Varför har jag inga vänner?

Det skulle kunna vara mig du beskriver, jag är likadan. Jag är äldre bara, 49 år. 

Har grubblat över detta så mycket under årens lopp och har även gått i terapi för att utröna om jag kanske saknar självinsikt på något sätt...att jag beter mig på något vis som är frånstötande eller så. 

Men nej, även terapeuten tyckte det var jättekonstigt att jag inte är normalt med vänner. Att jag aldrig har haft problem med kärleksrelationer gör det hela ännu konstigare.

Nu börjar jag acceptera läget allt mer. Men så klart svider det när min trevliga granne pratar om allt som hon gör med sitt tjejgäng (sånt som jag skulle vilja göra med någon) eller kollegorna på jobbet pratar om vad de gör på helgen. De flesta verkar träffa vänner varje helg (utomhus nu under pandemin).

En enda liten ledtråd som jag har är att när man ser personer med många vänner så är det sällan de som man skulle beteckna som SNÄLLA. Tvärtom har jag många gånger reflekterat över att personer som beter sig ganska illa mot andra, och framförallt egoistiskt, är populära och har många vänner. Detta har jag aldrig förstått, men jag tror att här finns en ledtråd. Jag är känslig och reagerar snabbare än andra på vissa sorts beteenden. Dvs sånt som andra tycker är helt ok, tycker jag är småelakt.

JA faktiskt, jag har genom åren i skolan blivit varse att mina starka sidor inte är sådant som uppskattades av jämnåriga, vilket sakta men säkert har nött ner mitt självförtroende. Helt sant.

Men en annan sak, som jag funderar över om även TS kanske känner igen. Jag har ett väldigt utåtriktat arbete där jag måste skapa nya kontakter hela tiden, men det är ju en helt annan sak än att skapa kontakter privat. när man är professionell så kan man inte hålla på att flamsa t ex. Grejen är att jag ÄR sådan även privat. Har alltid haft svårt för folk som dummar sig och gör knäppa grejer. Tycker inte det är kul helt enkelt.  

Alla är inte som dig, lättsinnad och att det räcker med ett gott skratt. Somliga vill ha ut mer av en vänskap som intellektuella och förtroendeingivande samtal. Alla är olika, så att påstå att det handlar om att man inte är rolig nog tror jag inte stämmer in på alla bara för att du tycker det.

Det ultimata i en vänskapsrelation är ju förstås att man både kan skämta och ha intellektuella samtal. Att umgås med någon som bara flamsar och aldrig tar något seriöst bidrar nog inte till någon djupare vänskap men någon man kan höra av sig till om man vill gå ut på krogen eller ha roligt.

Nu skrev jag visserligen intellektuella samtal och de behöver varken vara djupa eller förtroliga. Men jag tror att du har en poäng i det du skriver, särskilt när det gäller män. Men det beror som sagt på vad man vill ha ut av en vänskapsrelation. Alla vill inte bara festa och flamsa runt heller, men det beror ju på ålder och var man befinner sig i livet samt i vilka kretsar man rör sig i.

Vill bara säga att jag absolut inte tror att det är något ?fel? på dig utan tvärtom håller med i det du skriver i sista stycket. Känner igen det själv också. Tror att du är en fantastik människa och vän till andra.

Inte jag heller. Tycker tyvärr att det genomsyrar hur det ser ut i samhället i positioner och relationer överlag.

Tack för alla svar!???? Jag ser mig som en lättsam person som gärna skrattar o skojjar, kan flamsa men ändå prata allvar. Men efter att ha läst endel i tråden kan jag nu ana vad felet på mig kan vara. Det är nog så som någon skrev att jag inte lixom är någon riktig egen" person. Jag har ofta beslutsångest och anpassar mig gärna till andra. Kanske är jag inte värd att lägga tid på eller alldeles för ointressant för att någon skulle vilja släppa in mig för mycket i sina liv. Kanske är jag lite knäpp ändå, men jag är ju den jag är tyvärr hur mycket jag än skulle önska att jag vore någon annan.

Ni andra i tråden som åxå känner sig ensamma lider jag med. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni träffar någon som får er att känna er värdefulla????kram