• Anonym (OP)

    14 år beter sig som en 5-åring

    Du och din man har INTE ett bra förhållande. Han smiter ifrån sitt föräldraskap och lägger över ansvaret på dig. Det är inte ok öht. Han utnyttjar att du inte kan med att lämna sonen i sticket.

    Ni behöver flytta isär och din man söka den hjälp med sonen som han har rätt till. Som fru kan du så klart stötta honom i det. Men det är inte din uppgift att vara förälder.

    Din man stoppar huvudet i sanden och hans beteende går ut över både dig och sonen. Det är din man du ska bli trött och arg på.

  • Anonym (OP)
    Anonym (......) skrev 2021-06-04 16:07:31 följande:

    Tålamod? Ts är ju jättefrustrerad och vill kasta ut barnet. Ej heller se till så han får rätt hjälp eller att pappan behandlar sina barn lika.

    Tycker det värsta är att pojken verkar leva helt kärlekslöst, inga kramar mm.....Att hon har bott med honom i tio år och känt avsky..

    Vad har han då för morot att ens försöka sköta sig, utan han agerar väl ut all jobbigt hemma, att vara oönskad.

    När han säger att de slagit honom mm visar ju bara på hur dåligt han mår hos dem, känslor som kommer ifrån att ingen gillar honom..

    Annars säger man inte så.


    Det är inte TS barn. Kärleken borde pojken få från sina föräldrar, men mamman missbrukar och pappan sätter sig i en lastbil och lämnar TS ensam med barnen.

    Man kan inte trolla fram kärlek till någon annans barn.

    TS torkar upp någon annans barns bajs, sköter hans kläder, ger honom mat mm. Till och med när TS inte bodde med sin man lämnade han sin son hos henne. Jag tycker TS har gjort mer än man kan förvänta sig.
  • Anonym (OP)
    Anonym (......) skrev 2021-06-04 18:15:05 följande:

    Så här skriver hon om barnet hon "tagit hand om" i tio år;  

    -Jag ORKAR inte med honom

    -ungen är ju "mupp"

    -Lågbegåvad och efterbliven

    -Jag är så jävla less på att ens se honom.

    - önskar att ungjäveln inte fanns

    -jag räknar ner tills han fyller 18 o jag kan sparka ut honom

    -genuint HATAR ungen

    Hur tror du själv att du skulle må som fyraåring och uppåt i den sk omvårdnaden.

    Nej hon behöver inte älska honom, men det hon känner har ju varit enormt skadligt för barnet, fattar du inte det? Att inte ens kunna ge en kram för att man känner sån avsky (pedagoger på förskolan kramar och tröstar barn som inte är sina hela dagarna, bara som jämförelse) 

    Detta är misshandel och då barnet inte själv kan välja har man som vuxen (i barnets hem som hon lever i!) ett ansvar att lämna dem ifred. 

    Ni har ju noll barnperspektiv här, verkligen skrämmande. 


    Men orsaken till att det blivit så är ju att föräldrarna ger honom ännu mindre omsorg än vad TS gör. Min gissning är att TS inte kände så här från början.

    Lägg ansvaret där det hör hemma: hos föräldrarna, främst pappan eftersom mamman är sjuk. Pappan har ju lassat över ansvaret för sonen på TS till och med under de perioder de inte har bott tillsammans.
  • Anonym (OP)
    Anonym (......) skrev 2021-06-04 20:39:41 följande:

    Ja det är en hemsk tragik med föräldrarna, men hon skyddar ju den värdelösa pappan som behandlar deras egna barn så fint och skiter i brodern. Och det är ju inte pappan som skriver här, så blir ju väldigt svårt vända sig till honom eller hur..

    Bor man i samma hus, delar måltider mm så är man ändå en familj och alla barn ska behandlas lika. Pappan måste självklart ge denna son samma tid och det minimikravet kan hon väl iaf ställa som en vuxen individ i ett gemensamt hushåll?? 

    Ja jag undrar hur pojken hade det när han var i den åldern på riktigt..


    TS har till och med gjort två orosanmälningar till soc. angående pojken. Och hon har flyttat därifrån i två omgångar. Kan hon vara tydligare än så mot pappan? Hur de kan fortsätta som par är för mig obegripligt...
  • Anonym (OP)
    Anonym (......) skrev 2021-06-04 21:21:24 följande:

    Tror ni kanske läser in lite väl mycket i vad ts gör för pojken; 

    "Jag tar hand om honom. Men bara så mkt som jag MÅSTE för att själv ha en dräglig tillvaro för mig o min son".


    TS ger inte pojken vad han behöver, men det är inte heller hennes ansvar, och hon orkar uppenbarligen inte. Med tanke på hur trötta föräldrar till barn med särskilda behov brukar bli är det inte ett dugg förvånande att TS inte orkar mer. Hon har hört av sig till soc och bett om hjälp. Hon har försökt flytta, men pappan tar ändå inte sitt ansvar. Vad mer ska hon göra?

    Vad pappan ska göra kan man däremot skriva åtskilligt om.
  • Anonym (OP)
    Ess skrev 2021-06-05 08:08:02 följande:

    Tyvärr är det nog så att ts får anmäla till Soc att hon from nu kommer avsäga sig allt ansvar för pojken, sen får hon verkligen göra det också. Låta korthuset falla så att han kommer smutsig och illaluktande till skolan så att de också anmäler till Soc.


    Ja. Det bästa vore förmodligen om hon sa ifrån i rimlig tid i förväg så att soc hinner hitta lämpliga stödåtgärder innan pojken lämnas ensam med sin så kallade pappa.

    Minns inte nu, men fanns pojkens farföräldrar med i bilden? Intrycket man får är att familjen är väldigt isolerad. Jag känner familjer med barn med liknande problem. Där orkar föräldrarna tack vare en kombination av insatser från samhället och ett socialt nätverk av som hjälper till. Jag förstår att situationen är TS fullkomligt övermäktig.

    Jag funderar på om det finns gymnasieskolor med internatboende för ungdomar med pojkens problematik. Pappan kanske skulle klara av den känslomässiga delen av föräldraskapet om han helt slapp den dagliga praktiska omsorgen.

    Kanske vore det bästa ett tryggt familjehem eller stödfamilj. Men såna växer ju inte på trän.
Svar på tråden 14 år beter sig som en 5-åring