Skriker ni åt varandra när det blir tjafs?

Det är väl normalt att höja rösten, men inte att vråla så grannarna ringer polisen...

Troligtvis är gränsen mellan att höja rösten och skrika är ganska hårfin.

Träffades 2014 och har aldrig tjafsat eller varit osams på det sättet.
Att tjafsa eller bråka är ett tecken på osäkerhet - lös problemet genom att prata med varandra.
Gapa och skrika är för juniorer .....

Min erfarenhet är att småtjafs och småbråk ofta bero på att man är lagom irriterad. De där skorna som i 9 fall av 10 inget som stör en, men så har man haft en dålig dag på jobbet, eller är bara allmänt irriterad, då kan dessa skor få mig att gå i taket. Nu känner vi varandra så väl, så det brukar stanna där.

Jag är nog den som kan skrika men det händer otroligt sällan sen vi fick barn, ev höjda röster när de sover. Men försöker undvika helt. Fyller ju ingen funktion 

Hahaha, eh nej. Det är stor skillnad. 

Vissa kan inte få till ett ljudligt rop med magstöd om så deras liv hängde på det medan andra har medfödd megafon/resonans och låter mycket alltid.

Min man kommer från en sån släkt, alla är högljudda bara vid vanligt samtal. Männen får typ betongväggar att självsvänga och min man kan (och har) "talat på torget" utan mikrofon.

Senast vi hade områdesdag sa han något när han stod 50 cm från en grannfru och hon tog sig åt det örat som var närmast honom och grimaserade av smärta, det är på den nivån. Jag får ofta säga till honom att dämpa sig när man sitter många/nära vid bordet på fest.

Nej, jag klarar inte av när folk skriker på mig, då sluter jag mig direkt och därför gör jag inte så mot andra. Ingen lyssnar på någon som skriker och gapar, så jag försöker vara lugn och saklig eller vänta en liten stund tills jag lugnat mig eller den andra parten, så pratar vi sen som två respektfulla vuxna.

Nej. Ingen av oss är några som höjer rösten annars heller. Klart att vi blir osams lite nu och då men vi varken kallar varandra fula saker eller skriker.... i ärlighetens namn har jag nog rätt mycket fördomar om människor som gör så (typ att man är rätt omogen som vuxen om man skriker då man bråkar, särskilt om man gör det offentligt).

Fast det är klart att det finns tillfällen som bekräftar regeln... jag skrek rakt ut "neeeeeeej!" en gång när jag såg att han med sax skulle till att klippa av en sladd som hängde från taket ???? (elen var inte avslagen).

Nja, jag är nog en som kan höja rösten när jag blir ivrig eller irriterad, men skriker sällan. 

Ytterst sällan, men det har nog hänt nån eller ett par gånger under vår 24 år tillsammans. 

Jag avskyr höjda röster och är uppvuxen med en förälder som blev ett vrålande monster vid minsta konflikt eller motgång. Dagligdags, utan urskillning, samma reaktion på ett tomt mjölkpaket i kylen som på tex otrohet. Så jag är glad att min man inte är sån som person, och inte jag heller. Vi är båda kapabla och villiga att diskutera, omförhandla, kompromissa, ändra på oss, anpassa oss och så vidare för att vår relation och vårt liv tillsammans ska fungera.

Men, visst, det har som sagt hänt att det runnit över och vi skrikit eller höjt rösterna några gånger. Även på barnen. Men om det händer så är jag och mannen alltid noga med att be om ursäkt, ta på oss ansvaret för vårt beteende och se till att undvika att det blir så igen. Även barnen ber om ursäkt, inte för att vi krävt det, utan för att de lärt sig från oss att det är så man gör. 

Om det är så att han vet vilka knappar han ska trycka på för att du ska skrika och han gör det för att få lämna lokalen, då tycker jag han gör fel. Ni behöver båda träna in nya grälmönster. Nästa gång han kommer med sina nedlåtande kommentarer, prova att prata i lugn samtalston, och säg det du vill skrika. Kan bli intressant att se om han går ändå. Min sambo är lite lik din, vill gå undan och svarar bara som att han håller med för att slippa tjafset, men han lyssnar inte. Jobbigt när man vill förklara hur man känner. Men jag har fattat att få vara ifred är vad han behöver, och jag kan inte kräva att prata om han inte är redo. Till slut pratar han, men det kan vara efter en hel frostig dag. 

När det gäller diskussioner som är halvseriösa (tex om vi spelar kort och blir oense om reglerna eller något liknande) så kan vi vara rätt högljudda, men det är ytterst sällan vi skriker åt varandra om vi bråkar ?på riktigt?. Det har hänt typ två gånger på 17 år och då i kombination med extrem trötthet eller stress.