14 år beter sig som en 5-åring

Ja det är en hemsk tragik med föräldrarna, men hon skyddar ju den värdelösa pappan som behandlar deras egna barn så fint och skiter i brodern. Och det är ju inte pappan som skriver här, så blir ju väldigt svårt vända sig till honom eller hur..

Bor man i samma hus, delar måltider mm så är man ändå en familj och alla barn ska behandlas lika. Pappan måste självklart ge denna son samma tid och det minimikravet kan hon väl iaf ställa som en vuxen individ i ett gemensamt hushåll?? 

Ja jag undrar hur pojken hade det när han var i den åldern på riktigt..

TS har till och med gjort två orosanmälningar till soc. angående pojken. Och hon har flyttat därifrån i två omgångar. Kan hon vara tydligare än så mot pappan? Hur de kan fortsätta som par är för mig obegripligt...

Tror ni kanske läser in lite väl mycket i vad ts gör för pojken; 

"Jag tar hand om honom. Men bara så mkt som jag MÅSTE för att själv ha en dräglig tillvaro för mig o min son".

Tror ni kanske läser in lite väl mycket i vad ts gör för pojken; 

"Jag tar hand om honom. Men bara så mkt som jag MÅSTE för att själv ha en dräglig tillvaro för mig o min son".

TS ger inte pojken vad han behöver, men det är inte heller hennes ansvar, och hon orkar uppenbarligen inte. Med tanke på hur trötta föräldrar till barn med särskilda behov brukar bli är det inte ett dugg förvånande att TS inte orkar mer. Hon har hört av sig till soc och bett om hjälp. Hon har försökt flytta, men pappan tar ändå inte sitt ansvar. Vad mer ska hon göra?

Vad pappan ska göra kan man däremot skriva åtskilligt om.

Tyvärr är det nog så att ts får anmäla till Soc att hon from nu kommer avsäga sig allt ansvar för pojken, sen får hon verkligen göra det också. Låta korthuset falla så att han kommer smutsig och illaluktande till skolan så att de också anmäler till Soc.

Alltså...jag har ju mest hört min mans version om deras relation. Jag är dock noga med att poängtera att det finns ALLTID 2 versioner i det här läget.

Mamman festade och drack/missbrukade mycket när dom träffades. Enligt min man ville han pga detta inte ha barn med henne där och då men hon såg till att bli gravid inom loppet av 2 mån in i relationen i hopp om att han skulle stanna och dom skulle bli en "lycklig liten drömfamilj". Min syn på det hela är ju att det aldrig är kvinnans skyldighet att skydda mannen mot en graviditet. Vill han inte ha barn men ändå knulla måste han skydda sig själv o aldrig lita på hennes ord vad det gäller skydd osv. Spec inte som hon gjort detta med 3 andra män som lett till barn innan. Dom är utflyttade o bor med sina pappor eller är vuxna och utflugna.

Hon har en skev verklighetsuppfattning och bedöms inte vara lämplig som förälder med regelbunden delad vårdnad. Däremot får hon umgänge på lov/ och vissa helger. Dock händer det att hon tar återfall och jag får hämta honom där om min man är ute på långkörning.

Tack för alla svar.

Jag anklagar absolut inte bonusen.

Min man vet vad jag tycker och känner.
Många föreslår flytt och orosanmälan. Jag har provat båda och det funkar inte.

Jag kommer inte lämna min man. Vi har en jättefin relation och min syn på honom ändras inte för att han dras med ett barn han inte ville ha från början, som inte ens soc verkar vilja engagera sig i. Han är 100% bättre pappa åt min bio än åt sin egen son. För hans son är sååå jobbig.

O jag kommer inte ställa några ultimatum på vår relation. Jag bygger inte relationer i någon form på hot eller krav.

Jag behövde som sagt bara få UR mig alla tankar jag hade i huvudet när jag skrev 1a inlägget.

Jag kommer aldrig kunna älska eller ta till mig det här barnet. Men jag kommer inte sluta ta hand om honom på det sätt jag gör. Jag har investerat FÖR MYCKET känslor, tid, engagemang och pengar för att bara lämna allt.

Han får det basala, mat, skolskjuts, uppfostran...men inte kärlek...inte från mig...inga kramar.

Oavsett om jag bor kvar eller ej så kommer hans föräldrar aldrig ta sig an honom så som ett barn förtjänar.

Jag hoppas att han en dag ser allt jag gjort för honom o inte ska "mörda mig som hämnd" som ngn skrev. Jag hoppas han hämnas på sin mamma om han ska hämnas på någon, låter henne och pappan stå till svars. OM han någonsin blir tillräckligt funtad för att förstå och kunna processa det.

Tack så mycket för ditt stöd.

Alla mina vänner säger åt mig att sluta offra så mycket fra på någon annans barn. Som dessutom har den här problematiken.

Jag vet att det inte är hans fel.

Jag vet att hans pappa inte tar det ansvar han borde, men jag förstår honom.

Det är nog sjukt svårt för en bio-förälder att gå till soc och be dem om hjälp att ta hand om ens barn för att det är jobbigt och har särskilda stödbehov. Särskilt som mamman är som hon är o pappan är barnets enda "livlina". HAn känner att han inte vill överge honom och ser inte att det är det han gör med sitt beteende nu.

Vi har inga barn gemensamt men min son ser min sambo som sin pappa...även fast han vet att han inte är det. O med honom är han hur bra som helst, dom har liknande intressen och hittar på massor tillsammans, medans hans egen son inte alls vill göra något annat än titta på nickelodeon och barnkanalen, eller tiktok på tfnen.

Jag har föreslagit stödfamilj kanske 1 helg i månaden eller 2 var 6e vecka så pojken får lite mer uppmärksamhet och får känna sitt värde mer än hemma hos oss.

Nu i sommar åker han till sin, farmor och pappans farbror i Norrbotten. Ev över hela sommaren.

Jag tycker det är såååå skönt, men såklart tycker jag synd om honom. JAg ÖNSKAR verkligen att jag kunde ge mer av det han saknar så mycket. Men jag orkar inte...

Jag orkar inte göra mer för honom än det jag gör. Jag har inte mer att ge...

Jag har en gård med djur att ta hand om, ett heltidsjobb utöver det att sköta, ett xtra-jobb och en bio son och ett hem att ta hand om.

Som det är nu ger jag bonusen bra mat, rena kläder, ser till så han duschar och har koll på hans skärmtid och ser till så skolväska blir packad, läxor inlämnade. Köper fredagsmys och lördagsgodis varje helg. Skjutsar hit o skjutsar dit, hämtar/lämnar på skolan, försökt fixa med aktiviteter på fritiden till båda barnen men bonus är på tok för lat för att ens orka delta. That's it!

Hur mycket mer ska jag göra? Ni som kritiserar mig som styvmamma, hur mycket mer ska jag göra för någon annans barn? Varför måste jag ge någon annans barn kärlek och närhet för att bli "godkänd"? Rent krasst skiter jag ju i vad andra tycker då merparten av dem som vet om min situation irl inte förstår hur jag orkar. Så jag VET att jag inte är en dålig eller hemsk människa.

Såklart jag är medveten om att han högst troligt inte kommer fixa att få gymnasiekompetens och jobb direkt. Att han inte kommer flytta ut direkt han fyller 18. MEN, om han aktivt väljer att hoppa av skolan och bli vuxen, då är det bara att fixa ett jobb och börja betala hemma i säg 2-3 år, sedan är det dags att flyga ut.

Jag har verkligen FÖRSÖKT, han har fått vara med mig i stallet och på gården hur mycket som helst. Jag har tagit med mig honom till badhus och badstränder själv, medans min man jobbat o min bio varit hos pappan. Jag har åkt till skansen, grönan och kolmården med båda barnen. Köper saker till dem och anstränger mig så in i norden vad det gäller sund kost och städat hem åt min familj.

Jag ser min mans brister som förälder, men efter 10 år är jag rätt less på att tjata om dem och det skapar bara irritation hos oss båda.

Jag skrev inlägget för att häva ur mig tankar och skav i mitt huvud.

Jag kommer inte skilja mig eller separera igen pga ett barn. Det handlar inte om ett oälskat barn. Det handlar om att JAG inte vill ha det här barnet med 100% eget ansvar. O jag behövde få häva ur mig de tankar jag får efter att det gått en tid då jag ändå fått ta ALLT, 100% ensam. Mitt barn, hans barn, mina djur, vår gård, vårt hem, vår tvätt, vår mat, skjutsat hit/skjutsat dit osv osv

Utan mig hade han inte varit hälften så funktionell som han är idag. Jag har gjort samma jobb med honom som med min bio. Skillnaden är att min bio inte har något "handikapp" samt att jag kramar inte bonus. Jag ger honom ingen närhet.

Han är väldigt småbarnsklängig på sin mamma när dom ses eller skiljs åt. O jag önskar att hon inte prioriterade som hon gör, så han kunde bo där mer och få mer av den biten av henne.

Hej

Jag jobbar på en särskola och vi har en del elever som har drogskador. 

Det lät som att din bonusson möjligen ligger på den lägre skalan av intelligens, men kanske inte under strecket för vad som krävs för särskola. Men jag såg att det konstaterats att han är på en fyraårings nivå, varför går han då i vanlig grundskola? 

Dessutom är han kanske underdiagnostiserad. Det kan hända att han även har asperger, eller att han inte har ADHD utan ADD men vissa läkare använder aldrig ADD utan skriver ADHD oavsett. Men har man ADD så är kaoset i ens huvud istället och man är inte så utåtagerande. Dock tar man sig inte för saker. 

Don bonus låter också som att han behöver traumabehandling. Att ha en alkoholiserad mamma som dessutom gjort så att man har psykiska skador lär ju inte bara glida förbi om jag så säger. 

Det låter som att han behöver ha struktur i sitt liv, bildstöd och att lära sig hur man gör i livet med hygien etc. 

Det är inget som jag tror att ni klarar av dock, inte i det skick ni är i nu. Våra elever bor väldigt ofta i familjehem, men familjehem är dyrt och de är få, så det är en av orsakerna till att ni inte får hjälp. 

Din man MÅSTE ta tag i detta för det kommer inte att lösa sig. Om sonen inte hamnar i LSS rullarna kommer han själv att behöva klara av att söka och behålla ett jobb och det låter inte direkt som att han klarar det. 

Om du flyttar ifrån honom, varför har du HANS barn varannan vecka?

Flytta och meddela soc att du har flyttat och att det nu är katastrof hemma hos bonussonen för du tänker inte ta hand om honom längre om det är det enda som hjälper. 

Kolla runt efter skolor med internat. Om sonen är särskolemässig finns en rad olika skolor, men inte så många med internat. Däremot så har man rätt till kortids tex.