Jag har också svårt att förstå hur man kan tycka att någon är för gammal för (fler) barn redan runt 40. Eller verkar för gammal. Hur tror man att en genomsnittlig 40-åring lever eller ser ut? Vad har man för referensramar? Och vet man inte att medellivslängden idag är ca 80 år?
Om du läser igen så ser du att jag faktiskt kritiserar mina egna val som jag gjorde när jag var i TS situation när jag var ung. Jag ångrar att jag inte tillät mig att slappna av och njuta mer och att jag skulle försöka vara fröken Duktig, precis som TS har tydliga symtom av. Jag gick in i väggen till slut dessutom pga alla krav jag ställde på mig själv och förlorade flera år på att återhämta mig.
"Har hög utbildning" men skriver som en kratta. Av ren nyfikenhet, vad är det för utbildning?
Så bra att du vet exakt hur du hade gjort om ditt liv hade sett helt annorlunda ut. Vem vet, hade jag skaffat barn vid 20 hade jag kanske också suttit på mina höga käpphästar och dömt ut andra som inte gjort exakt som jag?
Nu blev inte jag gravid genom IVF. Men jag blev gravid ganska sent i livet.
Den första fick jag vid 35 och den andra vid 39.
Jag började känna mig redo för barn vid 24-25-årsåldern.
Men den killen jag hade då var en riktig festprisse och inte mogen för fem öre.
Jag ville inte skaffa barn med någon som jag visste skulle prioritera sitt spring på krogen framför mig och våra ev barn.
När det sedan tog slut mellan oss och jag träffade min nuvarande man så var jag närmare 30.
Vi hade till en början ett förhållande på distans.
Men när vi några år senare flyttade ihop och gifte oss så kändes det så rätt att skaffa barn.
Och jag blev gravid direkt. Båda gångerna.
Men alla har inte den turen.
Så jag tycker man ska vara försiktig med att döma de som skaffar barn lite senare i livet utan att ha en aning om orsakerna bakom det.
De flesta människor är dumma i huvudet. Hjärndöda helt enkelt. Jag har vid flertal tillfällen lyft upp denna fråga och själv precis som du TS blivit motarbetad för att man lyfter fram rå vetenskaplig fakta.
Problemet är att människor istället för att lyssna och tänka, istället tror de redan vet något om saken, fast deras saker bygger på deras eget tyckande, som oftast beror på deras handlande.
Det vill säga istället för att handla rättfärdigt efter vad som är bäst, gör man först handling och därefter anpassar man vad man tycker är rätt om handlingen till hur man handlat, dessutom med stor självgodhet.
Summerar man det handlar det om ego och en brist på andlig utveckling som kommer korrigeras förr eller senare med mer eller mindre lidande. Detta är ofrånkomligt.
Själv har jag forskat kring reproduktionsbiologi, genetik, och utfall. Det är obönhörligen så att generna blir sämre om främst mamman är äldre, även pappan men det gäller gubbar, så det är försumbart. HELT FÖRSUMBART i jämförelse oavsett vad aftonbladet skrivit och tutat i dessa småskallarna.
Genetiska utfallet ses redan efter 25 men markant ökning sker efter cirka 33 års ålder. Detta är således ingen risk utan 100 %-igt förlopp - att generna och utfallet blir sämre för barnet. Risken tillkommer sedan att de försämrade generna uttrycks i form av högre risk för autism/trisomier/genetiska defekter som ehler danlos/marfangs/downs etc etc.
Men jag skiter i vilket, vill folk inte lyssna får deras barn lida. Har helt slutat bry mig. Ego? Kanske. Man kan inte folk som inte vill bli räddade eller i detta fallet deras barn. Deras barns karma kommer sammanlänkas med deras, och allt mynnar ut i korrigering genom lidande.
Alla bor inte i en kommun med 10 000 invånare och träffar därför pappan till sina ungar vid 16 års ålder. Men du verkar ju ha jobbat på bra, så grattis. Sen tror jag vad jag vill om att du skulle vara högutbildad. Ofta brukar högutbildade människor ha ett utvecklat språk i skrift samt besitta kapacitet som gör att de kan se något från fler synvinklar än sin egen.
Jag reagerade på detta i din trådstart. Du har alltså stressat dig igenom barnafödande och skaffat fyra barn samtidigt som du har pluggat, på loppet av knappt tio år. Varför så bråttom?
Handen på hjärtat, känner du att du kan ge vart och ett av barnen all den tid du vill och de förtjänar. Gett dig själv tid att andas och njuta av bebistiden. Och du har gett allt på utbildningen dessutom? Om det var så viktigt för dig att få barn, varför ägnade du dig inte åt det på heltid några år och väntade med utbildningen och karriären till efter att barnen blivit större?
Ditt äldsta barn är alltså 9-10 år nu, fortfarande ganska liten, och har tre yngre syskon, och en mamma som förmodligen har fullt fokus på jobb och karriär numera. För varför var det annars så bråttom att skaffa utbildningen mitt under de barnafödande åren? Hur många minuter ägnar du dig helhjärtat åt vart och ett av barnen per dag? Är du lika effektiv och målmedveten i all aspekter på livet? Hemmet ska vara välstädat, fasaden ska glänsa, fritiden ska också vara statusfylld, vännerna avundas dig..?
Jag är lite provocerande tillbaka för jag tror att du skulle må bra av att sänka takten lite. Jag var också överambitiös när jag var ung och ville att allt skulle hända fort, fort, fort. Jag räknade veckor under graviditeten och kämpade för att hinna läsa klart en högskolekurs medan jag var höggravid, minstingen fick börja på dagis när han var endast 13 månader gammal för att jag skulle hinna börja läsa höstterminen det året. Pappan kunde visserligen gå ner i arbetstid så det var inte heldagar på dagis första halvåret men ändå, såhär i efterhand ångrar jag att jag stressade så. Barnet mådde definitivt inte bra av att lämnas bort så tidigt, och det som grämer mig mest är att jag inte ens gjorde det för att jag var tvungen utan för att jag hade någon idiotisk idé om att jag skulle vara klar med min utbildning innan jag fyllt 30. (Vad spelar det för roll om jag var 30 eller 32 när jag tog examen, egentligen??) Och då hade jag ändå bara två barn med sex års åldersskillnad - du har fyra stycken, supertätt...!
Gammal och klok som jag är numera skulle jag inte göra om samma misstag. Om jag får ett barn till kommer jag att unna mig att vara bara mamma på heltid i minst två år, och jag kommer att gå ner till deltid därefter för att verkligen kunna ge barnet tid. För tid är det viktigaste du kan ge barnen när de är små. Tid att baka bullar, läsa sagor, gå långsamma promenader i barnets takt. Ge barnet tid att försöka gå uppför trappan själv istället för att bära upp det för det går så långsamt och jag har ju så mycket att hinna med... tentan ska lämnas in och jag måste hinna fixa middag innan mötet med föreningen/vin med väninnorna/gymmet... Småbarnsåren går så fort, rätt vad det är har barnen vuxit upp och det är de som inte har tid med dig längre. Ta detta råd från en gammal klok kvinna. Sluta vara så duktig och effektiv. Det du skriver i din TS är inget att skryta om.
Då borde du möta väldigt många som inte stämmer in på din beskrivning.
Jag tycker att det vore bra om man förbjöd att skaffa barn i ung ålder.
Dessutom barn till äldre mammor är smartare och mer framgångsrika.
När jag var 30, så ansåg jag mig vara väldigt ung. Jag såg mig själv som en som absolut inte var vuxen alls.