Pappa som håller på att gå sönder

Du sårade inte mina känslor, varför tror du det. Däremot så misstänker jag att det är just med sådana argument han blir bemött med (och många andra i samma situation). 
Är det en depression, så går det inte att muntra upp, trist nog, men så är det

MVC är ju fokus på mödravård så kanske inte så konstigt att de inte kunde hjälpa dig (men synd).

Prata med BVC istället, de ska kunna ge dig vidare kontakt med samtalsstöd.

För det är inte ovanligt för nya föräldrar att känna som du gör, det finns etablerade rutiner för hjälp med detta men man måste börja i rätt instans.

Tack allihopa! Uppskattar varje svar.

Jag kanske borde förtydliga, ville egentligen hålla texten lite kortare. Vi är igång med Mindler och pratar med en psykolog en gång i veckan men det mesta av det som föreslås gör vi redan. Jag är fysisk aktiv, lever hälsosamt, planerar oftast aktiviteter med sonen istället för att sitta hemma, skapar egentid så ofta det går genom att ta hjälp av släkten men ändå mår jag inte bättre. Det kan vara bra i stunden men återgår till en nedstämdhet så fort jag är med sonen igen. Jag tycker jag tar väl hand om honom men det känns som ett meningslöst jobb. Snart är det semester för oss och sambon har planerat massvis med aktiviteter och jag har noll intresse och känner stor stress men har redan konstant dåligt samvete mot henne eftersom hon gör mycket mer än mig just nu. Det är oftast orsaken till våra bråk, att jag inte orkar göra nånting just nu. Jag har även en stor oro att detta har påverkat eller kommer att påverka relationen till min son längre fram. Jag börjar förstå min pappa som lämnade oss när jag var 2 år och barn nr 2 kom och det är absolut det sista jag vill. Jag vet egentligen inte vad jag förväntar mig för svar av detta men att bara skriva av sig hjälper nog lite grann just nu.

Just att du inte orkar något eller har någon glädje låter verkligen som en depression, tycker du ska kontakta vårdcentralen och berätta hur du känner. Medicin kan hjälpa att avlasta hjärnan ett tag, för som jag förstår det pratar du med en psykolog redan. Men du måste verkligen söka hjälp innan du gräver ner dig alldeles för långt och låter det påverka din relation med ditt barn och sambom. Jag önskar dig att "krya" på dig och att ta hand om dig själv, lyssna på din kropp. Det är okej att inte orka ibland, kanske kan din sambo hitta på saker ensam med barnet ibland nu till en början (ifall du börjar med antidepressiva) tills du känner dig på fötterna igen.

Jag har synpunkter där jag tror mig kunna bidra med något. Just depression hos föräldrar vet jag att det är inget som man ska vifta bort. Jag har själv haft en djupare depression (inte förlossningsdepression) och blir rätt trött på att man försöker vifta bort detta med "uppmuntran".

 

Det du svarade på var inget ?bortviftande med uppmuntran?. Depression skall verkligen tas på allvar, men det Friger skrev var vettigt.

Förstår precis vad du går igenom. Jag fick en svår förlossningsdepression med mitt första barn för lite mer än 22 år sedan. Mitt ex hade slutfasen på sin utbildning och var borta mkt. Jag tyckte livet var slut. Kämpade ett år och ville inte ta medicin tills min kloka moster som är läkare i stort sätt tvingade mig. Det vart min räddning. Jag började njuta av mitt barn fullt ut. Sök hjälp på VC. Berätta öppenhjärtigt och var inte rädd för SSRI. Om du bestämmer dig för medicin trappa upp långsamt så blir det mindre biverkningar. Det blir bättre.

Du har fått bra svar ovan men jag reagerar på det du skriver att du själv blev lämnad av din pappa när du var liten. Kan det vara en orsak till dina känslor mot din egen son? Att du känner dig otillräcklig och rädd att göra samma misstag? att det är den känsla av en frånvarande far som du kan behöva bearbeta för att sen kunna axla ditt eget föräldraansvar? Sen tycker jag du bör prata med en psykolog/terapeut på egen hand och inte i grupp med din partner. Så att du kan ventilera utan dålig samvete mot henne.

För vad är det specifikt som gör situationen dålig? Är det sömnbrist? Är sonen väldigt krävande? Eller har du svårt att släppa dig själv för någon annan, dvs att du nu är sekundär och sonen primär?

Att det är tråkigt och outvecklande att hänga med sitt barn kan nog de flesta skriva under på, lekplats är inte så jäkla kul. Och semester med barn är inte semester i form av avslappning och lugnt och ro. Men kärleken och kontakten förälder och barn väger ju upp detta vanligtvis. Att man som förälder ser sitt barn utvecklas allt mer till en individ. Att man vill vara med sitt barn för att man älskar ditt barn över allt annat. Sen innebär ju inte det att man alltid vill umgås. Men det verkar finnas ett känslomässigt avstånd mellan dig och sonen som inte borde finnas och som du behöver dunder på vad det kan bottna i.

Självklart går det att lösa! Självklart ska du ha rätt till adekvat stöd här.

Jag håller helt med.

SSRI lyfte upp mig och jag fick energi och lugn. Samtidigt som jag blev piggare.

Nu tycker jag synd om mina barn att jag inte började tidigare.

Det behöver inte vara för alltid man äter och om det hjälper att man orkar mer så ska man ta medicin.

Se till att skydda dig så hon inte "råkar" bli gravid.

Förstår dig. Jag kände som du med mina två barn. Jag mådde extremt dåligt under mammaledigheterna. Nu är sönerna 4 och 9 och det är helt annorlunda, nu drar vi runt på aktiviteter, badar, spelar fotboll. Livet är helt annorlunda.

Att ha en liten bebis är rätt tråkigt och energikrävande. Dina känslor är inte konstiga. Bra att du tar kontakt med mvc.

Har du någon kompis eller bekant som är pappaledig? Kan du söka dig till någon och prata?

 

Ett problem så här i covid-tider, är att folk inte så gärna träffas fysiskt och att barnavårdscentraler inte längre arrangerar föräldragrupper och liknande, eftersom det går emot rekommendationerna.

Att skaffa barn, föda barn och bli förälder är tungt oavsett som mamma eller pappa. Det triggar mängder av känslor under hela förloppet och hinner kroppen inte vila upp sig är risken för återkommande depressioner stor. 

Jag tycker efter att ha läst om förlossningsdepression att det stämmer väldigt bra in på det du beskriver, som rollen av fadern. 

Beroende på var du befinner dig i depressionen så finns det olika stöd, som någon skriver ovan antidepp kan lyfta upp dig till en dräglig nivå igen, där kanske du hittar en bra bra plats att återfå energi ifrån. 

Försök att hitta en tid hos läkare eller ring 1177. Om de erbjuder kurator så försök att få till läkarbesök direkt istället.

Hej Ts, känner samma som dig och har gjort det sedan barnet föddes för 4 år sedan. Jag har också ett stort behov av ensamtid och blir deprimerad när det behovet inte tillgodoses. Har alltså varit deprimerad sedan barnet föddes.

Sedan barnet föddes har det varit konstant med jobb, 365 dagar om året. Hade inte kärleken till min sambo varit så stark så hade jag mer än gärna varit förälder endast på deltid. Jag kan känna att jag ångrar att jag blev förälder, samtidigt som jag kan känna att jag inte ångrar mitt barn. Jag vet inte hur dessa två känslor kan existera på samma gång inom mig, men det gör dom.

Att sätta ännu ett barn till denna värld är helt uteslutet för min del. Jag är redan överhopad av ansvar som det är, och den dagen barnet är vuxet och flyttar hemifrån ska jag fira. Vi kommer hjälpa vårt barn ekonomiskt så mycket det bara går så att h*n inte behöver bo hemma längre än nödvändigt.

Mår lite dåligt när jag skriver detta, jag älskar ju mitt barn. Men är man introvert till personlighetstypen och om man behöver mycket ensamtid så ska man tänka sig för väldigt noga innan man sätter ett barn till världen. Det är min erfarenhet.

Det är långt ifrån alla som är villiga att erkänna det, men många gillar inte alls denna "spädbarnstid".

Jag kan inte ge några tips på hur du ska göra, annat än att påminna om att det blir något helt annat när barnet blir lite äldre.

Jag har själv 2 barn som nu är 4 och 5år, det är inte jättelänge sen jag på riktigt började gilla föräldraskapet.

Såg nu att tråden har några månader på nacken, men skriver ändå. Vad fint att du har fått förståelse för det val din pappa gjorde då du var 2 år. Allt är ju inte svart eller vitt här i livet.

Det här med introvert personlighetstyp kan gå i arv rent genetiskt så det är ju inte otänkbart att du faktiskt går omkring med exakt samma känslor som din far gjorde då han valde att lämna familjen då du var liten. Med tanke på denna historia så förstår jag att du känner extra stor besvikelse över dina egna känslor just nu.

Mitt råd till dig är att acceptera att det är såhär du känner och var beredd på att det kanske inte kommer att ändras förrän den dagen din son blir stor och självgående. Men lämna inte familjen, utan fortsätt att kämpa på dag för dag, år efter år, även om jag förstår att detta i så fall kommer att ske på bekostnad av dig själv och ditt välmående. Om du gör detta så kommer det inte att finnas något att ångra den dagen din son är stor och du har fullföljt ditt uppdrag. 

Ett alternativ kan vara att ni som par hyr en liten etta där du kan få vara och andas ca 2-3 dagar per vecka.

Sista alternativet är ju separation, men då måste du vara beredd på att kanske behöva ha sonen själv på halvtid.

Och det absolut viktigaste, skaffa absolut inga fler barn! Om du gör det riskerar du att kvävas totalt och risken för att du ska bli en dålig och frånvarande pappa ökar.