Imorgon släpper jag bomben.

Börja leta efter boende nu.Vad väntar du på?

Läs #5. 

Oj tog det nästan 3 år innan du kom över det? Jobbigt men skönt att du gjorde det tillslut. 

Om barnen får närmare till skola mm, och din man ändå inte tar några som helst initiativ för att er relation ska bli bättre, trots flera samtal, tycker jag att du gör rätt TS. Man kan inte jobba på en relation ensam. Allt kan inte vara guld och gröna skogar, inte efter 20+ år. Men du och din man delar i princip bara hushåll och han verkar nöjd med det. Men jag förstår att du inte är det. Allt tjat om att jobba på förhållandet (som alltid kommer upp i såna här trådar), funkar ju bara om båda gör sin del? Vilket han inte gör. Du kanske ska ta ett samtal till, men sen har du nog inget annat val än att säga det rakt ut. Att du vill närmare stan och att ni inte ska bo ihop längre.

På vilket sätt gynnar det vuxna barn att stanna i ett förhållande där man är olycklig?

Jag lämnade min man för några år sedan. Vi hade varit ihop i typ 18 år och hade mindre barn än dig. Jag hade funderat länge och stod inte ut att leva med honom längre. Det fanns ingen attraktion, vi hade inget att prata om och jag stod inte ut med tanken att leva så resten av mitt liv. 

Jag hade tänkt att ha nytt boende etc fixat innan jag berättade men saker hände så min man pressade till slut ur mig att jag ville skilja. Han förstod ingenting och kunde inte förstå. Han tyckte vi hade det jättebra - vi hade inte haft sex eller rört varann på ett par år. Han ville gå i terapi men terapi hjälper inte när känslorna inte finns. Han är fortfarande bitter sju år senare tyvärr och har dessutom förstört sin relation till barnen. För mig var det det bästa beslut jag har tagit och har inte ångrat mig en sekund. Är lycklig och mår bra nu, varken också. 

Det kommer att gå bra för dig. Det värsta är att bestämma sig. Lycka till, uppdaterà gärna. <3

Som skilsmässobarn så vet jag av erfarenhet. Det finns inga lyckliga skilsmässor och det är bara föräldrarna som försöker intala sig själva att det blir bättre för alla för att må lite bättre. 
Det är ett helvete att se den ena föräldern sviken och lämnad, behöva flytta och bo varannan vecka. Hela ens trygghet försvinner. Och hur man tar en skilsmässa som barn har inte enbart med ålder att göra, så det var ju väldigt ointelligent skrivet av dig. Hur tänkte du där? Barn som närmar sig eller befinner sig i tonåren är dessutom i en väldigt känslig period i livet.

Jag är också skilsmässobarn och vad jag kommer ihåg har varken jag eller mina två syskon mått jättedåligt av det. Klart att det var en konstig tid att flytta, men vi har alltid haft bra stöd från båda föräldrarna. 

Nu ska ni få uppdateringen. Och Herre Gud vilket lättnad, allt gick så smidigt. Han tyckte också att detta är en bra idé. Även han har ju märkt att vi inte har det bästa förhållandet. Och han är helt inne på att vi ska skiljas som vänner och hjälpas åt. Känns så fruktansvärt bra nu. Nu ska vi ta det med barnen också när stora tjejen kommer hem till helgen. Men då vi båda är helt överens och inga tårar eller hårda ord så är jag rätt övertygad om att detta kommer barnen ta bra. 

Tusen tack till er som stöttade mig här igår. Behövde det.

Värsta nu bli att berätta för min mamma då hon ser min sambo som en svärmorsdröm. Och att lämna min katt. 

Jag är också skilsmässobarn och har inte alls din upplevelse, det är din erfarenhet- inte så för alla. Barn mår inte bra att bo i ett hem med föräldrar som inte är lyckliga. Mina barn har sagt så många gånger att de är glada att vi skildes.