Barn som dödshotar

Ja jag håller med. Hon har inte den orken att vara förälder på heltid. När nu pappa faller bort (efter hotet). Så blir det extra utsatt för pojken.

Jag kan inte ha honom i mitt hem tyvärr som det ser ut.

Han kan inte se att han gjort fel alls.dessutom vägrar han vara här. Han fick ett psykbryt efter att pappan konfronterade honom (lugnt och saklig konfrontation). Oförmåga att se sina egna fel.

1) Pojken sätter inte sin fot hemma hos er hädanefter
2) Soc-anmälan skulle ha gjorts för länge sen med tanke på att han samlar knivar, TILLÅTS samla för mamman

Ungen behöver ju sitta hos BUP dygnet runt ffs.

Din dotter, bor hon hos er på heltid? Om inte så borde ju pojken kunna bo där när dottern inte är hemma om hon nu fruktar för sitt liv.

Jag förstår att situationen är tuff, men har svårt att se att den blir mindre tuff om pappan helt struntar i sin son.

Ni kan kke hyra en liten lägenhet där sonen och pappan kan ha sitt umgänge, det verkar ju verkligen som att sonen behöver sin pappa då hans mamma inte verkar ha kapaciteten att vårda sin son

Pojken behöver sin pappa mer än du behöver din sambo. Jag fattar att du och dina barn är rädda men resultatet kan inte vara att pojken blir övergiven hos sin mamma som uppenbarligen inte är en lämplig förälder.

Förstår din input men håller inte med

Vi har ett gemensamt barn som inte ens är ett pr gammalt och min sambo är föräldraledig med henne

Min dotter är mitt barn.

Vi har ett gemensamt barn som är litet

Och sonen är hans barn, är hans barn mindre värd? Det är en liten pojke som verkar ha noll stabilitet i sitt liv.

Ert gemensamma barn får vara hos dig den veckan pappan ska ha sin son, hans son behöver verkligen honom.

Tror ni att rätt väg att gå är att utesluta honom helt ur sin pappas liv?

Egentligen borde ju pappan ha pojken mesta delen av tiden så hans mamma får arbeta med sin problematik.

Och? Det finns de som separerar i den åldern också. Sen behöver det inte vara för alltid men som pojken har det nu så mår han inte bra. Om pappan ska kunna ta vara på sitt eget barn så måste han finnas där för honom, och det kommer knappast gå om ni alla ska bo tillsammans, med tanke på hur farlig han är. Och du som förälder måste ju sätta dina egna barns säkerhet först, och ditt eget välmående. Allt detta mynnar ut i att ni antagligen inte borde bo tillsammans de närmaste åren. Vad är alternativet? Att pappan överger sin son?

Låter som ett vägval för pappan här!

Jag tänker att om pappan tar ett rejält omtag med sin son nu innan det är för sent och ägnar så mycket tid som möjligt åt honom, så kanske pojken har en chans att må bättre och bli en fungerande ungdom sen. Kanske är det ett helt år som pappan skulle behöva ägna åt sin son istället för sitt nya barn och dig. Men sen skulle (kanske) sonen må ok - klara av skola och att bo hos er och hantera situationen med sin mammas psykiska ohälsa. 

Jag vet flera föräldrar som slutat jobba och tagit hand om barn på heltid för att barnen mått dåligt. Där har situationen faktiskt löst sig när de fått vård från Bup, insatser från skola och soc.  Men det har verkligen krävt en förälders helhjärtade engagemang. 

Om ni ska överge honom är det väl bäst att göra det ordentligt så att säga. Där vet jag också en förälder vars son fick flytta till ett internat (han var lite äldre än den här pojken och slog mamman så hon ständigt hade blåmärken och började även visa tendenser till sexuellt utagerande beteende mot henne). Föräldrarna var skilda. Pojken fortsatte såklart må dåligt på internatet, men mamman och syskonen kunde i varje fall andas ut och sluta vara rädda. Vet ej hur det har gått för dem sen då jag förlorat kontakten. 

Det allra sämsta är nog att fortsätta med en halvmesyr som nu. Ingen mår bra och utsikten till förbättring är liten...