Sladdis förlorar vänner?

Har upplevt samma och det är konstigt men ändå rätt naturligt.
Många av våra närmaste vänner är sådana som vi träffade i samband med att vi fick vårt första barn. Vi var 26 då och flera av dem hade redan äldre barn och var 10+ äldre än oss.
När våra barn var 10 år gamla blev vi gravida. Så då var deras "yngsta" barn och vårt äldsta så gamla att de gick i åk4 och det blev ett väldans glapp helt plötsligt. Det var tydligt att det inte längre var barnsäkrat hemma hos folk, att de för länge sen lagt småbarnsåren bakom sig. Medan vi frivilligt gav oss in i nattvak och vab igen. Nu är yngsta fem år och våra äldsta går ut åk9 nästa vecka. Så nu när han inte är en "bebis" längre har vi faktiskt kunnat ta upp kontakten. Han går att ha med sig, sover inte middag mer och vi har inga småbarnsrutiner som stör gemenskapen. Stör att man ska behöva förlora vänner pga det men tydligen blir man lätt bekväm när man känner att man verkligen är ute ur småbarnsdimman och kanske störs?

Det har vi tyvärr inte fått, inte i samma utsträckning. För man höll inte föräldragrupper på MVC på samma sätt och jag hade inte samma "behov" av att socialisera med och skaffa trygghet via mammor på öppna förskolan på samma sätt. Men kanske främst också pga situationen med covid. Den yngsta har ju haft många år nu på förskolan i en ålder då man normalt sett börjat knyta mer kontakt med andra föräldrar och barn, man hämtar varandras barn, leker hemma hos varann och börjar ha kompiskalas. Det har ju varit väldigt begränsat med sånt. 
Jag har förstås heller aldrig tänkt att grannar eller kompisar ska passa vår yngsta när /om vi kommer eller om vi umgås men det måste vara så de resonerar? Antingen så avstår de för att de helt enkelt inte vill ha ett livligt småbarn som stör eller så tror jag att man ibland avstår från att helt bjuda in oss pga vi har den här lilla och ändå mest troligt hade tackat nej?
Jag tycker det är tråkigt.