Barn som dödshotar

Håller med fullständigt om detta!

Soc lyssnar på barnens önskan, men står man som förälder på sig och kräver minst sina 50 procent är det vad som gäller. Om ena föräldern blir för sjuk för att klara omvårdnaden så ligger ansvaret på den andra föräldern. Och kan inte den kan kommun öppna upp för familjehem etc.

Man går inte blint på vad barnet säger att det vill. Särskilt inte innan det är 12+

Skulle handläggaren gå helt på pojkens önskan hade pappan kunnat ta det till rätten om han var nån om sin son. Där hade bedömning gjorts av lämpligast boendemiljö för barnets utveckling.

I ert fall hade troligen pappan tilldömts hela vårdnaden och mamman fått viss umgängesrätt.

Detta borde gjort för länge sen om ni varit medvetna om problemen sedan han var 4 år! Riktigt oansvarigt föräldraskap och försummelse är vad det är.

Varför skaffar man fler barn när man har ett barn/bonusbarn i så stort behov av hjälp och stöd?

Först ta hand om de barn man har kanske innan fler sätts till världen i samma dysfunktionella familj??

"Överge" är ditt ordval. Det handlar snarare om vad nöden kräver av pappan och att han bör försöka rädda sitt barn. Det barn det går åt skogen för annars. Vad gäller pojken så ligger det närmare till hands att han har samma funktionsnedsättning som din dotter. Sådana autistiska pojkar går det 13 på dussinet av när föräldrarna abdikerat: Ätstörningar, fascination och fixeringar vid något otäckt, överdrivet spelande, följer inte uppmaningar och har "tagit befälet" över sitt dygn, inklusive att inte gå i skolan. Stackars pojke. Viss risk att skada andra, men det är framförallt suicidrisken som ökar för varje år.

Stackars pojke!

Ni har alltså sedan han var 4 år vetat om hans problematik men ingen av föräldrarna har gjort något nämnvärt för att ta itu med det på riktigt. Mamma och mormor beställer knivar för pojken att leka med. Pappan försvinner in i ett nytt förhållande och skaffar två barn och låter den "jobbiga" klara sig själv.

Pojken går inte i skolan - inget görs. Pojken är kraftigt överviktig - inget görs. Pojken klarar inte sociala relationer - inget görs.

Hade din karl varit min man hade jag varit jävligt bestämd med att nu gör du allt för din son! Du ska jobba häcken av dig för att ni ska få en bra relation och för att din son ska få den hjälp han behöver! Jag hade inte accepterat något annat.

Din reaktion att ni ska dumpa pojken är helt häpnadsväckande.

Varför har man inte tagit tag i detta på alla år? Att Soc sagt si eller så är ingen ursäkt. Sparka igång skolan, soc, BUP och alla andra instanser ni kan komma på. Idag!

Jag förstår inte vad du vill med tråden. Det bästa förslaget som kommit upp då du vägrar sonen sitt hem, är att han ska träffa sin far på annan plats, alltså att din partner får ha dubbelt boende. Kanske är det mest ro också för sonen att få det så. Att ni alla får mer ro.

Men nej, det passar inte. Ditt behov går först, du vill att han ska överge sin son, men att bara träffa er gemensamma dotter varannan vecka är inte ok och är lika med att överge. Men allt överge sonen till hundra procent är ok enligt dig, för det är ju inte ditt barn.

Förstår som sagt inte vad du vill med tråden. Vill du ha ett OK? Eller vill du göra att du har en tafatt man som tofflar efter sin nuvarande partners bedömning och således inte orkar ta hand om tidigare barn om partnern säger så. Lycka till i hans nästa förhållande säger jag bara, får hoppas er gemensamma är en ängel och att du är helt topp topp så att du inte själv står där en dag och får ta allt för att pappans nya har fått bebis där det inte passar sig mer att din dotter är med.

Hela situationen är tragisk och det är klart att sonen behöver professionell hjälp, är du också orolig över välbefinnande är det OK, och det finns lösningar på hur man ordna boende i form av särboskap. Att du sätter dig på tvären så och pressar din man är långt ifrån kärlek och att att du och din man överväger att överge sonen i ett tillfälle där man måste lägga i en rejält högre växel istället är ren latskap av er två.

Man behöver inte slänga ut barnet med badvattnet och vara då överdramatisk.

Den reaktion jag fått är tragisk och bizarr. Att lösningen skulle vara så dramatisk och stor. Ni har ju ingen aning om omkringliggande faktorer. Den lösningen kan ju verka lätt men funkar inte för oss helt enkelt

Vem har sagt något om det här? Det är ju dina tolkningar.

Dumpa? Att inget gjorts?

Inget av det här stämmer

Ja vi har varit inne på att få till det så ja.

Men på grund av pojkens symbios med sin mamma har det inte gått.

Problemen hände efter att jag varit gravid och din kommentar är märklig.

Det är uppenbart att det nu har tillkommit en rad olika personer som älskar se splittrade familjer och njuter av att bråka/kränka och dra dramatiska växlar i allt.

Vi kommer fortsätta arbeta med problemet med hjälp av socialtjänsten.

De kommer satsa på att vara ensamma och bygga sin relation.

Vi kommer inte dra dramatiska livsomvälvande val och riva upp en familj på grund av detta i nuläget. Det handlar om att låta affekt svalna och vara logisk och analytisk.

Uppenbart är att sonen behöver hjälp, om han samlar på knivar och säger sig vilja döda folk ska det tas på allvar, man får inte bortse från detta allvarliga bara för att man tycker synd om sonen, han måste för sin men också andras skull ha hjälp för det är inte normalt beteende och jag förstår ts rädsla och oro gällande det

Sen är ts man en helt värdelös förälder det står också klart.
En bra förälder är det till ALLA sina barn.