Jag hostar mycket och åker kollektivt - vad kan jag göra för att lugna er som är medresenärer?
Jag har en kronisk lungsjukdom. Jag hostar mycket och ihållande. I början av pandemin kunde det hända att jag blev avslängd från bussen eller att folk skrek åt mig, men då var det bara av enstaka personer och vid enstaka tillfällen. Jag tyckte trots det att det var obehagligt, så min man fick låna en bil av en släkting under ett tag och var tvungen att köra mig till och från jobbet, vilket var krångligt för oss båda.
Under våren och sommaren har jag kunnat åka buss igen. Folk började förstå att folk som hostar är vaccinerade. Jag gjorde som vanligt: jag förklarade för närmaste medresenärer att "Jag har inte covid, utan har en lungsjukdom. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om du tycker att det är obehagligt att jag hostar." Till slut behövde jag inte göra det längre, mer än för de som satt närmast. Visst kunde någon fälla en kommentar, men om jag då sade att jag inte hade corona, så var det lugnt, eftersom bussarna i princip var halvfulla och vi som åkte buss, var stammisarna, typ.
Nu öppnades samhället igen. Min man kan inte låna bilen mer, eftersom den är såld. Folk är som galna - och värre än i början av pandemin! Bussarna är fullsatta. Folk skriker, gapar och lynchstämning sker i princip varje dag, på fullpackade bussar... men jag måste till och från jobbet. Jag förstår folks oro, men jag måste ta mig till och från jobbet...
Hur hade ni velat att jag annonserade att jag inte har covid?
Jag har försökt prata med de som blir arga, men de lyssnar inte. De tror inte på att jag har en kronisk lungsjukdom, när jag säger det, eftersom de är så upprörda att de inte lyssnar. Och om någon långt bak i bussen väl har börjat skrika, så skriker folk, längre fram i bussen, som inte har hört mig förklara. Jag är så rädd att jag ska bli misshandlad för det här.
