börjar skolan kanske äldsta har ett rätt eget liv och är påväg att frigöra sig.