Bonusbarn - sambo

När jag läser detta:

Livrädd för exet, som skapar problem redan nu i tid och otid och livrädd över att behöva leva ett "trist" liv som småbarnsförälder till ett barn som inte är mitt.  men avskyr honom för att han är ett "barn". 

så löser det sig per automatik. Det ni ska säga till sonen är att ni inte kommer att fortsätta träffas. Du verkar inte redo för ett liv med barn.

Håller med, finns inget mer att tillägga!

Håller med.

Du verkar ju redan ha bestämt dig TS. Svårt att ändra på trångsynta människor.

Lev ditt liv och njut av det

Jag vände mig hit för att jag ville ha råd och för att jag, trots att jag inte är riktigt glad i barn - tycker om min partners son och vill få detta att funka. jag visste inte att kravet för att bo ihop med någon som har barn är att älska alla barn. Trist att ni dömer mig. Dömer ni nyblivna föräldrar på samma sätt? de som också är rädda för att barnlivet kan bli trist?

Usch. sista gången jag skriver något här. Tack för att ni tog er tiden att svara och tack för er åsikt.

Du skriver att du avskyr honom. Tycker du själv att det är en bra inställning när man ska bo ihop med någon?

Om du nu inte menar det du skriver, skriv inte det. Självklart är det en omställning att flytta in till någon som har barn, och det är inga problem att fråga om råd. Men du är ju redan nu livrädd för det, det är ganska starka ord, som tillsammans med att du avskyr hans barn gör att du inte verkar vara redo.

Fast nu skriver du ju att du avskyr honom och det är det jag tror folk kommer reagera på. Jag tycker synd om grabben om han ska behöva leva med en person som kommer att avsky honom, om än i det dolda, tills hon anser att han är "vuxen" nog att inte räknas som barn längre.

Gör inte det, är mitt råd till dig. Du tänker helt rätt i frågan, jag håller med dig. Du är ung och kan träffa en man utan barn för att bilda en kärnfamilj. Du behöver inte krånglen med bonusbarnet och exet. Det finns ingen som helst anledning för dig att satsa på en ensamstående pappa.

OK, istället för de tråkiga svaren du får nu, så ska jag dela med mig av min erfarenhet. Jag var äldre än du, var inte alls bekväm med barn (och är nog inte det än,trots att vi har ett gemensamt).

Sambons barn var 8 och 10 när vi träffades.
Så mina handfasta råd
Det är inte småbarnsliv med en 10-åring. 
Du är inte förälder
Steppa inte upp och ta något föräldraansvar, utan fortsätt som nu, en rolig, trevlig vuxen som finns i barnets närhet.
Lägg konflikterna mellan exet och din kille där de hör hemma, hos exet och din kille.

Börja med att skapa (eller bygg på) en relation som du och den här 10-åringen vill ha, strunta i vad pappan/omgivningen/exet förväntar sig av dig. Det är ni som ska ha en relation som ni trivs med. Om det är bästa kompisen/storasyster/moster/faster/snälla tanten/extramamma är egalt. Det viktigaste är att det är som ni vill ha det.
Ser även din roll som att stötta, inte vara med och dela. Dvs du ska inte ta skjustningar för att pappan ska göra något roligare, men om det krisar så hoppar du in. Det är inte du som ska gå ner i tid, avstå från saker för att han har barn. Där är det han som ska göra de uppoffringarna. Du ska inte heller steppa upp och ta största delen av hushållet, det är fortfarande pappan som ska ta ansvar över det som berör hans barn, både ekonomiskt / tid / tillgänglighet etc.

Nu har det gått drygt 25 sedan jag träffade sambon, sambons barn och vårt gemensamma är vuxna och vi har mycket bra och otvungna relationer. Det har varit tufft ibland och det har hänt att jag velat sälja alla gratis på lämplig auktionssight. Tonåringar är gratis, så är det bara. Ibland har mamman varit riktig jobbig, men till slut landade vi allihopa,

Det får vara jobbigt, det får kännas tufft ibland, så är livet. 
Men så länge du sätter gränser kring dig själv, respekterar, och än bättre, ha din unika relation till sonen. Då brukar det gå riktigt bra.

Ts det behöver inte alls bli dåligt.
Tänk på att detta är diskussionsforum och man skriver ju ofta vid problem och inte när allt funkar och är bra.
Jag känner inte igen allt som skrivs om bonusfamiljer här på FL.
Visst dyker problem upp men även bland mina vänner och släkt är det ingen som upplever det samma sätt som många skriver här.
Ja det dyker upp saker och man inte alltid överens men för oss flyter det mesta på bra, men visst får man kompromissa ibland.
Min mans ex är en vettig och trevlig person som man kan diskutera med och samarbetet fungerar bra.
Jag är själv också uppväxt med halvsyskon, bägge mina föräldrar var gifta innan och hade barn (mina syskon) innan dom träffade varandra (bägge var skilda när dom träffades)
Jag är dock uppvuxen med bägge mina föräldrar men mina syskon fick ju leva med bonusförälder. 
Mina föräldrar har alltid kommit överens med sina ex och har alltid behandlat mina syskon på samma sätt, dvs alla barn på samma sätt och visst har det varit problem i bland precis som med helsyskon.
Mina föräldrar säger också våra barnbarn om alla barnbarn, inte dina och mina.

Men jag har full respekt för att det inte funkar i alla familjer men hos oss funkar det och av våra vänner som har bonusbarn/är skilda är det ingen som har så illa som jag läser om här.

Så tänk på att man skriver när det inte funkar och inte när det funkar.

Det är inte någon som har dömt dig - tror du dömer dig själv när du anklagar oss för att döma dig. Trångsynt är ingen negativ sak i alla sammanhang men du har ju reda än bestämt dig för en sak och tagit ut händelsen i förväg, så ja.. trångsynt.

Tror du behöver annan hjälp än att fråga random människor på familjeliv om råd, då all människor fungerar olika. Vad som fungerar för sextiotalist som kommer med råd, kanske inte fungerar för dig och jag tänker inte försöka övertala en främling till något den inte vill utan rådet du får av mig (och andra) är att lämna då du själv är så negativt inställd till situationen och redan har målat fan på väggen.

Skulle han dessutom vara din själsfrände så hade du aldrig skapt tråden utan vart med honom trotts din negativa inställning

Vad du än gör, flytta inte ihop med det här barnet och hans pappa. 

Behåll din lägenhet/ditt boende och låt dem få ha sitt. Då blir det inte så slitigt i vardagen. Småbarnsliv blir det ju inte, eftersom pojken inte är ett småbarn ens nu. Men det blir annorlunda för dig och det låter verkligen inte som att du är redo för det. 

Att börja ett gemensamt liv med att avsky en person för något han inte kan rå för är knappast en bra start. 

Jag menar detta på vänligast möjliga sätt, det är för din egen skull. 

Har du någon hobby som tar mycket tid som du kan lägga extra på under barnveckan?
Men faktum är att det är pest och pina att bli bunden av någon annans barn. Det är en helt annan sak när det gäller ens egna, för de har man helt andra känslor för.
Tänk igenom och känn efter innan ni flyttar ihop, för han är bara 10 år så det dröjer några år innan han flyttar hemifrån.

Är exet av den konfliktsökande sorten så är det jävligt jobbigt att stå ut med. Du riskerar hamna i skottlinjen för något du överhuvudtaget inte har med att göra.

Klarar han av att diskutera om du skulle säga något negativt om sonen, eller han bara hugger tillbaks?
Nu menar jag om du har saklig kritik att framföra.

Hade jag känt din kille hade jag sagt åt honom att ta sonen och fly för sitt liv. Du är inte den som din kille och sonen ska leva med! Hoppas han hittar en kvinna som vill vara bonusmamma. Lev du ditt liv och njut av din frihet. Du vet barnet kommer alltid först du kommer alltid vara nummer två....

Men varför måste ni flytta ihop? Var särbo istället, det blir ju mycket enklare.

Varför måste man vara bomusmamma.

Jag har aldrig varit det

Jag hade aldrig flyttat ihop med någon som har barn.

Precis. Barn vill inte nödvändigtvis att pappans/mammans nya ska spela(bonus)förälder heller.

De som behöver skriva av sig på Familjeliv är de där det kraschat. Min mans styvfar hade platsen för "brudgummens far" när vi gifte oss. Han hade varit med i bilden sedan min man var 10-12 år.

Där det kraschar brukar det finnas en del gemensamma saker, saxat från andras erfarenheter men även egna:
Föräldern tycker att styvföräldern ska hjälpa till men denna får inga befogenheter att säga till.
Föräldern förväntar sig att styvföräldern älskar barnet som sitt eget.
Föräldern tycker att det är synd om barnet så det får ingen vettig uppfostran. Det är däremot inte lika synd om de gemensamma barnen, som kan lämpas över på styvföräldern att ta hand om ensam, eller på andra sätt missgynnas.
Föräldern anser att "barnen går först" och därför ska styvföräldern alltid ge vika, oavsett hur situationen ser ut. Föräldern hänvisar till sina barn för att få som hen vill.
Har man inga egna barn kan man bli dumförklarad och anses inte få ha några åsikter om hur ens egen vardag ska läggas upp.
Styvföräldern förväntas ta hand om all markservice medan föräldern ägnar sig åt sina barn.
Man flyttar in i ett boende där föräldern bott med barnet sedan innan. De får det trängre och du känns som en gäst/inkräktare i deras hem. Psykologiskt är det mycket bättre med ett nytt gemensamt boende.

Diskutera era förväntningar innan ni flyttar ihop! När det börjar närma sig så kan du säkert få utförliga listor över potentiella minor som behöver gås igenom om du ber om fler råd i en tråd här.

Sonen är redan 10 år, tycker om dig och verkar väluppfostrad. Jag skulle säga att det sista är en betydligt viktigare faktor än att du älskar barn. Sedan är det naturligtvis viktigt att pappan fortsätter uppfostra killen på ett vettigt sätt utan skuldkänslor för "det stackars skilsmässobarnet" där du förväntas kliva åt sidan varje gång era intressen står i konflikt. Du måste inte kyssa marken barnet går på eller älska honom som din egen. Du kan vara extravuxen, en kompis eller pappas sambo. Det som krävs är att du bemöter honom vänligt och med respekt. Och pappan behöver i kraft av sitt föräldraskap försvara din rätt att bli respektfullt bemött också.

Sedan tror jag att killen redan fattat att ni är ett par, så ni kan lika gärna erkänna det också.