Skriker ni åt varandra när det blir tjafs?

Han ökar volymen, jag blir då bara mer arg och sänker rösten för jag anser inte att man får mer rätt för att man skriker.

Går han över en viss volym så säger jag att jag kan inte höra vad du säger när du skriker, vänligen lugna ner dig, och så är det timeout i varsitt rum.

Börjar han höja rösten offentligt/bland folk går jag bara därifrån. Jag accepterar inte gapande på allmän plats, inte av någon. Om vårt barn t.ex. börjat skrika har vi gått hem på minuten, så han lärde sig fort att så beter man sig inte om man vill få följa med och välja sitt godis/köpa glass i affären osv osv.

Vid en handfull tillfällen på 23 år har jag blivit så arg att jag vrålat tillbaka på min man och då får han huka sig, för jag har både operaresonans och större lungor än genomsnittet.

Min man brukar i efterhand sällan tycka att det var en bra idé att börja skrika, så
vi fortsätter jobba på det. 

Det är väl normalt att höja rösten, men inte att vråla så grannarna ringer polisen...

Hahaha, eh nej. Det är stor skillnad. 

Vissa kan inte få till ett ljudligt rop med magstöd om så deras liv hängde på det medan andra har medfödd megafon/resonans och låter mycket alltid.

Min man kommer från en sån släkt, alla är högljudda bara vid vanligt samtal. Männen får typ betongväggar att självsvänga och min man kan (och har) "talat på torget" utan mikrofon.

Senast vi hade områdesdag sa han något när han stod 50 cm från en grannfru och hon tog sig åt det örat som var närmast honom och grimaserade av smärta, det är på den nivån. Jag får ofta säga till honom att dämpa sig när man sitter många/nära vid bordet på fest.