Anonym (LJ)

Sun 23 Jan 2022 14:09

83 svar

Imorgon släpper jag bomben.

Imorgon har jag planerat att förklara för min sambo att jag tycker vi ska flytta isär. Men jäklars vad jobbigt det känns. Vi har varit ihop 24 år, har två barn ihop som är 17 och 15 år. Jag hoppas hoppas att dom ska ta det bra. Det är mycket pga dom som jag skjutit upp det. Men jag måste göra detta nu, jag mår skit här!
Grejen är att alla tror att vi har det så bra. Vi grälar aldrig. Men å andra sidan har vi aldrig kul heller. Vi mumlar ett hej eller god morgon när vi ses. Sen kanske vi pratar lite väder och vind, och det är allt. Vi gör aldrig nåt ihop längre, har inga intressen ihop. Så han borde också känna att detta inte är hållbart, förhoppningsvis. Det skulle göra det enklare.

Men hur säger man det? Och efteråt sen? Lär ju ta ett tag att få tag på lägenhet. Bor man kvar ihop denna tid som inget hänt? Banken bör man boka in ett möte hos va? Nåt annat jag ska tänka på? Vi är inte gifta Men förlovade. Och vi bor på en gård så det är inte bara så att ta sitt pick och pack och dra.

Jag är så nervös, han är ju egentligen genomsnäll. Vill inte att han ska bli knäckt.

Anonym (Samma)

Mon 24 Jan 2022 10:30

#51

Anonym (LJ) skrev 2022-01-24 09:11:45 följande:

Nu ska ni få uppdateringen. Och Herre Gud vilket lättnad, allt gick så smidigt. Han tyckte också att detta är en bra idé. Även han har ju märkt att vi inte har det bästa förhållandet. Och han är helt inne på att vi ska skiljas som vänner och hjälpas åt. Känns så fruktansvärt bra nu. Nu ska vi ta det med barnen också när stora tjejen kommer hem till helgen. Men då vi båda är helt överens och inga tårar eller hårda ord så är jag rätt övertygad om att detta kommer barnen ta bra.

Tusen tack till er som stöttade mig här igår. Behövde det.

Värsta nu bli att berätta för min mamma då hon ser min sambo som en svärmorsdröm. Och att lämna min katt.

Åh vad skönt! Vilken lättnad

Anonym (Mora)

Mon 24 Jan 2022 10:41

#52

Anonym (LJ) skrev 2022-01-23 16:19:48 följande:

Oj missade nog denna fråga här uppe.

Pratade lite i somras att jag inte trivs som livet är nu. Och han bara, "ja jag har väl nästan förstått det" Sa han. Sen hände inget mer. Han kan liksom inte ta något initiativ själv. Tror inte att det beror på att han inte bryr sig, för det tror jag nog att han gör. Men dör honom så kan han leva så här. Han störs inte av att vi aldrig pratar med varandra, att vi aldrig hittar på saker ihop, att vi har helt olika syn på saker och ting. Så hon tror nog att jag funkar lika dant. Sen måste han ju märka på mig att jag inte är glad här hemma.

Utåt sett bland vänner och släkt så är jag alltid glad...och det är för att jag är just glad över att vara med andra. Få prata med nån och skratta ihop. För det gör inte vi här hemma.

Vi jobbar väldigt olika skift, träffas vissa perioder inte alls. Och det är så skönt, är en helt annan person. Känner lugn i kroppen, sen så fort vi träffas får jag en enorm stresspåverkan. Så att försöka lappa ihop detta känns väldigt kört. Bara längtar att då rå om mig och mina barn i en lägenhet.

TS det framgår tydligt att du skulle må bättre att bo själv. Det finns ingen tid att vänta, barnen är stora och det finns inget som säger att du och maken inte skulle kunna ha ett vänskapligt förhållande? Det har gått såpass långt för din del.

men....det jag stör mig på i din text är att ni inte pratat om detta! Man kan inte mumla något lite snabbt en sommar och sedan bara släppa det och låtsas som att allt är bra. Parterapi? Sitta ner och gör upp en livsplan? provseparera? Jag förstår mellan raderna att han är nöjd med så som ni har det och inte har samma behov av att prata som du. Men du har faktiskt ett ansvar att förmedla vad du vill ha ut av livet och kräva att ni lägger korten på bordet, för det är allvarligt och måste diskuteras. man kan inte bara säga att -han är sådan- utan att ha gett honom en ärlig chans att försöka ändra sig.

Anonym (LJ) Trådstartaren

Mon 24 Jan 2022 11:20

#53

Anonym (Mora) skrev 2022-01-24 10:41:54 följande:

TS det framgår tydligt att du skulle må bättre att bo själv. Det finns ingen tid att vänta, barnen är stora och det finns inget som säger att du och maken inte skulle kunna ha ett vänskapligt förhållande? Det har gått såpass långt för din del.

men....det jag stör mig på i din text är att ni inte pratat om detta! Man kan inte mumla något lite snabbt en sommar och sedan bara släppa det och låtsas som att allt är bra. Parterapi? Sitta ner och gör upp en livsplan? provseparera? Jag förstår mellan raderna att han är nöjd med så som ni har det och inte har samma behov av att prata som du. Men du har faktiskt ett ansvar att förmedla vad du vill ha ut av livet och kräva att ni lägger korten på bordet, för det är allvarligt och måste diskuteras. man kan inte bara säga att -han är sådan- utan att ha gett honom en ärlig chans att försöka ändra sig.

Fast det är inte lätt att prata med nån som inte på nåt sätt kan prata känslor, speciellt jobbiga känslor. Har alltid varit så. Hans mamma gick bort för snart 4 år sen. Han har knappt nämnt det. Jag försökte prata om det och han bara, ja det är jobbigt.. sen var det snacket över.

Båda våra barn har astma varav den stora var riktigt dålig flera gånger innan hon fick rätt medicin. Låg inne på sjukhus...tyckte jag var jättejobbigt att se henne må dåligt och svårt att andas. Men att prata med honom var som att prata med väggen.

Vi har gemensamma vänner som för ca 5 år sen gick i terapi. Min sambo bara "vilken skit att dom går på sånt det funkar inte" Och när det sen också visade sig att det inte funkade, dom bröt upp, så var det " vad var det jag sa" . Han är så fruktansvärt konflikträdd och skjuter allt framför sig så långt det går. Alla är inte så snidiga att ha och göra med!

Fjäril kär

Mon 24 Jan 2022 11:24

#54

Anonym (LJ) skrev 2022-01-24 09:11:45 följande:

Nu ska ni få uppdateringen. Och Herre Gud vilket lättnad, allt gick så smidigt. Han tyckte också att detta är en bra idé. Även han har ju märkt att vi inte har det bästa förhållandet. Och han är helt inne på att vi ska skiljas som vänner och hjälpas åt. Känns så fruktansvärt bra nu. Nu ska vi ta det med barnen också när stora tjejen kommer hem till helgen. Men då vi båda är helt överens och inga tårar eller hårda ord så är jag rätt övertygad om att detta kommer barnen ta bra.

Tusen tack till er som stöttade mig här igår. Behövde det.

Värsta nu bli att berätta för min mamma då hon ser min sambo som en svärmorsdröm. Och att lämna min katt.

Vad skönt att det gick bra.
Ett tips om att berätta för familjen är att göra det tillsammans eftersom ni är överens. Då slipper ni drama och kan tillsammans bemöta frågor och försök till övertalning om motsatsen..

Avdramatisera det hela. Ni är överens och ska hjälpas åt och så var det med det.

Ami Heart

Mon 24 Jan 2022 11:38

#55

Anonym (Rosa) skrev 2022-01-24 01:35:55 följande:

Som skilsmässobarn så vet jag av erfarenhet. Det finns inga lyckliga skilsmässor och det är bara föräldrarna som försöker intala sig själva att det blir bättre för alla för att må lite bättre.
Det är ett helvete att se den ena föräldern sviken och lämnad, behöva flytta och bo varannan vecka. Hela ens trygghet försvinner. Och hur man tar en skilsmässa som barn har inte enbart med ålder att göra, så det var ju väldigt ointelligent skrivet av dig. Hur tänkte du där? Barn som närmar sig eller befinner sig i tonåren är dessutom i en väldigt känslig period i livet.

Jag är också skilsmässobarn och nej det är inte en trevlig upplevelse men inte är det ett helvete. Det var kanske det för dig men sprid inte det som en sanning för andra.

Jag är glad för att min mamma tog beslutet, hon visade mig hur man skapar ett givande liv genom det beslutet. Jag fick medföräldrar, deras släkter och syskon som levandegöra mitt liv.

Sen tror jag att du har rätt i att barn oavsett ålder kan reagera, även släkter och andra. Skilsmässor berör och det får man tyvärr vara beredd på.

Anonym (gri)

Mon 24 Jan 2022 12:11

#56

Anonym (LJ) skrev 2022-01-24 09:11:45 följande:

Nu ska ni få uppdateringen. Och Herre Gud vilket lättnad, allt gick så smidigt. Han tyckte också att detta är en bra idé. Även han har ju märkt att vi inte har det bästa förhållandet. Och han är helt inne på att vi ska skiljas som vänner och hjälpas åt. Känns så fruktansvärt bra nu. Nu ska vi ta det med barnen också när stora tjejen kommer hem till helgen. Men då vi båda är helt överens och inga tårar eller hårda ord så är jag rätt övertygad om att detta kommer barnen ta bra.

Tusen tack till er som stöttade mig här igår. Behövde det.

Värsta nu bli att berätta för min mamma då hon ser min sambo som en svärmorsdröm. Och att lämna min katt.

Precis vad jag misstänkte! Skönt!

Anonym (Bra)

Mon 24 Jan 2022 12:58

#57

Härligt du. Ett nytt kapitel börjar.

Anonym (M.R.)

Mon 24 Jan 2022 13:20

#58

Anonym (Rosa) skrev 2022-01-24 01:35:55 följande:

Som skilsmässobarn så vet jag av erfarenhet. Det finns inga lyckliga skilsmässor och det är bara föräldrarna som försöker intala sig själva att det blir bättre för alla för att må lite bättre.
Det är ett helvete att se den ena föräldern sviken och lämnad, behöva flytta och bo varannan vecka. Hela ens trygghet försvinner. Och hur man tar en skilsmässa som barn har inte enbart med ålder att göra, så det var ju väldigt ointelligent skrivet av dig. Hur tänkte du där? Barn som närmar sig eller befinner sig i tonåren är dessutom i en väldigt känslig period i livet.

Det är tråkigt att du upplevt dina föräldrars skilsmässa så jobbig men det är din subjektiva erfarenhet. Självklart finns det andra erfarenheter. Där faktiskt båda föräldrarna jobbar på att göra allt de kan för att barnen ska må bra trots skilsmässa. Jag och min f.d. man skilde oss i fullt samförstånd då bådas känslor gått över till vänskap efter flera år. Vi har under barnens uppväxt gjort allt för att samarbeta så att deras trygghet i att ha tillgång till oss båda och att de känt att vi båda finns där för dem varit det viktigaste. Idag är våra barn vuxna och vi har fått kvitto på att de aldrig känt något annat än trygghet under uppväxten. Dessutom så har min och min f.d. mans vänskap hålla i sig och vi är fortfarande mycket goda vänner.
Jag påstår inte att det är vanligt men jag tror heller inte att din erfarenhet behöver vara som alla andras.
Mycket hänger nog på hur man som föräldrar ser barnens behov i första hand och samarbetar utifrån det.
För mig är det att ta ett vuxenansvar över en situation som inte barnen valt.

Anonym (Frun)

Mon 24 Jan 2022 16:52

#59

Anonym (Rosa) skrev 2022-01-24 01:35:55 följande:

Som skilsmässobarn så vet jag av erfarenhet. Det finns inga lyckliga skilsmässor och det är bara föräldrarna som försöker intala sig själva att det blir bättre för alla för att må lite bättre.
Det är ett helvete att se den ena föräldern sviken och lämnad, behöva flytta och bo varannan vecka. Hela ens trygghet försvinner. Och hur man tar en skilsmässa som barn har inte enbart med ålder att göra, så det var ju väldigt ointelligent skrivet av dig. Hur tänkte du där? Barn som närmar sig eller befinner sig i tonåren är dessutom i en väldigt känslig period i livet.

Jag har en bekant som har samma erfarenhet som du, hon talar ofta om hur dåligt hon och hennes syster mådde. Pappan blev knäckt och mamman var mest intresserad av nya män. Och hon hade aldrig förstått att föräldrarna var olyckliga, eller mamman då.

Men sånt får man inte skriva här, skilsmässor är per definition Happy-happy och som du säger intalar sig föräldrarna att det är bra för barnen. Men sanningen är att det finns nödvändiga eller vänskapliga skilsmässor där allt blir bättre. Men motsatsen finns också men det får man inte tala om.

Anonym (AO)

Mon 24 Jan 2022 16:58

#60

Folk ger upp för enkelt i dagens samhälle, sätt er ner och diskutera.

Inte konstigt att det är bostadsbrist, när alla flyttar isär. Läste någonstans att Sverige är ett utav det land som har mest singelhushåll.

Hade fler hållit ihop och bott tillsammans, så hade fler fått bostad.

Detta gör ju inte till tråden men men.
Jag tycker ni ska sätta er ner och prata, ge det en chans.

Imorgon släpper jag bomben.

INNEHÅLL