Pappa som håller på att gå sönder

Det första du ska göra är att kontakta vc eller bvc och be om hjälp! Det finns gott om resurser att ta del av. Var tydlig med att du behöver konkreta råd. Och du måste prata med din sambo om att ni måste dela mer på tiden med sonen. Ingen ska behöva må så där.

Sonen var alltså bara ett halvår när du tog föräldraledigt, i mitt tycke alldeles för ungt och plötsligt att bara lämna över så där. Det bästa hade varit om ni hade kunnat ta gemensamma dagar ett tag, och det kan ni kanske fortfarande. Men på nåt sätt så att du får mjuka in dig i att ta hand om honom mer.

Och titta på den här listan: doktor.se/fakta-rad/forlossningsdepression/

Fysisk aktivitet. Gör det till en daglig vana att få rörelse och frisk luft. 
Hälsosamma livsval. Ät näringsriktig mat och undvik alkohol.
Vila. Sömn och vila är avgörande för att må bra, passa på när barnet sover.
Egentid. Se till att komma iväg hemifrån och göra sådant som du mår bra av.
Umgås. Träffa de du mår bra av och undvik att isolera dig. Berätta för dina närstående om hur du mår.
Be om hjälp. Ta hjälp av andra så du kan få sova, röra på dig och då och då träffa vänner. Du kan också be om hjälp att lära dig knep för att få barnet att äta och sova, och sånt som föräldrar med tiden lär sig. Ingen är expert från start, det tar tid att hitta sina metoder.

Hej, jag har inte erfarenhet själv men vill skriva ett par rader. Först och främst att inte BVC tar det på allvar är ett misstag från deras sida, du är inte inte ensam om detta.

Rekomenderar att ta kontakt med psykolog på nätet, ex pratamera.se, det finns fler om du söker på det. Så kan man prata via tele eller videosamtal.

Så du får prata om det och få den hjälp du behöver.

Hoppas det löser sig för dig.

Apropå appar, Mindler har fått goda omdömen från många håll!

BVC ska kunna remittera dig vidare till ordentlig hjälp!

Hej,

Beklagar att du känner så. Jag är inte pappa men drabbades också. Ingen tog mig på allvar. Inte ens min man. På BVC sade man bara att det är ett väldigt aktivt barn du har.

Mitt råd är medicinering, låg dos, så att du kommer ur håglösheten och paniken. Det lugnar ner en och man blir mer rationell. Orkar mer.

Samtal också, men det kommer inte att

hjälpa mot paniken man känner.

Exakt det du känner känner många.

Själva förlossningsdepressionen gick över med tiden, men känslan av hela föräldraskapet är tyvärr fortfarande att det nog inte var min grej.

Nu är barnen större, tolv år, men jag tycker ändå att det ska bli skönt den dagen de flyttar hemifrån.

Oavsett, stå på dig. Man måste vara tillräckligt stark för att orka få hjälp. Och skaffa inte fler barn förrän du mår bättre.

Eftersom BVC inte tar det på allvar, så får du vända dig till VC.
Om du får se det positiva i det hela, det är att du verkar ha sjukdomsinsikt, det innebär ju att du inser att det ska inte vara så och att du måste få hjälp och det viktigaste, det är in du egentligen. 
Hur mycket har du och din sambo pratat om det, det kanske behövs att ni båda går dit tillsammans så även hon kan ge sin bild om den förändring du gått igenom och att ni båda vill ha stöd och hjälp, för bådas skull, för barnets skull.

Första ungen är dryg. Den kommer nämligen när man har ett eget liv.

Unge 2, 3, 4, 5 osv är enklare. Då har man släppt den biten.

Din unge är 13 månader, det är en jobbig ålder på barn. Dom kan röra sig och ta saker men fattar inget alls.

Om bara ett litet tag så kommer ungen att vara mycket enklare och mer självgående. Min yngsta är 1,5 år och har blivit mycket enklare. Springer runt och leker själv utan att hitta på allt för mycket tokigheter.

Har lekrum som är "barnsäkra". Har en grind, så att ungen inte smiter ut. Där inne kan man både vakta barnet men ändå slappna av och pyssla med annat.

Fast den här pappan verkar ha lite större problem än "normalt jobbigt med småbarn". Han mår ju dåligt av att vara förälder, inte bara att det är jobbigt

Jag kan inte trolla fram honom i kön eller tvinga någon att ta honom på allvar. Det jag kan göra är att muntra upp honom.

Därför jag gjorde så. Ledsen för att jag sårade dina känslor.