14 år beter sig som en 5-åring

Hon fortsätter bara det andra påbörjat.

Du missar något väldigt viktigt här. Pojken är inte på en fjortonårings mognadsnivå. Han är en femåring som går på högstadiet.

Där gör han dagligen bort sig. Får F i alla ämnen. Hänger inte med i jargongen. Anses antagligen konstig av de andra. Är antagligen grovt mobbad. Försöker antagligen vara tuff för att känna sig accepterad. Blir ännu mer mobbad. Åker på stryk. Sen kommer han hem och alla är genomgående trötta på honom och missnöjda med honom. Så han försöker, på en femårings nivå, att ljuga sig ur situationer och skylla ifrån sig.

Han agerar helt adekvat utefter situationen och sin förmåga. Han är helt utelämnad åt ett system som brustit på alla sätt.

Så sluta att tänka på allt du försökt lära honom. Jag förstår att du verkligen försökt men det här handlar inte om uppfostran utan om en utvecklingsförsening, eventuellt hjärnskada.

Han borde fått mycket mer hjälp mycket tidigare. Han borde fått utredas för särskola. Han borde fått gå på habilitering och på ett pedagogiskt vis lära sig grundläggande saker. Han borde ha bemötts med stora doser empati och kunskap. Han har levt hela sitt liv i något som antagligen för honom är en mardröm. Där han inte förstår konsekvenserna, inte förstår ilskan, inte kan ändra sin situation och där precis alla gett upp på honom.

Det bästa du kan göra och det som kommer få dig att om 10 år känna att du faktiskt gjorde det rätta och som du kan vara stolt över är att:

1) ringa socialtjänsten, säga att pojken behöver hjälp genast för han är övergiven av båda sina föräldrar

2) ringa skolsköterskan och säga att pojken behöver träffa skolläkare för en ordentlig utredning.

Och så säger du att om inte någon gör något NU så kommer du anmäla dem till IVO och skolinspektionen för de brister i sitt ansvar.

Du ska inte göra mer - du ska istället lägga energin på att detta stackars barn får den hjälp han har LAGSTADGAD RÄTT TILL.

Inte en enda till krökt rygg för att pojken är ju så jobbig och elak och ouppfostrad osv. Stå upp för det barnet en enda gång för det behöver han. Inte ett enda samtal med skolpersonal för att de ska filma hans förnedring - det är inte där energin ska läggas. Sätt stopp för det här vansinnet nu.

Att ni inte fått hjälp tidigare är väl för att du funnits där som en back up och det är fullkomligt sinnessjukt att pojkens egen far bara struntar i alltihop. Situationen är inte akut för att du har löst det nödvändigaste. Säg till soc att nu gör du inte mer. Och att du vet att pappan inte kommer ge barnet det han behöver.

Tack för alla svar.

Jag anklagar absolut inte bonusen.

Min man vet vad jag tycker och känner.

Många föreslår flytt och orosanmälan. Jag har provat båda och det funkar inte.

Jag kommer inte lämna min man. Vi har en jättefin relation och min syn på honom ändras inte för att han dras med ett barn han inte ville ha från början, som inte ens soc verkar vilja engagera sig i. Han är 100% bättre pappa åt min bio än åt sin egen son. För hans son är sååå jobbig.

O jag kommer inte ställa några ultimatum på vår relation. Jag bygger inte relationer i någon form på hot eller krav.

Jag behövde som sagt bara få UR mig alla tankar jag hade i huvudet när jag skrev 1a inlägget.

Jag kommer aldrig kunna älska eller ta till mig det här barnet. Men jag kommer inte sluta ta hand om honom på det sätt jag gör. Jag har investerat FÖR MYCKET känslor, tid, engagemang och pengar för att bara lämna allt.

Han får det basala, mat, skolskjuts, uppfostran...men inte kärlek...inte från mig...inga kramar.

Oavsett om jag bor kvar eller ej så kommer hans föräldrar aldrig ta sig an honom så som ett barn förtjänar.

Jag hoppas att han en dag ser allt jag gjort för honom o inte ska "mörda mig som hämnd" som ngn skrev. Jag hoppas han hämnas på sin mamma om han ska hämnas på någon, låter henne och pappan stå till svars. OM han någonsin blir tillräckligt funtad för att förstå och kunna processa det.

Jag tycker att det låter som att han har någon form av autism/asperger..

du borde prata med din man om det och göra en utredning.

Jag hoppas att allt löser sig.

Du gör det bra som har tålamod med honom.

Det är inte TS barn. Kärleken borde pojken få från sina föräldrar, men mamman missbrukar och pappan sätter sig i en lastbil och lämnar TS ensam med barnen.

Man kan inte trolla fram kärlek till någon annans barn.

TS torkar upp någon annans barns bajs, sköter hans kläder, ger honom mat mm. Till och med när TS inte bodde med sin man lämnade han sin son hos henne. Jag tycker TS har gjort mer än man kan förvänta sig.

Men orsaken till att det blivit så är ju att föräldrarna ger honom ännu mindre omsorg än vad TS gör. Min gissning är att TS inte kände så här från början.

Lägg ansvaret där det hör hemma: hos föräldrarna, främst pappan eftersom mamman är sjuk. Pappan har ju lassat över ansvaret för sonen på TS till och med under de perioder de inte har bott tillsammans.

Ja det är obegripligt. Och när hon flyttar därifrån så får ändå hans son bo hos henne. Det är en usel farsa faktiskt.

Vilka ni? Har du läst mina tidigare inlägg? Jag är mycket, mycket kritisk - och chockad - över hur detta barn behandlas av exakt alla vuxna runt honom.