Introducera barnen för nya mannen, tips?

Så vad är det enligt dig som avgör när det e pasande att introducera sina barn? Det är väl trots allt ett beslut man som förälder tar när man tycker det är dags?
När man vet att man vill satsa på förhållandet, och planerar en framtid ihop, är det enligt mig dags. Folk gifter sig ibland efter ett år, så ja, jag anser att det är lämplig tid för att träffas.
Vi har träffat varandras föräldrar och släkt. Skall barnen vara dom enda som inte träffar han?

Tack för sakligt svar. Vad tror du att ett halvår har för avgörnade skillnad här? Knappast nån...
Vi planerar inte att skaffa barn nu eller idag. Men i våran ålder är det väl helt naturligt att man pratar om dessa saker och vad man vill av sitt liv? Sen är vi ju inte precis unga heller, så om vi vill ha barn, kan vi inte vänta i samma mån som man kunde som 20 åring tyvärr.

Absolut ska första mötet vara trevligt och du ska givetvis utgå ifrån att dina barn är välartade och fostrade och att ni får en mysig kväll. Men ibland blir det inte som man tänkt sig och det är ju det ni måste ha med i beräkningen. 4 barn innebär 4 olika viljor och 4 olika sätt att vilja ha uppmärksamhet och bekräftelse. Hur kvällen blir handlar ju om hur din kille och dina barn klickar.

Jag har själv fostrat barn i en bonusfamilj och vet mycket väl vilka utmaningar som dyker upp och det redan tidigt.

Att ni vill ha en framtid ihop är väl inga konstigheter men det gäller ju att er vilja synkar med verkligheten. Jag har läst alldeles för många trådar om folk i samma situation som er och där varannan helg med barnen blev en chock då man knappt träffat barnen så mycket överhuvudtaget utan mer käkat middag ihop nån enstaka gång och varit med på lite utflykter och så hux flux bor man under samma tak och det skär sig för att man faktiskt inte känner varandra alls. Det är ju faktiskt viktigt att din kille får en egen relation med dina barn och skapar förtroende om dina barn ska känna sig bekväma med att bo med honom och eventuellt dela med ett till syskon.

Fast att vänta ett år innan man ens träffas är väl ändå onödigt försiktigt. Någon månad är ju rimligt men sen kan man ju ses och fika med barn eller göra något annat lättsamt. Därefter kan man successivt och långsamt öka umgänget så alla känner sig trygga i situationen. Men det är dumt att planera flytt så fort?

Oavsett diagnos så har du massa barn och han inga. Ni bör vänta minst ett par år innan ni eventuellt flyttar ihop.

Det gör stor skillnad för er relation så ni hinner se om ni ens passar ihop som människor. Sedan måste ni se om det funkar med barnen. Sedan om det funkar med vardagen. Det nån sa om att sikta på två år innan ni flyttar ihop är en rimlig tanke. Det spelar ingen roll hur gamla ni är, er desperation ska inte gå ut över dina barn.

Alltså.
Jag orkar inte läsa sådana här trådar för de är alltid så jäkla mästrande. Hur du än gör kommer det att vara FEL enligt besserwissrarna på familjeliv. Och jäklar i min lilla låda hur idiotförklarad du blir samtidigt. För att inte snacka om barnplågare och jada jada.

Det viktigaste är ju ändå att det känns RÄTT och att du verkligen tror på en framtid tillsammans tänker jag. När det sker är ju helt jävla omöjligt att säga. Det kan vara ögonblickligen eller ta ett år eller två eller en halv livstid.
Jag tex visste i samma ögonblick jag mötte min sambo att det är HAN jag väntat på i halva mitt liv, att det är VI tills någon av oss dör. Min kollega å andra sidan gick och gifte sig häromåret efter 43 år som förlovade. Det hade inte känts rätt innand ess.

Hur introducerar du nya vänner? Pratar lite om dem, pratar mera om dem och pratar lite till. Bjuder på en fika, två gånger och kanske tio gånger. Sen blir det någon middag och tjolahopp, rätt somd et är har människan sovit över. Ungefär så brukar jag introducera nya vänner. Och det är ju vad han är eller borde vara, en väldigt kär vän. Det är ju inte svårare än så tänker jag. Tror att man ska ta den enkla vägen via fika och avancera istället för att göra det avancerat från början.

Ni är alltså 40 år ungefär, har känt varandra i 8 månader, och du skriver nu när vi ska flytta ihop, så antagligen ligger flytten i närtid. Du har redan 4 barn, varav ett med diagnos. Du har inte dina barn på halvtid, utan endast 8 dagar i månaden, finns väl en orsak till det. 

Känns inte som att förutsättningarna är optimala, inte ens bra. Du verkar prioritera denna nya man och ett nytt barn med honom. Du delar inte på ansvaret för dina tidigare barn, hur tror du att barnen kommer att känna att du ska skaffa ytterligare barn, när du inte ens tar halva ansvaret för de du redan har?

Tror du själv att detta kommer vara det bästa för dina barn? Att om ett halvår kommer de att dela hem med någon de knappt känner, när de redan tillbringar så lite tid med dig? 

Med tanke på att du inte träffar dina barn så ofta, så fortsätt vara särbos. Han kan ändå träffa barnen ibland. 

Alldeles för bråttom att tänka på att flytta ihop inför sommaren. Mer rimligt inom ett par år. Verkar inte finnas någon större tanke på barnen inför detta utan mest vad ni vuxna vill..

Har 2 barn varav yngsta är 14. Har precis börjat träffa en person och skulle självklart minst vänta 2 år iaf?

Jag hade gått på det inlägg med många steg. Det var bra.

Jag tror att all tid ni investerar nu är tid vunnen i längden i form av lugn i er nya familjekonstellation. Jag själv har träffat min nya man i tre år snart och vi har just börjat träffa varandras barn. Gått på djurpark, bowlat, ätit på restaurang och varit hemma hos varandra kort. Fortfarande som vänner inför barnen.

Mina barn har precis börjat skoja om att han är trevlig och att de gillar honom som i att de kan tänka sig att se honom som någon jag är kär i. Hans barn uttrycker att jag är snäll. Känns som en bra utgångspunkt för att utveckla relationen, men som sagt, vi låter det ta tid. Lång tid, för barnens skull, men också för vår egen. Att separera och skilja sig var djupt svårt för både honom och mig varför vi skyndar långsamt nu.

Vi är också över 40 år, men planerar inte barn tillsammans, så det gör kanske att vi inte har lika bråttom som det känns som ni har.