Skriker ni åt varandra när det blir tjafs?

Aldrig. Vi höjer knappt ens rösten åt varandra. Speciellt inte jag som snarare blir bitande kall när jag är arg.

Vi pratar högt och ropar åt varandra, det kanske kan uppfattas som skrik

Han skriker aldrig, men tyvärr gör jag det. Ofta. utan att egentligen ens vara arg på honom och han är den människan i världen jag helst av alla inte vill skrika på. Mycket svartsjukenojor. Blir han rädd eller försiktig och jag märker det kan jag skrika för det. Går i terapi för bland annat detta, för jag har vart nära på att förlora honom över detta. Ja inte enbart skrikandet utan vad som faktiskt är upprepat relationsvåld.

Har vart utsatt för relationsvåld i en tidigare relation, visat sig att jag är som min ex. För nu är jag som min ex istället.

Nej aldrig, blir på sin höjd lite hårdare ton i orden här bara. Skulle förövrigt aldrig acceptera att bli skriken på ärligt talat, och det är inget jag själv sysslar med som sagt. Är riktigt allergisk mot elakheter och skällsord i affekt utöver skrik dessutom. Finner den typen av beteende fullständigt patetiskt, så tappar respekten för en sån person omedelbart. Svårt att ha en kärleksrelation- eller bekantskap/vänskap med någon man inte respekterar. 

Det är överlag väldigt svart eller vitt på just den punkten för mig. Kan ha en hel del överseende inom annat, men just detta med bemötandet? Även om man så är fly förbannad, så finns där inte några ursäkter för att gapa, skrika, bli elak osv. 

Verkligen inte.
Vi har sedan starten på relationen bestämt hur vi ska hantera diskussioner. Man ska resonera tills man är klar, utan hårda ord eller hårda toner. Båda ska få säga sitt. Ibland behöver man tänka lite och så kan man avsluta diskussionen nästa dag. Vi är båda alltid måna om att försöka förstå varann, inte bli sura eller tycka att den andra är dum i huvudet. 
I nåt relationsprogram på tv sa de en gång att man ska utgå från välvilja (eller nåt sånt). Man ska inte utgå från att motparten är elak dum eller gör saker med flit, utan man ska tänka att denne föreslagit något för att denne tror det är något bra för er. Håller man inte med, så resonerar man. 
(Är man däremot i en relation där det ofta blir bråk, där en försöker bestämma allt osv - då kanske inte det här med välvilja håller) 

20 år tillsammans och vi har aldrig skrikit åt varandra. Åt barnen däremot... 

Helst inte!

Jag tror jag har gjort det en gång, när jag försökte sluta röka (första dagen) och jag upplevde henne som respektlös och provocerande, trots att jag bett henne om tålamod p.g.a. situationen. Det ger mig ångest när jag tänker på det. Annars är jag inte mycket för högljutt tjafs och bråk, utan att man på ett lugnare vis reder ut saker när man är oense.

Aldrig. Skrik hör inte hemma i civiliserade relationer, det är i alla fall min åsikt.

Absolut inte. Bråkar sällan i övrigt också. 

Jadå det gör vi då vi båda är temperamentsfulla och lätt kan bli högljudda. Å andra sidan går vi sällan och långsurar.