Ändra strategi som mamma, kommer det hjälpa eller stjälpa??

För det första så vill jag säga vilket toppen jobb du gör! Du gör allt rätt i detta läge och jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara <3

Jag var den där tonårstjejen, blev helt personlighetsförädrad och hade såna otroliga agg mot min mamma. Mina agg hade givetvis sina orsaker men mycket var helt orimligt helt ärligt. Och det gick inte att stoppa, det kom ur grodor ur munnen innan hjärnan ens hann inse vad som hände.  Det där verbala hugget var både tillfredsställande OCH gav extremt dåligt samvete.

Kombot av hormoner samt önskan att bli sin egen person och inte bli som sin mamma gjorde att alla alla alla taggar var utåt hela tiden. Fy fan vilket monster man var. Jag förstod det inte själv, hur hemsk jag faktiskt var.

Det är JÄTTE bra du tog kontakt med kuratorn för i den åldern behöver man hjälp att reda ut tankarna/känslorna. Du gör ett super bra jobb och det kommer bli bättre, det där monstret kommer att försvinna! :) 

Vill också tillägga att för din egen skull, pausa lite. Pappan får helt enkelt ta dom större smällarna ett tag. Du är inte en sämre mamma för att du pausar för att kunna andas. Men försvinn inte, var delaktig och närvarande hela tiden. Men du behöver inte agera slagpåse för din dotter. 

Tack snälla du. Nu kommer det tårar. 
Hur är din kontakt med din mamma idag?

I den åldern ställde jag själv klockan på väckning sedan flera år tillbaks. Jag skötte skolarbete, prov och läxor själv. Varför skulle mina föräldrar veta något om mina läxor? Jag hade också sett det som ett väldigt övertramp om min mamma pratat med vänner och andra om vår relation.
Har du innan du drar in diverse fördelar som extra pengar talat om att det kommer hända? Eller kommer det som slumpvisa överraskningar efteråt?

Jag tycker absolut du skall backa många steg och sluta försöka detaljstyra hennes liv. Hon är stor nog att sköta mycket själv.

Min mamma gick bort när jag var 24, jag är idag 32. Vår kontakt blev absolut bättre! Jag är otroligt glad jag fick dom åren med henne där jag mognade till och taggarna försvann. Dock kan jag sakna och önska jag fick möjligheten att ha en vuxen relation med henne.

Jag tror absolut att ni kommer få en sund relation vart efter. Just nu har hennes hjärna gått in i någon form av konstant krigföring för att göra sig själv till en egen person. Och det du gör just nu för att hjälpa henne är helt rätt och förmodligen exakt det jag hade behövt som 15 åring <3 

Jag tror också att du gör ett bra jobb TS. Men har du kanske gjort för mycket? Känner din dotter sig kvävd? Och visar det på detta omogna och otrevliga sätt. 

Det finns ju många mellanlägen mellan att strunta i sina barn (eller bry sig för lite), och att lägga sig i allt. Eller vara överbeskyddande och curlande. 

Jag var själv en ganska skötsam tonåring, men kunde agera ut mot min mamma just i 14-15-årsåldern, eftersom jag tyckte att hon tjatade och lade sig i för mycket. När jag var 16 och gick i gymnasiet fick jag större frihet. Då blev vår relation bättre.

Jag blev dock mest irriterad på min mamma och snäste eller stack hemifrån, men jag betedde mig inte som din dotter. Det är oacceptabelt, men hon kan inte heller må bra av detta. Dock KAN hon ju skärpa sig, eftersom hon inte beter sig så där mot andra. Har hennes pappa försökt prata allvar med henne? Eftersom hon just nu verkar lyssna mer på honom. 

+1

Det blir bra

Jag tror det är riktigt att backa just nu och ge dottern lite space. Kanske pappan kan få henne själv att fundera på varför hon reagerar som hon gör mot dig, så att ni gemensamt kan sätta nya gränser?

Det låter lite som att du är den förälder som får henne att framstå mer som ett barn (om du väcker, kontrollerar läxor osv osv) och hon vill nog gärna börja känna sig lite mer vuxen nu.

Sen kan man vara redo för det eller inte, men en 15-åring borde kunna förstå att skolan går man i för att få en bra inträdebiljett till resten av livet. Du ska inte behöva detaljstyra hennes prestationer längre, och kanske dina försök att hjälpa bidrar till viss ångest? Skolan är inte alltid rolig men så länge hon beter sig bra där och klarar det så är det inte där problemet ligger.

Man kan pressa för mycket, min sons kompis gick en gång hemifrån och kom inte hem på sex timmar mitt i vintern och klockan hann bli 01.00, för han orkade bara inte höra sin mammas tjat om skolan längre.

Givetvis revolterar hon mot dig. Du är ju TRYGGHETEN, den hon vet alltid kommer att finnas där oavsett för hon är fullständigt trygg i att du älskar henne. 

MEN, det hon behöver nu är en stark mamma som står pall. Dock ska du absolut inte på några villkors vis ta skit! 

Lugnt och bestämt måste du tala om att du älskar henne otroligt mycket, men att det där inte är ett ok beteende och att du inte accepterar det. En tydlig markering att du älskar HENNE men inte det hon gör. 

Pappan måste också tydligt markera att det inte är ok att bete sig så mot dig. 

 

Sen undrar ju jag, har något hänt henne som hon inte vågar berätta? Men som hon så gärna vill/behöver få ur sig och hon beter sig så här för att hon inte vet hur hon annars ska få dig att reagera och undra vad som är galet? 

 

Du har en besvärlig tonårsdotter och du har tröttnat. Du abdikerar som förälder och ger upp? Det är väl när barnet är som mest besvärligt som man verkligen behöver vara förälder och ta itu med allt. Om pappan inte varit så involverad tidigare, ok, bra om han skärper sig, men varför ska du fly fältet när du behövs som mest? Tex får du ta itu med att hon är respektlös och otrevlig mot dig. Dottern är besvärlig och din lösning på detta är att ta ett steg tillbaka? Nej, du får anstränga dig mer, konfrontera problemen, fly inte. Ja, barn är jobbiga, det är så. Men det måste man stå ut med. Hon vet antagligen vilken tid skolan börjar och hur man ställer en väckarklocka, låt henne sköta det själv. Hon är stor nog att ta ansvar. 

En störd idiot som hon skäms för? Ja titta, där har du samtalsämne för en vecka, prata med henne om hur olämpligt det är att vräka ur sig sådant. 

Anonym kjh, saken är ju den att flickan beter sig så där illa mot sin mamma men inte mot sin pappa. Om det beror på att mamman representerar dotterns främsta trygghet, som alltid kommer att finnas där oavsett, så har pappan varit för lite involverad. Det var därför jag skrev tidigare i tråden att han får steppa upp.

Flickan har uppenbarligen två närvarande föräldrar. Så varför behandlar hon dem så olika? Sin pappa respekterar hon, inte sin mamma. Antingen har han mer auktoritet, bryr sig ?lagom? medan TS kanske lägger sig i för mycket. Eller så har deras ansvar för hem och barn inte varit jämnt fördelat under årens lopp. Mamman har varit mer med dottern och tvingats ta de där vardagskonflikterna som pappan helt eller delvis har sluppit. Det straffar sig kanske nu?

Så kan det givetvis vara.