Varför har jag inga vänner?

JA faktiskt, jag har genom åren i skolan blivit varse att mina starka sidor inte är sådant som uppskattades av jämnåriga, vilket sakta men säkert har nött ner mitt självförtroende. Helt sant.

Men en annan sak, som jag funderar över om även TS kanske känner igen. Jag har ett väldigt utåtriktat arbete där jag måste skapa nya kontakter hela tiden, men det är ju en helt annan sak än att skapa kontakter privat. när man är professionell så kan man inte hålla på att flamsa t ex. Grejen är att jag ÄR sådan även privat. Har alltid haft svårt för folk som dummar sig och gör knäppa grejer. Tycker inte det är kul helt enkelt.  

Jag har inte heller några vänner så känner igen mig i allt förutom att jag är 31 år. När jag stöter på barnens kompisars föräldrar i olika sammanhang kan vi stå och prata länge och ha jättetrevligt, samma med grannar men det leder aldrig till någon djupare kontakt. En gång tog jag mod till mig och frågade en granne om hon ville ta en fika medan barnen lekte men det fanns inte tid till det och hon har aldrig frågat mig tillbaka. Jag ser andra föräldrar i samma bostadsområde vars barn leker med varandra som umgås. Det är lätt att fastna i tankar om att det är något fel på en, jag har också tänkt så och det har lett till att jag har blivit mer osäker och kan nästan börja stamma för att jag tänker för mycket på hur och vad jag säger när jag pratar med nya personer. Men de flesta har antagligen redan vänner och är nöjda med sin umgängeskrets eller föredrar att inte ha några djupare vänskapsrelationer. Jag vet inte vad man kan göra?

Precis så var det för mig när jag hade små barn. Önskar verkligen att jag hade kunnat göra något annorlunda. 

Jag är likadan. Alla som vill umgås med mig utnyttjar mig bara :/

På vilket sätt utnyttjar dom dig?