Barn som dödshotar

Ert gemensamma barn kan få en bra uppväxt med två närvarande föräldrar även om ni bor isär under en period. Pojken behöver akut stöd från en förälder. Allt annat är ett svek från vuxenvärlden. Kan du inte bo kvar under samma tak som pojken har ni inget annat val. Jag fattar att det är obekvämt och inte vad du signade upp på när du träffade din sambo men barnets behov går före era egna.

Låter som ett vägval för pappan här!

Jag tänker att om pappan tar ett rejält omtag med sin son nu innan det är för sent och ägnar så mycket tid som möjligt åt honom, så kanske pojken har en chans att må bättre och bli en fungerande ungdom sen. Kanske är det ett helt år som pappan skulle behöva ägna åt sin son istället för sitt nya barn och dig. Men sen skulle (kanske) sonen må ok - klara av skola och att bo hos er och hantera situationen med sin mammas psykiska ohälsa. 

Jag vet flera föräldrar som slutat jobba och tagit hand om barn på heltid för att barnen mått dåligt. Där har situationen faktiskt löst sig när de fått vård från Bup, insatser från skola och soc.  Men det har verkligen krävt en förälders helhjärtade engagemang. 

Om ni ska överge honom är det väl bäst att göra det ordentligt så att säga. Där vet jag också en förälder vars son fick flytta till ett internat (han var lite äldre än den här pojken och slog mamman så hon ständigt hade blåmärken och började även visa tendenser till sexuellt utagerande beteende mot henne). Föräldrarna var skilda. Pojken fortsatte såklart må dåligt på internatet, men mamman och syskonen kunde i varje fall andas ut och sluta vara rädda. Vet ej hur det har gått för dem sen då jag förlorat kontakten. 

Det allra sämsta är nog att fortsätta med en halvmesyr som nu. Ingen mår bra och utsikten till förbättring är liten...

Låter som ett vägval för pappan här!

Jag tänker att om pappan tar ett rejält omtag med sin son nu innan det är för sent och ägnar så mycket tid som möjligt åt honom, så kanske pojken har en chans att må bättre och bli en fungerande ungdom sen. Kanske är det ett helt år som pappan skulle behöva ägna åt sin son istället för sitt nya barn och dig. Men sen skulle (kanske) sonen må ok - klara av skola och att bo hos er och hantera situationen med sin mammas psykiska ohälsa. 

Jag vet flera föräldrar som slutat jobba och tagit hand om barn på heltid för att barnen mått dåligt. Där har situationen faktiskt löst sig när de fått vård från Bup, insatser från skola och soc.  Men det har verkligen krävt en förälders helhjärtade engagemang. 

Om ni ska överge honom är det väl bäst att göra det ordentligt så att säga. Där vet jag också en förälder vars son fick flytta till ett internat (han var lite äldre än den här pojken och slog mamman så hon ständigt hade blåmärken och började även visa tendenser till sexuellt utagerande beteende mot henne). Föräldrarna var skilda. Pojken fortsatte såklart må dåligt på internatet, men mamman och syskonen kunde i varje fall andas ut och sluta vara rädda. Vet ej hur det har gått för dem sen då jag förlorat kontakten. 

Det allra sämsta är nog att fortsätta med en halvmesyr som nu. Ingen mår bra och utsikten till förbättring är liten...

Och? Det finns de som separerar i den åldern också. Sen behöver det inte vara för alltid men som pojken har det nu så mår han inte bra. Om pappan ska kunna ta vara på sitt eget barn så måste han finnas där för honom, och det kommer knappast gå om ni alla ska bo tillsammans, med tanke på hur farlig han är. Och du som förälder måste ju sätta dina egna barns säkerhet först, och ditt eget välmående. Allt detta mynnar ut i att ni antagligen inte borde bo tillsammans de närmaste åren. Vad är alternativet? Att pappan överger sin son?

Nej du har fel på många sätt

1; pojken vill inte

Det räcker som skäl i det här fallet och svensk socialtjänst tvingar inte barn till boende eller umgänge

2 han har hotat att knivmörda pappan

Så de behöver nog jobba med relationen innan det blir aktuellt

Som sagt oväsentligt och ja jag prioriterar att min familj mår bra i det här framför en pojke som behöver professionell hjälp som vi inte har kompetens för.

Ja jag skulle vara okej med det om det var liknande förutsättningar. Det handlar ju inte om att bryta kontakten utan om att han inte kan bo här just nu om han dödshotar. Att de träffas och bor på landet tillsammans eller liknande är en annan sak. Han behöver professionell hjälp

Om pojken är psykopat eller på gränsen till, så räcker inte alla normala pappor i Sverige till. Det måste vara ett professionellt team som tar hand om pojken. Han lär bli en stor belastning för samhället om han får fortsätta löpa amok

Psykopati är en populär term att slänga sig med men i realiteten väldigt ovanlig Det är ju mer troligt att han är ett barn som (kanske har någon form av npf och) som behöver ramar och rutiner men vars föräldrar abdikerat från sitt ansvar och nu testar han gränser. Ingen ställer dock upp gränser utan skyggar bara undan för honom varpå han testar dem ytterligare. Båda föräldrarna gör ett riktigt dåligt jobb och ts är självisk.