Skriker ni åt varandra när det blir tjafs?

Nej, avskyr höjda röster. Då är det nära skilsmässa när det blir så illa.

Nej, det gör vi inte.

Vi grälar kanske 1-2 gånger per år. Ibland har vi diskussioner via sms för att undvika öppet tjafs. Det finns inget jag avskyr mer än öppna skrikiga gräl. Det är så dränerande och leder sällan till något konstruktivt (för mig i alla fall).

Ja, tyvärr så skriker jag i slutet av ett tjafs om jag inte kommer någon vart först. 
Min man skriker aldrig, men han kan lägga ut små passivt aggressiva och nedlåtande kommentarer under tiden som ej löser tjafset utan istället provocerar fram att jag blir vansinning och höjer rösten rejält. 
och då säger han alltid samma sak. "Ska det bli skrikfest då går jag" och det gör han eftersom han har ett flyktbeteende vid tjafs, vilket gör mig ÄNNU argare för då är konflikten olöst, då börjar jag sms-bomba honom och så bråkar vi istället digitalt vilket är ännu sämre. Så våra bråk blir alltid väldigt utdragna helt i onödan. Kanske hade varit bättre om bara båda kunde skrika åt varandra istället. Rensa luften. 

Han skriker ofta på både mig o barnen svär o håller på han har ett väldigt het temperament 

(Skrikan) 

Eller så tar du tag i ditt problembeteende och gör någonting åt det. Du äger problemet. Du är ansvarig över hur du reagerar, och därefter väljer att agera. Din kille gör rätt som avlägsnar sig ifrån situationen, istället för att eskalera den. Detta är SUNT. Så man SKA göra. Han är inte konflikträdd, utan det är du som beter dig psykologiskt våldsamt och svarar med okontrollerad ilska ju djupare ner i dispyten ni kommer. Jag måste faktiskt fråga, är du helt säker på att det du upplever som passivt aggressiva kommentarer ifrån honom - verkligen är det? 

Sanningen är den att Det inte hade hjälpt om din partner hade skrikit tillbaka. Det skulle inte lösa ett skit, utan risken är bara att du blir ännu argare. Mer provocerad. Fast då av andra anledningar än du rättfärdigar ditt beteende med nu. En dag kanske du till och med drämmer till honom, om han hade valt att stanna i bråket och svara upp med samma aggressivitet som dig.

Han ökar volymen, jag blir då bara mer arg och sänker rösten för jag anser inte att man får mer rätt för att man skriker.

Går han över en viss volym så säger jag att jag kan inte höra vad du säger när du skriker, vänligen lugna ner dig, och så är det timeout i varsitt rum.

Börjar han höja rösten offentligt/bland folk går jag bara därifrån. Jag accepterar inte gapande på allmän plats, inte av någon. Om vårt barn t.ex. börjat skrika har vi gått hem på minuten, så han lärde sig fort att så beter man sig inte om man vill få följa med och välja sitt godis/köpa glass i affären osv osv.

Vid en handfull tillfällen på 23 år har jag blivit så arg att jag vrålat tillbaka på min man och då får han huka sig, för jag har både operaresonans och större lungor än genomsnittet.

Min man brukar i efterhand sällan tycka att det var en bra idé att börja skrika, så
vi fortsätter jobba på det. 

Samma här, vi har humör och rösten kan höjas, Men jag upplever det inte som att vi skriker mot varandra. Men om någon skulle höra det, så skulle det nog uppfattas som det. Tänder till på två sekunder, över efter två minuter.
Men om vi verkligen blir arga och riktigt osams, då skriks det inte, det var väldigt länge sedan, kom knappt ihåg det.
Men svor som en borstbindare förra veckan då sambon ställt något på fel ställe (det var fel ställe just den dagen ;) ), då höjde jag nog rösten

Skriker gör vi inte, men höjer rösten gör vi och speciellt jag. Jag har kort stubin, men går snabbt vidare. Min man har längre stubin men långsurar istället. 

Ja, ofta, så vi ska skilja oss nu.

Jag läste någonstans att förhållandet håller längre när båda parter utagerar sin ilska verbalt än förhållanden där någon eller båda håller ilskan inom sig. Jag tror att många anser att det är fult att skrika och att det är ett tecken på bristande självbehärskning. Men faktum är att det är helt normalt.