Regeringens el-fiasko
Det samma gäller för finnarna, man äger kärnkraftverket, genom avskrivningar från vinster betalar man av bygget. går varken plus eller minus.
Liknande har jag tagit upp ang vattenkraften Umeå äger via sina andelar, man valde o betala av lån kommunen hade på 6-700 miljoner, det menas att kommunen minskar sitt behov av pengar och kan investera i annat framöver.
Det samma gäller för Finlands elkonsumtion, den minskas dramatiskt via det nya kärnkraftsverket, det gynnar alla i Finland.
Liknande om LKAB o stål industrin i Sverige fick egna kärnkraftverk, då skulle folket få lägre elpriser.
Här förklaras principen
"För kärnkraftverkets ägare TVO (Teollisuuden Voima, Industrins Kraft) är utgångsläget ännu bättre sett till dess andel av investeringen, i aktuellt värde 5,5 miljarder euro. Med det blir återbetalningstiden bara tre år och sju månader.
Utgår man från den prislapp, 11 miljarder euro, som den kärnkraftskritiska World Nuclear Report anger som de totala kostnaderna för kärnkraftverket, förlängs återbetalningstiden till sju år och två månader.
Det ska påpekas att Helsingin Sanomat i sina kalkyler inte räknat med några räntekostnader. Men även med dessa och andra osäkerhetsfaktorer beaktade har Olkiluoto 3 i dagsläget förutsättningar att bli en lysande affär.
Också med fjolårsnivån på elpriserna i Finland, 72,3 euro/MWh, får kalkylen anses ge hyfsat resultat: för 11 miljarder euro blir återbetalningstiden då elva år och åtta månader.
Helsingin Sanomat noterar i sin artikel att investeringskalkylen för kärnkraftverket 2003 byggde på ett snittpris på elen på 35 euro/MWh, vilket i dagens penningvärde motsvarar 44,76 euro/MWh. Skulle elpriset verkligen lägga sig så lågt under många år framöver, skulle de 11 miljarderna euro kräva en återbetalningstid på fjorton och ett halvt år.
Intressant i ett svenskt perspektiv är att TVO:s verksamhet bygger på den så kallade Mankalaprincipen, som går ut på att delägarna köper elen till självkostnadspris. TVO strävar inte efter vinst för egen del. Elen kan ägarna sedan sälja vidare till sina egna kunder eller exempelvis på Nordpool.
Stora ägare i TVO är skogsbolagen UPM och Stora Enso, Fortum och Helen (ägt av Helsingfors stad). Bland de mindre ägarna finns ett femtiotal kommunalt ägda energibolag över hela Finland.
Esa Vakkilainen, professor vid Villmanstrands tekniska universitet, bekräftar för Helsingin Sanomat storleksordningen på siffrorna.
?I dagsläget ser investeringen synnerligen förmånlig ut för ägarna. Efter en lång väntan får ägarna tillbaka sina pengar, och det rejält?, säger han.
Hans bedömning är att de höga elpriserna ?med säkerhet? kommer att hålla sig högre än senaste höst under i vart fall tre till fyra år framåt.
?När alla lån är slutamorterade, om tio eller tjugo år, kommer elen från Olkiluoto 3 att vara ytterst billig för ägarna?, säger Esa Vakkilainen och nämner som jämförelse att driftskostnaderna för syskonreaktorerna Olkiluoto 1 och 2 ligger på strax över 20 euro/MWh."
second-opinion.se/mankalaprincipen-grundbult-for-finsk-karnkraft/
"Det kan inom parentes nämnas att även svenska skogs- och pappersföretag tidigare var stora ägare av elproduktion, framför allt vattenkraft, men att dessa tillgångar i hög grad såldes efter avregleringen då elpriserna föll kraftigt. Denna försäljning har mer än en företagsledning ångrat i efterhand.
En annan konsekvens av dessa skilda förutsättningar kan ses i de effekthöjningar som genomförts. I Olkiluoto har effekthöjningar genomförts enbart utifrån affärlogik utan politiska influenser. Kostnaden för att öka effekten måste vara lägre än värdet på den uteblivna elproduktionen under stoppet för att ändra i anläggningen. Eftersom tillgänglighet är den i särklass viktigaste faktorn för lönsamhet pekar detta mot så kort stopp som möjligt. Detta leder i sin tur till att man föredrar måttliga effekthöjningar som går att genomföra på kort tid framför stora språng. Detta kan ses i figuren över tillgänglighet i den första artikeln, där effekthöjningar som genomfördes 1996-98 knappt kan ses i data.
I Sverige var effekthöjningarna delvis politiskt motiverade, och genomfördes samtidigt som anläggningarna skulle moderniseras, och dessutom med en underhållsskuld på grund av bristande lönsamhet åren innan, orsakad av omställning från reglerad till avreglerad marknad. Med facit i hand kan man konstatera att detta var för många utmaningar samtidigt. Ambitionsnivån var för hög, och komplexiteten i uppgiften underskattades."
