bananmilkshake skrev 2021-08-27 19:08:37 följande:
Hej på er vänner. Jag behöver lufta lite tankar bara och se om nån känner igen sig i dom här känslorna. Det rör delvis kroppens förändring så hoppa över att läsa om du känner att det är något som kan trigga dig till att må dåligt! <3
Jag går in i vecka 27 imorgon, och från ingenstans kom som en allmänt obekväm känsla. Jag känner inte igen kroppen, vilket inte är så konstigt. Men magen har ju smugit sig på så jag förstår inte riktigt varför det känns så. Jag har aldrig haft några "dåliga" tankar om min kropp, alltid accepterat den som den är.
Jag började ju ett nytt jobb den här veckan som jag trivs jättebra med, men det känns också lite jobbigt att vara "den gravida", som jag inbillar mig att folk tänker. Dom flesta är 10-15 år yngre än mig men jag har alltid haft lätt för att smälta in bland olika åldrar, så det gör inget, mer än att jag bara känner mig så udda just nu att dessutom vara gravid. :/ Jag har längtat efter att magen ska synas men känner mig mest obekväm med det nu? Att andra ser direkt liksom. Att inse att ingen tar hänsyn trots det, jag får stå på bussen varje dag, folk står alldeles för nära i köer osv. Samtidigt vill jag liksom inte bli erbjuden sittplats, haha. Jag kan inte riktigt peka på vad problemet är? Eller jo, hormoner antagligen...! Känner mest för att gråta. Humöret blir ju inte bättre av mina magproblem som ger mig magknip varje dag eftersom jag blivit av med mina rutiner när jag började jobba.
Usch. Hoppas ni slipper en sån här dipp men om skriv gärna om ni känner igen er! Kram!
I det kroppsliga så är jag ok mestadels... Tycker det är obehagligt med pulserande kramper i brösten dock. Samt hur benen och kroppen reagerar på längre promenader (svullnad, ömhet osv). Men jag antar att det hör till vi går igenom...
Jag har själv extrema humörsvängningar. Gråter väldigt lätt och för nästan vad som helst. Ofta är jag orolig över att jag gjort/ätit nåt som skadar min lilla tös i magen (trots att jag dubbelkollar med folk som vet vad de pratar om). Har för min egen del panik-känsla över att jag är just orolig och hur oron skadar barnet i mig. Mycket oro generellt och ångest kring det. Detta har dock hittills varit en bra vecka. Har kunnat njuta av graviditeten mer och i situationen mer.
Har lyssnat en del på poddar på libero eller via appen preglife som beskriver just graviditeten som en ganska påfrestande tid för många kvinnor. Trots det, känner många skuld över att man inte är "tacksam nog" för att vara gravid osv. Känner igen mig SÅÅÅÅÅ mycket i det. Men det är helt ok att känna så! <3 Det är mycket som en graviditet gör med en och triggar. Jag jobbar väldigt mycket med att acceptera att det är ok att det är jobbigt och att det samtidigt också är fint och spännande. Just i corona-tider har ju också oron ökat för många kvinnor. Det har jag hört från flera håll.
Men vi kvinnor klarar detta oavsett hur vi gör det! Vi är utrustade för detta, trots att det känns kämpigt ibland <3 Men ALLT är ok att känna!
<3
Linnet stramar under tuttarna så magen ser lite mindre ut än den är. 