Sladdis förlorar vänner?

Har upplevt samma och det är konstigt men ändå rätt naturligt.
Många av våra närmaste vänner är sådana som vi träffade i samband med att vi fick vårt första barn. Vi var 26 då och flera av dem hade redan äldre barn och var 10+ äldre än oss.
När våra barn var 10 år gamla blev vi gravida. Så då var deras "yngsta" barn och vårt äldsta så gamla att de gick i åk4 och det blev ett väldans glapp helt plötsligt. Det var tydligt att det inte längre var barnsäkrat hemma hos folk, att de för länge sen lagt småbarnsåren bakom sig. Medan vi frivilligt gav oss in i nattvak och vab igen. Nu är yngsta fem år och våra äldsta går ut åk9 nästa vecka. Så nu när han inte är en "bebis" längre har vi faktiskt kunnat ta upp kontakten. Han går att ha med sig, sover inte middag mer och vi har inga småbarnsrutiner som stör gemenskapen. Stör att man ska behöva förlora vänner pga det men tydligen blir man lätt bekväm när man känner att man verkligen är ute ur småbarnsdimman och kanske störs?

Har ni fått nya vänner genom er lilla oxå? Försöker hitta lite vänner men samtidigt är man så bekväm med de äkdre vännerna. Samtidigt vill man ju att hon ska ha vänner i de familjerna man umgås med.
Förstår men igår tyckte jag att de betedde sig illa rwnt ut sagt. Bara för man har eb ett åring så kan man gå tilö grannen nån timma för ett glas vi o de behöver ju inte vara barnvakt direkt. 
Blev faktiskt besviken hur bekväm får man blir.

Det har vi tyvärr inte fått, inte i samma utsträckning. För man höll inte föräldragrupper på MVC på samma sätt och jag hade inte samma "behov" av att socialisera med och skaffa trygghet via mammor på öppna förskolan på samma sätt. Men kanske främst också pga situationen med covid. Den yngsta har ju haft många år nu på förskolan i en ålder då man normalt sett börjat knyta mer kontakt med andra föräldrar och barn, man hämtar varandras barn, leker hemma hos varann och börjar ha kompiskalas. Det har ju varit väldigt begränsat med sånt. 
Jag har förstås heller aldrig tänkt att grannar eller kompisar ska passa vår yngsta när /om vi kommer eller om vi umgås men det måste vara så de resonerar? Antingen så avstår de för att de helt enkelt inte vill ha ett livligt småbarn som stör eller så tror jag att man ibland avstår från att helt bjuda in oss pga vi har den här lilla och ändå mest troligt hade tackat nej?
Jag tycker det är tråkigt.

Det är inte så konstigt, en så liten unge kan bli rätt jobbig att ha omkring sig och om man inte lever småbarnslivet själv blir det snabbt tröttsamt. Ni lever olika liv, det är samma sak som om de vore barnlösa och sladdisen er första, då är det inte heller så lätt att passa in socialt längre.

Många längtar ju efter att kunna ses utan barn när barnen har vuxit upp. Då blir det bara jobbigt om någon har med sig ett spädbarn.

Jag tänker att mycket av det du beskriver också beror på covid.
Detta året har man inte umgåtts som förr och då minskar alla kontakter lite, vilket gör att folk har mindre bjudningar och mindre tillfällen då man träffas.

Troligen så minns väl vännerna att det inte alltid är så att man orkar.... Vilket gör att man liksom inte bjuder in.

Bjud in själva på nått.

Bor ni grannar så håller jag med om att det är dåligt. Bor gamla vännerna däremot på längre håll blir det lätt så. Vi är också lite utanför närmsta grannkretsen vilket är jättejobbigt. Gå förbi o se att de sitter med ett glas vitt på altanen o inte bjudit iN oss. Märkligt beteende. Vi har dock barn i samma åldrar vilket gör det hela ännu märkligare i våra ögon men förstår er som verkar ha hängt mycket. Kan du säga till? Eller blir det stelt? Typ såg att ni träffats o drack vin säg gärna till nästa gång för jag måste ut ur bebislivet? (eller liknande, lite lättsamt?)

De bor grannar med oss o vu har umgåtts innan sladdis kom på det sätt de gör nu. Jag känner inte alls någon avis om de ses lite då o då kanske på ställen jag inte vill ha med min lilla på men att sitta 40 m från vårt hus o dessutom utomhus o ta ett glas vi eller vara med i gemenskapen de borde inte vara jättejobbigt för dem. Lite som dagisnivå tycker jag. 
Förstår om ni känner er utanför med barn i samma åldrar , va tråkigt.
Nej säga till skulle jag aldrig göra. Jag vill bli bjuden för att de vill ha med oss. 
Vuxna människor kan bete sig väldigt illa o barnsligt ibland. Vi har delat mycket genon åren o jag trodde vi hade mwr vänskap än det här 

Dela upp er. initiera att hitta på något med de andra mammorna och bara era äldsta- typ åka och bowla eller stranden. Eller tvärt om att maken träffar gubbarna med era äldsta och gör en pappa/barn grej.

 Jag kan förstå era vänner faktisk. vi bjöd in en granne som fått sin trea (sladdis). Det var inte jättekul att försöka ha middag medan föräldrarna ständigt jagade 1åringen och beskyllde varandra för att inte ha koll på barnet. Ett så litet barn tar mycket uppmärksamhet och tid (såklart!). Det är inte det man länga efter när man själv är ur den tiden och njuter av att kunna hålla en vuxenkonversation medan ens barn leker med sina vänner. 

Ja man blir mer bekväm och det har man rätt att få vara efter allt spring, stök, uppoffring och sömnlösa nätter ;) och då vill jag inte sitta med vänner och bli avbruten med en massa skrik, toalettbesöks och matning.

Förstår att du inte vill säga till. Men tänker att det är trist om de tror att du/ni inte vill vara med o så är det hela ett missförstånd och ingen säger något. Hoppas det löser sig 

Håller med