Imorgon släpper jag bomben.
Imorgon har jag planerat att förklara för min sambo att jag tycker vi ska flytta isär. Men jäklars vad jobbigt det känns. Vi har varit ihop 24 år, har två barn ihop som är 17 och 15 år. Jag hoppas hoppas att dom ska ta det bra. Det är mycket pga dom som jag skjutit upp det. Men jag måste göra detta nu, jag mår skit här!
Grejen är att alla tror att vi har det så bra. Vi grälar aldrig. Men å andra sidan har vi aldrig kul heller. Vi mumlar ett hej eller god morgon när vi ses. Sen kanske vi pratar lite väder och vind, och det är allt. Vi gör aldrig nåt ihop längre, har inga intressen ihop. Så han borde också känna att detta inte är hållbart, förhoppningsvis. Det skulle göra det enklare.
Men hur säger man det? Och efteråt sen? Lär ju ta ett tag att få tag på lägenhet. Bor man kvar ihop denna tid som inget hänt? Banken bör man boka in ett möte hos va? Nåt annat jag ska tänka på? Vi är inte gifta Men förlovade. Och vi bor på en gård så det är inte bara så att ta sitt pick och pack och dra.
Jag är så nervös, han är ju egentligen genomsnäll. Vill inte att han ska bli knäckt.
Jag tror att det här kommer att bli hur bra som helst - ni har ju verkligen alla förutsättningar att få det här att funka. Jag förstår din känsla av att kvävas så otroligt väl... Och som som sagt: känslan när du tagit dig igenom den närmaste jobbiga tiden, och kommit ut på andra sidan är sååååå fantastisk. 