14 år beter sig som en 5-åring

Ja jag vet...o jag har försökt få till det men iom att jag inte är hans bio mamma så får jag inget gensvar. Pappan orkar inte och mamma är inte i stånd att engagera sig överhuvudtaget mer än absolut nödvändigt då hon faller in och ut ur sitt missbruk hela tiden.

Hon drack och tog narkotikaklassade tabletter genom hela graviditeten, så pojken är född med ett beroende. Dom låg kvar på BB i nästan 2 mån pga att han hade dålig syresättning samt svår abstinens.

Så det spelar definitivt in i hans mentala utveckling...men ingen gööör något. Jag står bara och ser på...o känner avsmak för allt som har med honom att göra...

Jag orkar inte mer liksom...Pappan vet hur jag känner...och känner likadant i vissa avseenden.

Jag har gjort 2 orosanmälningar för att få hjälp. Båda lades ner med motiveringen att han har ett skyddsnät (jag) som ser till hans behov. Ingen förlitar sig ju på mamman iom hennes tillstånd och pappan tror att allt kommer ordna sig när han blir vuxen...  

Jag har som sagt flyttat ifrån min man pga sonen 2 ggr men då blev det mycket värre med allt o efter en tid bestämde vi oss för att bo ihop igen och köpte hus.

Skolan har gjort en bedömning av enskilt barn för 1,5 år sedan och i den bedöms han i flera avseenden mer på en nivå som ett barn i 4-års åldern.

Jag vet att jag uttryckte mig ganska hårt. Jag är såå trött. Och ville bara få ur mig det jag TÄNKTE i skrivande stund efter att återigen ha torkat bajs från handfatet och väggen bredvid handdukarna. Tvättat nerpissade kläder och inventerat garderoben och plockat ut för små kläder och sådana som han aktivt suttit och pillat sönder när han är i skolan. Jag hade återigen haft på vitpeppar och stopp&väx på hans tröjärmar för att han inte ska bita sönder dem samt torkat av golv och väggen bredvid hans plats i köket efter middagen. Lyssnat på hans historier och lögner från skolan.

Skolan gör ingenting mer än gnäller över hans vikt, han är typ 3stl större än sina klasskamrater, utan att vara tjock. Han är mkt större/längre än sina klasskompisar å att han väger mer är inte konstigt. Jag styr och har koll på hans kost o är väldigt medveten om just näringsriktig kost och träning då jag arbetar med det vid sidan av mitt andra arbete.

Jo, jag kommer kicka ut honom ur mitt hem när han är 18, förutsatt att han inte pluggar. När han slutar plugga så åker han ut om han inte skaffar ett jobb o börjar betala hemma.

Jag VÄGRAR ta hand om honom när han är vuxen.

Det är svårt att distansera mig och se honom som en funktionshindrad när alla bara påtalar hur smart och duktig han är.

Det är ofta jag ifrågasätter mig själv. Men jag lyckas bra med att hålla fasaden, ingen vet hur det VERKLIGEN står till. Hur mkt jag städar, lagar, köper nytt, försvarar...ensam.

Han är inte mitt barn men jag förväntas älska och ta hand om honom som om han vore det. Men det gör jag inte...inte alls.

Jag tar hand om honom. Men bara så mkt som jag MÅSTE för att själv ha en dräglig tillvaro för mig o min son.

I FLERA ÅÅÅÅRRR har jag bett min man om att söka stödfamilj från soc till pojken. Men min man är för stolt. Han ser inte heller problemet. För "någon annan" (jag) städar, tvättar, lagar, försvarar och fixar med allt jämt.

Jag vet... Jag tycker så sjukt synd om honom. Men jag orkar inte dra detta själv. Min man tror att allt blir bra bara han blir vuxen. Mamman är inte alls med i bilden mer än på lov då han bor där. Men det händer att hon får återfall och då måste vi (läs jag) hämta hem honom och ta diskussionen med en kraftigt berusad och ångestfylld mor. O halvt hysterisk 14-åring som fulgråter efter sin mamma 8 mil hem till oss.

Vi är gifta sedan 7 år och just VÅR relation är jättefin och stabil. Men det här med hans barn, som han blundar för är en stor issue.

Fan, jag har kämpat för pojken i 10 år nu.

Mamman missbrukade aktivt hela grav och han fick svår absitinens på BB. Han var inlagd i nästan 2 mån som nyfödd.

Jag fattar inte att inte soc tog honom där och då...att ingen vårdpersonal gjorde en anmälan.

Alltså...jag har ju mest hört min mans version om deras relation. Jag är dock noga med att poängtera att det finns ALLTID 2 versioner i det här läget.

Mamman festade och drack/missbrukade mycket när dom träffades. Enligt min man ville han pga detta inte ha barn med henne där och då men hon såg till att bli gravid inom loppet av 2 mån in i relationen i hopp om att han skulle stanna och dom skulle bli en "lycklig liten drömfamilj". Min syn på det hela är ju att det aldrig är kvinnans skyldighet att skydda mannen mot en graviditet. Vill han inte ha barn men ändå knulla måste han skydda sig själv o aldrig lita på hennes ord vad det gäller skydd osv. Spec inte som hon gjort detta med 3 andra män som lett till barn innan. Dom är utflyttade o bor med sina pappor eller är vuxna och utflugna.

Hon har en skev verklighetsuppfattning och bedöms inte vara lämplig som förälder med regelbunden delad vårdnad. Däremot får hon umgänge på lov/ och vissa helger. Dock händer det att hon tar återfall och jag får hämta honom där om min man är ute på långkörning.

Jag vet att till slut märker han det...o det spär på än mer ångest...både för honom och mig.

Jag är väldigt medveten om att han känner och märker detta.

Det var därför jag flyttade. Men situationen blev än mer ohållbar som särbos. Då hade jag helt plötsligt ansvar för ett barn som normalt sett bodde m min man men emellanåt bodde hos mig o min bio i vår 2a. O pojkarna går knappt ihop alls. Min son avskyr sin bonusbrorsa...vill inte ens kopplas ihop med honom i ngt avseende som att dom skulle vara "bröder".

Skolan har gjort en bedömning av enskilt barn för nå år sedan och där kom dom fram till att han är på en 4-årings nivå i flera avseenden. Dock sätter dom inte in resurser för det. Varför vet jag inte. O jag orkar inte kämpa med att få min man att agera samtidigt som jag ska dra runt vår familj/vårt hem.

Jag känner mig så maktlös...

Han har genomgående F i alla ämnen utom engelska där han har C. Ibland känns det som han klarar kursen/ämnet för att dom tycker synd om honom.

Han har flera gånger hotats med att han inte klarar betyg i nästan alla ämnen och kommer då hem storgråtandes...

Jag har gjort 2 orosanmälningar men dom lades ner utan att det ens blev någon utredning. Anledningen är att han har mig.

Han är sjukt manipulativ. Skrämmande faktiskt. I det avseendet är han som en "purebred missbrukare", som sin mamma.

Han är offret. Alltid. I allt som händer honom eller runtomkring honom. Alla är "dumma mot honom", mobbar honom och retas. Men han är PRECIS sådan själv. Hamnar ofta i konflikter i skolan pga sin mentalt låga ålder. Blir chockad när någon slår tillbaka hårt i affekt efter timmar av retande och dåligt uppförande från min bonus. Då ledsnar hans skolkamnrater och går antingen ihop o spöar honom eller så åker han på en smäll av ngn enskild. O det är ALLTID de andras fel. Jag har en god vän som jobbar på skolan som jag bett att vid möjlighet filma dessa situationer innan det blir fysiskt bråk o hon ingriper och separerar dem. För att kunna visa honom att det han gjorde ledde till vad det än nu var. Han minns ju aldrig sin egen del utan bara att "han slog/sparkade mig".

Han är "skärmberoende beyond this world" så jag har tagit ifrån honom hans tfn, tv-spel samt tv på rummet.

Jag var tvungen. Han gick o låste in sig på en toalett på skolan o spelade/kollade mobil hela dagarna. Tog bort TikTok, IG, FB mm innan men det räckte inte.

Jag är "en hemsk människa".

:( 

Ja...han hävdar att mamman såg till att bli gravid 2 mån in i förhållandet. Han hade inget att säga till om vad det gällde abort...o jag kan hålla med henne där.

Det är inte hennes skyldighet att skydda honom mot abort om hon själv vill ha barn. HAN skulle ha skyddat sig själv. Nästan alla vuxna vet hur barn blir till o hur man förhindrar graviditet så vill man knulla o bara det utan att göra barn, då får man se till o skydda sig själv. OCH ett ev barn som riskerar att födas som oönskat.

Dom träffades i en tid då dom båda festade mycket. Hon missbrukade även tabletter och därför ville han inte ha en parrelation...han ville bara knulla och festa men hon ville ha en lycklig familj. OCH festa.

Hon har 3 barn sedan tidigare, inget av dem bor eller har bott med henne under ngn längre tid.

Jag orkar inte dra min man till soc för hjälp. Han ser inte problemen då han inte är hemma så mkt. O när han är det går allt på autopilot för mig vad det gäller städ, mat, fix och trix...o han sover mkt när han är hemma pga att han långa körningar m jobbet.

Jag har försökt få skolan att göra orosanmälningar. FSK gjorde 3 st men dom lades ned när vi träffades och allt verkade hanterbart. Det var mer acceptabelt iom hans ålder då...

Jag känner mig äcklad av honom...ja...jag vet att han suttit o kletat skit inne på toan, petar sig i näsan och har grava problem att se vikten av att använda tvål när man tvättar händerna. Han doppar fingrarna i vatten och sedan är han klar...Torkar av skiten på handduken. Jag har försökt...i sååå många år att ge honom samma fostran som min bio. O mina syskonbarn o vänners barn när jag varit barnvakt. Det är bara han som är såhär ...ursäkta men..."skev"...

Jag har LÄRT både min bio o bonus (uppenbarligen inte tillräckligt bra)  att alltid tvätta händerna med tvål efter toabesök, direkt på morgonen och före middagen. Fan vad jag har tjatat om det i 10 års tid...men nej...det har inte fastnat.

Han ljuger varje dag, om så himla onödiga grejer. Ibland HEEEEELT orimliga.

Tack för alla svar.

Jag anklagar absolut inte bonusen.

Min man vet vad jag tycker och känner.
Många föreslår flytt och orosanmälan. Jag har provat båda och det funkar inte.

Jag kommer inte lämna min man. Vi har en jättefin relation och min syn på honom ändras inte för att han dras med ett barn han inte ville ha från början, som inte ens soc verkar vilja engagera sig i. Han är 100% bättre pappa åt min bio än åt sin egen son. För hans son är sååå jobbig.

O jag kommer inte ställa några ultimatum på vår relation. Jag bygger inte relationer i någon form på hot eller krav.

Jag behövde som sagt bara få UR mig alla tankar jag hade i huvudet när jag skrev 1a inlägget.

Jag kommer aldrig kunna älska eller ta till mig det här barnet. Men jag kommer inte sluta ta hand om honom på det sätt jag gör. Jag har investerat FÖR MYCKET känslor, tid, engagemang och pengar för att bara lämna allt.

Han får det basala, mat, skolskjuts, uppfostran...men inte kärlek...inte från mig...inga kramar.

Oavsett om jag bor kvar eller ej så kommer hans föräldrar aldrig ta sig an honom så som ett barn förtjänar.

Jag hoppas att han en dag ser allt jag gjort för honom o inte ska "mörda mig som hämnd" som ngn skrev. Jag hoppas han hämnas på sin mamma om han ska hämnas på någon, låter henne och pappan stå till svars. OM han någonsin blir tillräckligt funtad för att förstå och kunna processa det.

Tack så mycket för ditt stöd.

Alla mina vänner säger åt mig att sluta offra så mycket fra på någon annans barn. Som dessutom har den här problematiken.

Jag vet att det inte är hans fel.

Jag vet att hans pappa inte tar det ansvar han borde, men jag förstår honom.

Det är nog sjukt svårt för en bio-förälder att gå till soc och be dem om hjälp att ta hand om ens barn för att det är jobbigt och har särskilda stödbehov. Särskilt som mamman är som hon är o pappan är barnets enda "livlina". HAn känner att han inte vill överge honom och ser inte att det är det han gör med sitt beteende nu.

Vi har inga barn gemensamt men min son ser min sambo som sin pappa...även fast han vet att han inte är det. O med honom är han hur bra som helst, dom har liknande intressen och hittar på massor tillsammans, medans hans egen son inte alls vill göra något annat än titta på nickelodeon och barnkanalen, eller tiktok på tfnen.

Jag har föreslagit stödfamilj kanske 1 helg i månaden eller 2 var 6e vecka så pojken får lite mer uppmärksamhet och får känna sitt värde mer än hemma hos oss.

Nu i sommar åker han till sin, farmor och pappans farbror i Norrbotten. Ev över hela sommaren.

Jag tycker det är såååå skönt, men såklart tycker jag synd om honom. JAg ÖNSKAR verkligen att jag kunde ge mer av det han saknar så mycket. Men jag orkar inte...

Jag orkar inte göra mer för honom än det jag gör. Jag har inte mer att ge...

Jag har en gård med djur att ta hand om, ett heltidsjobb utöver det att sköta, ett xtra-jobb och en bio son och ett hem att ta hand om.

Som det är nu ger jag bonusen bra mat, rena kläder, ser till så han duschar och har koll på hans skärmtid och ser till så skolväska blir packad, läxor inlämnade. Köper fredagsmys och lördagsgodis varje helg. Skjutsar hit o skjutsar dit, hämtar/lämnar på skolan, försökt fixa med aktiviteter på fritiden till båda barnen men bonus är på tok för lat för att ens orka delta. That's it!

Hur mycket mer ska jag göra? Ni som kritiserar mig som styvmamma, hur mycket mer ska jag göra för någon annans barn? Varför måste jag ge någon annans barn kärlek och närhet för att bli "godkänd"? Rent krasst skiter jag ju i vad andra tycker då merparten av dem som vet om min situation irl inte förstår hur jag orkar. Så jag VET att jag inte är en dålig eller hemsk människa.

Såklart jag är medveten om att han högst troligt inte kommer fixa att få gymnasiekompetens och jobb direkt. Att han inte kommer flytta ut direkt han fyller 18. MEN, om han aktivt väljer att hoppa av skolan och bli vuxen, då är det bara att fixa ett jobb och börja betala hemma i säg 2-3 år, sedan är det dags att flyga ut.

Jag har verkligen FÖRSÖKT, han har fått vara med mig i stallet och på gården hur mycket som helst. Jag har tagit med mig honom till badhus och badstränder själv, medans min man jobbat o min bio varit hos pappan. Jag har åkt till skansen, grönan och kolmården med båda barnen. Köper saker till dem och anstränger mig så in i norden vad det gäller sund kost och städat hem åt min familj.

Jag ser min mans brister som förälder, men efter 10 år är jag rätt less på att tjata om dem och det skapar bara irritation hos oss båda.

Jag skrev inlägget för att häva ur mig tankar och skav i mitt huvud.

Jag kommer inte skilja mig eller separera igen pga ett barn. Det handlar inte om ett oälskat barn. Det handlar om att JAG inte vill ha det här barnet med 100% eget ansvar. O jag behövde få häva ur mig de tankar jag får efter att det gått en tid då jag ändå fått ta ALLT, 100% ensam. Mitt barn, hans barn, mina djur, vår gård, vårt hem, vår tvätt, vår mat, skjutsat hit/skjutsat dit osv osv

Utan mig hade han inte varit hälften så funktionell som han är idag. Jag har gjort samma jobb med honom som med min bio. Skillnaden är att min bio inte har något "handikapp" samt att jag kramar inte bonus. Jag ger honom ingen närhet.

Han är väldigt småbarnsklängig på sin mamma när dom ses eller skiljs åt. O jag önskar att hon inte prioriterade som hon gör, så han kunde bo där mer och få mer av den biten av henne.

Tack så mycket för ditt stöd.

Alla mina vänner säger åt mig att sluta offra så mycket fra på någon annans barn. Som dessutom har den här problematiken.

Jag vet att det inte är hans fel.

Jag vet att hans pappa inte tar det ansvar han borde, men jag förstår honom.

Det är nog sjukt svårt för en bio-förälder att gå till soc och be dem om hjälp att ta hand om ens barn för att det är jobbigt och har särskilda stödbehov. Särskilt som mamman är som hon är o pappan är barnets enda "livlina". HAn känner att han inte vill överge honom och ser inte att det är det han gör med sitt beteende nu.

Vi har inga barn gemensamt men min son ser min sambo som sin pappa...även fast han vet att han inte är det. O med honom är han hur bra som helst, dom har liknande intressen och hittar på massor tillsammans, medans hans egen son inte alls vill göra något annat än titta på nickelodeon och barnkanalen, eller tiktok på tfnen.

Jag har föreslagit stödfamilj kanske 1 helg i månaden eller 2 var 6e vecka så pojken får lite mer uppmärksamhet och får känna sitt värde mer än hemma hos oss.

Nu i sommar åker han till sin, farmor och pappans farbror i Norrbotten. Ev över hela sommaren.

Jag tycker det är såååå skönt, men såklart tycker jag synd om honom. JAg ÖNSKAR verkligen att jag kunde ge mer av det han saknar så mycket. Men jag orkar inte...

Jag orkar inte göra mer för honom än det jag gör. Jag har inte mer att ge...

Jag har en gård med djur att ta hand om, ett heltidsjobb utöver det att sköta, ett xtra-jobb och en bio son och ett hem att ta hand om.

Som det är nu ger jag bonusen bra mat, rena kläder, ser till så han duschar och har koll på hans skärmtid och ser till så skolväska blir packad, läxor inlämnade. Köper fredagsmys och lördagsgodis varje helg. Skjutsar hit o skjutsar dit, hämtar/lämnar på skolan, försökt fixa med aktiviteter på fritiden till båda barnen men bonus är på tok för lat för att ens orka delta. That's it!

Hur mycket mer ska jag göra? Ni som kritiserar mig som styvmamma, hur mycket mer ska jag göra för någon annans barn? Varför måste jag ge någon annans barn kärlek och närhet för att bli "godkänd"? Rent krasst skiter jag ju i vad andra tycker då merparten av dem som vet om min situation irl inte förstår hur jag orkar. Så jag VET att jag inte är en dålig eller hemsk människa.

Såklart jag är medveten om att han högst troligt inte kommer fixa att få gymnasiekompetens och jobb direkt. Att han inte kommer flytta ut direkt han fyller 18. MEN, om han aktivt väljer att hoppa av skolan och bli vuxen, då är det bara att fixa ett jobb och börja betala hemma i säg 2-3 år, sedan är det dags att flyga ut.

Jag har verkligen FÖRSÖKT, han har fått vara med mig i stallet och på gården hur mycket som helst. Jag har tagit med mig honom till badhus och badstränder själv, medans min man jobbat o min bio varit hos pappan. Jag har åkt till skansen, grönan och kolmården med båda barnen. Köper saker till dem och anstränger mig så in i norden vad det gäller sund kost och städat hem åt min familj.

Jag ser min mans brister som förälder, men efter 10 år är jag rätt less på att tjata om dem och det skapar bara irritation hos oss båda.

Jag skrev inlägget för att häva ur mig tankar och skav i mitt huvud.

Jag kommer inte skilja mig eller separera igen pga ett barn. Det handlar inte om ett oälskat barn. Det handlar om att JAG inte vill ha det här barnet med 100% eget ansvar. O jag behövde få häva ur mig de tankar jag får efter att det gått en tid då jag ändå fått ta ALLT, 100% ensam. Mitt barn, hans barn, mina djur, vår gård, vårt hem, vår tvätt, vår mat, skjutsat hit/skjutsat dit osv osv

Utan mig hade han inte varit hälften så funktionell som han är idag. Jag har gjort samma jobb med honom som med min bio. Skillnaden är att min bio inte har något "handikapp" samt att jag kramar inte bonus. Jag ger honom ingen närhet.

Han är väldigt småbarnsklängig på sin mamma när dom ses eller skiljs åt. O jag önskar att hon inte prioriterade som hon gör, så han kunde bo där mer och få mer av den biten av henne.