Särbo med bonusbarn

Min farsa jobbade på annan ort när jag var liten. Har svaga minnen av detta men inget som gjorde att vår relation var dålig. Barn är ganska flexibla då de tror att allt är normalt och lever i nuet. Har själv jobbat utomlands när mina äldre barn var små.

De gemensamma barnen är förskola till lågstadie. De får turas om att bo i lägenheten hos mamma. Sannolikt på helgen så inte vardagsrutinen rubbas. Lite eget fokus (som är en brist vara med många syskon) och lugn för det barnet. 

Man kan fråga sig om varför inte jag och de äldre flyttar runt. Frugan är den som har drivit detta och vem vet så är detta kanske ett sätt att göra en mjuk övergång till ett liv på egen hand. Jag har ingen aning och jag kan inte tvinga henne att stanna kvar i nuvarande familjekonstellation. Skälen hon tar upp är att hon vill utvecklas i sitt yrke och att allt stim o stoj hos oss gör henne helt energitömd. Samma för mig men jag har ganska lätt att ladda upp. Har väldigt hög energinivå.

Själv tycker jag det är okej att vara själv förälder för det blir inte dubbelkommando då vilket gör barnen lite lugnare. Dessutom gillar de två barnkullarna varandra. Äldsta sonen är en guru för de små killarna. Det blir ganska kul.

Mina vecka som sekundär-förälder kommer jag ägna till att utveckla företaget som jag driver. Har varit lite mellanläge där på den senaste tiden.

Var emot detta när frågan kom upp för något år sedan då jag såg det som en attack mot mig och vår relation. Instinktivt ville jag hålla fast henne då jag älskar henne. Nu är jag okej med det då jag inte vill bo med någon som är inte är lycklig. Om vi är menade att vara tillsammans så kommer detta inte rubba vår relation. Glider vi isär, någon är otrogen, träffar någon ny så skulle detta hända ändå. Jag är inte rädd för utfallet. 

Förstår inte alls. Dina barn sen tidigare är stora, lugna och hjälper till. Era gemensamma är små och i den "krävande" åldern. Men ändå är det när bonusbarnen kommer som det blir "spänt". Låter konstigt.

Min fru tycker det är jobbigt när det är många och har aldrig riktigt funnit sin roll som bonusmamma. Det har gnagt i henne. Nu är det jobbigare då de små är ganska livliga samtidigt som hon vill utveckla sig efter barnafödande. Det är sakskälet.

Konstigt att ni verkar mest hugga på små saker runt beskrivningen istället för att dela med er av erfarenheter eller åsikter.

Hej,

Som vanligt på familjeliv har du fått mest kritik och folk vill missförstå och fokusera på detaljer i det skrivna för att det är det man går igång på antar jag. Jag slöläser ibland FL när jag nattar barn och orkar oftast inte skriva ngt själv men nu kände jag att jag bara måste skriva ett svar då jag är i en mkt liknande situation.

Jag har tre större barn och min sambo två och sedan har vi två små gemensamma barn. Jag, såsom din fru, har tyckt det är mkt dränerande att leva i vårt hus de veckor alla barn är här av och till. Till följd av stora problem vid bygget av huset kunde vi inte sälja initialt, vilket kanske annars varit det vi gjort, utan vi fick kämpa på. Jag kom då på idéen att köpa en mindre lägenhet i stan mha av min mamma (huset ligger en liten bit utanför stan). Det fungerade ypperligt. Vid den tiden hade vi bara våra egna barn, så jag och mina barn bodde 3 vardagsnätter i veckan i lägenheten och så var vi alla i huset under helgen. Det var jätteskönt. Nära aktiviteter och vi fick båda egen-tid med våra egna barn men hade också ett boende ihop. Det bästa av två världar.

Nu har vi fått två gemensamma barn och har köpt en lite större lgh i stan. Den större lgh funkar för oss att bo i med de små om vi vill ha nära till jobb de veckor vi bara har de små. Lägenheten gör det också fortsatt möjligt att dela upp oss i våra respektive familjekonstellationer när vi vill det. Inget alls konstigt i det. Lägenheten använder vi nu under pandemin också dagligen för att jobba i. En av oss sitter ofta i huset och en i lägenheten.

Enda nackdelen jag ser med vårt upplägg är att det kräver en god ekonomi/kostar mycket så det är inte en lösning som fungerar för alla som bor i storstadsregionerna som vi gör. Jag är väldigt tacksam att vi har kunnat lösa det så här, att vi har kunnat dra runt det. Det motsvarar ju egentligen två boenden och vi är ju på många sätt också två familjer (utöver att vi är en familj ihop också), så inget konstigt i det.

Tänk på vad som ni tror funkar för ER. Det är EXTREMT komplicerat för många med bonusfamiljer. Fint för alla som skriver här att det inte är ett problem. Men det är ändå så att det är en ytterligare dimension av utmaning. Man får vara kreativ och hitta de lösningar som fungerar för den egna situationen.

Lycka till och hoppas detta ger er det andhål och möjlighet till återhämtning som din fru tydligt uttrycker att hon behöver. Det är grunden för att orka och för att trivas ihop. Strunta i alla negativa människor här inne som bara fokuserar på detaljer i det du skriver och varför ni har fel/din fru är hemsk som blir trött av dina stora barn utöver hennes egna tre mindre. Man får vara pragmatisk och hitta lösningar som passar ens egna unika situation.

Låter som ni har funnit ett upplägg som funkar. Tack för input.

Jag känner också att göra ett nytt grepp på vårt sammanboende ger oss också nya infallsvinklar på vårt förhållande, oss själva och de vi har omkring oss. Min fru hittar kanske sig själv igen då hon sedan 26 års ålder varit gravid och fött barn. Plus varit bonusmamma till mina äldre barn som nu är på väg in i vuxen livet.

Det finns tre scenarier som detta resulterar i

1) Vi kör detta tills mina stora är utflugna.
2) Vi separerar/ blir särbo på heltid
3) Vi återgår till gamla konstellationer

Jag ser egentligen själv ingen annan bra lösning än "flexbo" just nu. Att kämpa på leder nog bara till att vi till slut skadar vår grundrelationen. 

När frågan kom upp för något år sedan var jag emot den av framförallt ekonomiska skäl. Hon lät sig övertygas men sedan har jag märkt att det var kontraproduktivt och han och jag började faktiskt glida lite ifrån varandra. Istället kör jag på devisen från finansmarknaden - let the trend be your friend

Det är jobbigt att ha främmande upp på sig. Det är som gäster som vägrar gå hem i rimlig tid, extremt irriterande.

Ja tycker man att bonusbarn är att jämställa med främmande så...

Fast blir dom främmande efter 10 år?
Förstår dock att det kan vara jobbigt med bonusbarn även om det i det här fallet verkar vara dom tre egna små som är vilda.
Däremot är det ju jobbigt om bonusbarnen inte ska kunna känna att deras föräldrars hem också är deras hem så länge dom är barn/ungdomar för att föräldern är sambo/gift.
Om både mamma och pappa har nya sambos som tycker att det är jobbigt ska alltså barnen inte få känna sig hemma någonstans?

Ja det tycker jag. Man är bekväm med sina egna barn och kan va sig själv, men när särkullarna kom så skulle man va artig och trevlig som man är mot andra gäster, men dessa stannade åt helvete för länge. 

Ja har man noll och inget gemensamt med dem så spelar det ingen roll hur länge man känt dem. Jag har varit ihop med maken i snart 20 år och har fortfarande en ytlig och artig bekantskap med särkullarna. Vi klickar inte alls som personer, och jag undviker träffa dem så mycket det går.
Vi har också tre gemensamma barn, men särkullarna är utomstående för mig och inga jag känner mig bekväm med att ha runt mig. Nu mer slipper jag träffa dem mer än undantagsvis då de är vuxna, och sen coronan ovanpå det.

Ok men tyckte du inte att ert hem även var dins mans barn varannan vecka eller hur ofta dom var där så länge dom var barn på samma sätt som det är era gemensamma barns hem även om du inte klickade med dom.
Vad tyckte era gemensamma barn om sina storasyskon?
Har själv halvsyskon både på mammas och pappas sida (jag är deras gemensamma barn) vi säger syskon och känner ingen skillnad på hel och halvsyskon. Alla syskon kände förstås att hemmet var för alla tills man blev vuxen. Har inget med att göra hur mycket respektive förälder tyckte om den andres barn, bägge ville ju att sina barn skulle trivas hemma och att man kände sig hemma hos sin förälder. Min mamma och pappa ville förstås att sina egna barn skulle känna att det var deras hem och då var det ju naturligt att förstå att den andre kände likadant.  Tror inte att det skulle ha hållit om någon av mina föräldrar känt att den andre inte kände att barnen fick se det som sitt hem utan var som gäster.

Nej det tyckte jag inte, de kom vh under ett fåtal år innan de fyllde 18. Vi flyttade dessutom till ett nytt hus som inte har varit deras hem, mer än som gäster.
Det skiljer mycket i ålder mellan kullarna, så de har ingen direkt kontakt med varann mer än när någon fyller år. Så jag skulle säga att de har ungefär samma kontakt med halvsyskonen som med andra vuxna släktingar man inte umgås med så ofta.

Ok varannan helg då är mer förståeligt, då var dom "hemma" hos mamman.
Då var det deras hem. Då kände dom sig säkert mer också mer som gäster hos sin pappa när dom besökte honom.
Var dom redan stora när du träffade deras pappa förstår jag ännu mer att du inte har så mycket kontakt med dom och att du inte känner att dom är din familj.

De var tonåringar.